Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 29 september 2008

Berlin Marathon

Del 1 - Uppladdningen

Torsdag: Ankomst, indisk mat, öl. Vin och salta kringlor med Karin i den hyrda lägenheten. Sov bra och länge.

Fredag: Nyttig energifrukost. Sightseeing, öl, Gulaschsoppa, mer öl, lite rödvin och thaimat. Godis. Sov halvbra, vaknade femtielva gånger.

Lördag: Fröken proppmätt. Färskpressade fruktjuicer, frallor, fisksoppa. Monumentsightseeing,. Lek med Leo och Flisan, hämta nummerlapp med dottern - dissade mässan. Pasta med pesto och drack säkert 4 liter vatten under dagen. Snickers och sportdryck. Somnade tidigt, sov bra och vaknade 5:25 dagen efter.

Söndag: Vaknade tidigt och fixade frukostgröt på mina medhavda havregryn. Kunde till och med fixa hyffsat kaffe i lägenheten vi hyrde. Drack vatten och Resorb (ja, Alex - jag vet att det sitter i skallen!) Gick in i min fokusbubbla och laddade. Kroppen kändes tip-topp. Huvudet lite trött. Tankarna var sköna och fria. Vände mig inåt för att hämta min kraft. Tog en dusch och satte på mig tävlingskläderna med IF Linnéa-loggan som låg ordentligt ihopvikta och framlagda i köket. Vid 7-tiden lämnade jag mitt tillfälliga hem och begav mig i den krispiga morgonen mot Friedrichstrasse och mina klubbkamrater. Jag var totalfokuserad och förväntansfull. Träffade Karin, Helena och Alexandra. Vi gick gemensamt bort mot startområdet. Jag började känna mig hungrig. Hungrig på löpning, hungrig på livet och hungrig på mat.

Loppet
Vi lämnade smidigt av våra överdragskläder och drog på oss de gula Adidas-plastöverdragen som delades ut. Jag tog mig bort till min startfålla och började klättra över fållstaketen. Först skämdes jag lite eftersom det kändes som jag trängde mig, men alla runt omkring var så hjälpsamma, och jag var inte den enda. Här hördes inget gnäll utan vi stod där tätt, tätt i en enda stor gemenskap. Kvinnan bredvid mig hade ett armband med sina tider...där önskad målgång var 4:45:00, jag och min högre mustaschprydde granne flinade lite och sa bara glatt "Wrong group, ja, ja". En svart man snett framför stod och blundade och rabblade tyst verser, två andra stod och tjattrade på tyska, tjejerna bakom hoppade lite. Den samlade energin var så härligt positiv, glad och förväntansfull. Vi hade samma mål - att ta oss runt Berlins gator till Bandenburger Tor, även om de individuella målen säkert var helt olika så kändes gemenskapen påtagligt. Jag fångades av en blick, ett snabbt leende i samförstånd, en klapp på axeln och tyska lyckönskningar. Startskottet gick, gula ballonger flög upp mot skyn och Haile Gebreselassie drog iväg tillsammans med den övriga eliten. Luften var hög, frisk och solen sken från en klarblå himmel. Det skulle bli en härlig dag. Tio minuter senare var det min tur att få passera startlinjen.

9 kommentarer:

Andréa sa...

Men åh! nu vill jag ju veta resten! Nu på en gång!! :)

Susanna sa...

Det är väldigt jobbig att få hållas på halster!! :D

funrun sa...

vilken cliffhanger mia!!!
jag höll koll på dina/era tider via nätet, men vill så klart höra hur det var med dina ord!

Fredrika sa...

Åååhhhh mera mera mera!!!!

(Och SUPERGRATTIS till det grymma PB:t!)

jumper sa...

Lycka till i loppet !!

(vätar med att gratulera till din fina tid tills du kommit i mål)

Anna (Orka mera) sa...

Ojoj, vill höra meeeer! Jag har tjyvgluttat i resultatlistan så jag vet utgången, men det är lika spännande ändå! Hur som haver GRATTIS TILL EN GRYM TID!!!!!

Sara E sa...

Följde din tid via sms det tog tid innan jag fattade var din tid stod:-)!
Men ett stort GRATTIS! Du är så duktig!

Jerry sa...

Nååå?
Den spännande fortsättningen?!
;o)

Benet sa...

Bra upplägg. Det är som i Dallas på sin tid. VAD HÄNDER SEN!???