Denna dag kommer jag till en massa insikter. Förmodligen gör sömnigheten och den fysiska tröttheten att jag kommer mer i kontakt med min själ. Jag känner en massa känslor och blir djup. Men för att inte bli allt för sentimental så grejar jag några alternativa insikter inte bara själsliga utan även köttsliga- ta denna till exempel:
Att svettas och vara i rörelse under lång tid tär ju lite på hygienen. Jag är noga med att tvätta fötter och byta strumpor, kladda vaselin på utsatta ställen. Och så vill jag vara ren i... (hur uttrycker man det här utan att det låter groteskt?) stjärten/bävern/muffen. Alltså har jag min lilla procedur när jag kissar i buskarna. Torkar mig med näsduk, tvättar med våtservett och "luftar". Sedan tvättar jag händerna med våtservett. Nu kommer en lärdom och en insikt... Mina fresh-servetter tog slut så jag torkade rumpan med DAX Handdesinfektion. Det bränner fint. Inte skönt alls för en Bäver som varit instängd i funktionsmaterial över 30 timmar.
Hursomhelst.
Anneli har hakat på mig, Iveagh och Ole i närmare 13 timmar. Hon kliver av i Andrarum där jag blir tillslängd en piggelin. Kastar min tomma blåbärsoppeflaska och mina kartor till supporterteamet och skriker "Jag kan inte stanna - måste ta rygg på Iveagh och Ole - vill inte gå ensam". Nu går vi alla. Ingen löpning. Benet är okej men inte löpbart. Killarna är mycket starkare än mig och går lite snabbare. De väntar in mig med jämna mellanrum. Jag går och slumrar - är trött. När de väntat in mig en sista gång säger jag till dem att gå på - jag reder mig själv orkar inte jaga dem. Har fullt sjå att jaga min själ. De säger att vi nog ses snart igen.
Jag är ensam.
Går och blundar och hamnar i en djup svacka. Orkar inte tänka på att bryta för då måste jag ta upp telefonen och ringa Kattis och Ulf. Orkar inte leta fram numret. Inser att jag kanske är låg på energi och öppnar en RAW Organic Power Bar med blåbär. Tuggar långsamt och vinglar fram på vägen genom skogen. Blir ledsen. Blir skitledsen och börjar gråta. Helvetesjävlaskit. Allt är piss. Tuggar min powerbar, har lite svårt att svälja när jag gråter. Frågar mig själv "Vad känns piss?" Tårarna slutar rinna, munnen är full av blåbär. Jag kommer till mitt livs härligaste insikt "Ingenting fattas mig - Jag är lycklig!" För hur jag än försöker hitta saker att må dåligt över, hur jag än letar efter personer att irritera mig och bli förbannad på så hittar jag inget. Istället inser jag att jag är Lycklig. Trött men lycklig. Kroppen känner smärta men själen känner ro. Jag klämmer fram några tårar till och skriker högt i skogen "Helvetes jävla blåbärsjävlar!". Jag har aldrig varit med om så många blåbär i en powerbar! Mitt vatten är slut och jag har inga kartor. Jag är på äventyr. Min trötthet känns inte lika starkt - för jag blir rädd. Hur ska jag hitta?
Ringer Kattis och säger som det är. Jag har inget vatten och ingen karta - jag är ensam. Traskar vidare och Kattis säger att de ska möta upp mig - plötsligt ser jag Iveagh och Ole vid ett bord där en kille står och fyller på vatten. Räddad. Säger till Kattis att vi återgår till ursprungsplanen och ses i Lövestad - jag har hittat en depå! Killen (Alf) fyller min vätskerygga, bjuder på godisnappar och banan. Jag håller mig till killarna och vi traskar vidare. Nu känns det ljust igen.
Då och då stöter vi ihop med Stefan och Stefan. Vi har samma takt framåt men några går, andra springer en bit och sätter sig att vila en stund. Jag fokuserar på Iveaghs ryggtavla och tänker "Ta mig till Lövestad - där ska jag sova". På vägen möter vi Askan med sin dotter (förlåt! SON) som hejar och visar oss rätt väg. Jag blir glad och sprallig.
Rätt var det är ser jag supporterbilen och Kattis iförd löparkläder. De fixar snabbt ihop en säng (handduk och kudde) som jag brer ut på en gräsmatta mot ett hus. Lyfter upp mina ben mot husväggen och somnar in. Exakt 20 minuter senare väcker Kattis mig och vi fyller på min ryggsäck, tvättar fötterna, på med nytt vaselin (har några små blåsor bara) och behåller mina Asics som visar sig vara skönare än Adidas. I alla fall under ultra. Nu har vi två mil framför oss innan vi ska träffa Ulf igen. Jag känner mig riktigt pigg och är glad över sällskapet. Vi pratar som om vi satt hemma vid köksbordet och drack rödvin. Känner inte av mitt vänsterben när vi går utan bara om jag försöker springa. Får upp farten rejält men är långt efter de andra medtävlande.
Bara två mil - sedan middag och den andra natten. Hur kommer den att slå emot mig?
17 kommentarer:
Vad ska man skriva Mia, jag är så ledsen över att jag inte kunde komma tillbaka till målet och säga hej. Du är kraft personifierad. Märktigt.
Tack Anna - att du ville räcker gott och väl!
Det är fantastiskt att läsa om ditt ultra-ultralopp, du borde skriva en bok. Just din förmåga att tackla down-perioderna är så häftig, ja en bok om din träning, ditt tänk och dina lopp skulle kunna bli en bibel för många, inte enbart folk som springer.
Jag säger det igen! Jäddrar vad stolt jag är som faktiskt känner dig. Otroligt kul att läsa om DIN upplevelse. kramen damen från gunsan
Härlig berättelse, det känns som om jag är med själv. Jag är otroligt imponerad över din styrka, envishet och vilja att göra det "omöjliga". Du är så inspirerande och gör att även jag blir sugen på ultra :)Kram & GRATTIS. //Emma.
vad annat kan man säga än att du är grymmast av alla jag kan komma på!! Respekt!
dessutom extra mycket tack för den inspiration man får till att själv bygga pannben - även om jag inte är i närheten av dig (har dock tjurruset framför mig)
Åh vad det är spännande att läsa fast jag vet ur det slutar :) Fantastisk prestion. Det var verkligen häftigt att få se er löpare ute på banan och vid målgång.
PS. "Dottern" är en son som har en Pippi-period, sover bl a med fötterna på kudden :)
Tack Mia för vi får inblick i dina tankar och din fantastiska resa (för kropp o själ). Väntar med spänning på nästa del! Kram-ta hand om dig nu<3
Mia - du är helt fantastiskt. Jag hoppas verkligen du förstår det. Det är det enda jag har att säga för det är de enda ord jag finner. Du är fantastisk.
Tack för ännu en fantastisk berättelse om ditt lopp. Ser fram mot fyran och femman!
Grymt Mia! När kommer del 4 och 5?
Respekt! Du är världens grymmaste kvinna, Mia! Grattis! KRAM
Ja, vilken bra idé Annika kom med. En bok! Du skriver ju superbra och har varit med om fantastiska saker! Behöver jag säga att jag längtar efter del 4 och 5....
ojojoj en bok. När ska jag skriva den? ;)
Du är fantastisk!! Jag håller med du borde skriva en bok!!
Tack för att du skriver och delar med dig alla dina tankar!!
Jag har läst och nästan grätt med dig...
Du är bäst!
Vila vila vila....
När kommer nästa delar?
Kram på dig!
Ja en bok!!!! Vilken superbra idee!
Jag tror mitt förra inlägg försvann så jag skriver igen.
Ditt närbildsfoto+berättelsen ovan är så starka att jag håller andan när jag läser. Jag har lärt mig mer av dig i detta inlägg än av 40 självhjälpsböcker som åker raka vägen ut ikväll - på allvar! ;o) Tack Super-Mia. Du har skrivit historia! DU är FANTASTISK - som läpare, som person, som kvinna. ÄRA!
Skicka en kommentar