Här är jag och några basketkompisar på 80-talet. Ja - du ser rätt - det är jag som satt på mig en duschmössa och klippt till ett par hartänder - jag var inte "normal" då heller . Foto: lånat av Veronica Rubensson.Igår sa en kompis till mig "Jag kommer ihåg när vi lärde känna varandra 2002, du ville sluta röka och funderade på att börja springa". Häromdagen skrattade Bästis och jag åt våra träningsinsatser inför vårt första Midnattslopp. Vi började med att springa/gå 2,5 kilometer och kom upp i hela 7,5 kilometer innan själva loppet. Det var en härlig känsla att sedan kuta en hel mil. Galet. Även om vi gick bitvis. Och det tog nästan 7 månader att komma upp i den distansen.
Nu flyttar jag gränserna och tycker ibland att 7,5 kilometer är på tok för kort för att räknas som ett träningspass. När jag ändå är svettig kan jag ju fortsätta. Den sträcka som förut kändes superlång är nu i minsta laget. Men det som är normalt för mig - är långt för andra. Det handlar väl som alltid att flytta gränser - Att aldrig bli klar.
Idag på lunchen ska jag återhämtningsjogga. Det kommer att bli kortare än 7,5 kilometer. En del av att bygga pannben är att bearbeta tankarna. Jag kommer att njuta hela rundan och tänka på min första lunkrunda där vi ömsom gick ömsom sprang och kom upp i 2,5 kilometer. Det var starten som faktiskt har tagit mig hela Spartathlondistansen 246 kilometer.
Minns du var det hela började för dig?
11 kommentarer:
Det var inte så länge sedan
Midsommar 2009 vägde jag 127 kg. Det låter oerhört mycket men jag är dryga 2 meter lång så det är inget extremt. Det jobbiga var att ALLT satt på magen. När midsommarfirandet var slut så tvär slutade jag med kolhydrater och började lassa in fett. Samtidigt började ökande jag motionen. Första rundan i 2,5 km spåret (som dessutom syns från sovrummet) tog kring 23 minuter. Det ger en km-tid på dryga 9 minuter.
Försiktigt, mycket försiktigt, ökade jag springpassen. Varvade med längre ( 7km) promenader. Samt mycket svampletande under hösten tillsammans med min far och hund. Frugan sa till slut att nu vill hon inte ha mer trattkantareller.
Hur som helst. Första 3-4 dagarna utan kolhydrater stod hjärnan helt still. Kunde inte lägga ihop två stycken tvåsiffriga tal än mindre gångertabellerna. Det tog nog nästan en månad innan någon som helst hjärnaktivitet gick att uppmäta. Men vikten rasade. 2-3 kilo i veckan. MEN det räckte med en bjudmiddag med potatis och öl/vin för att hela den veckans viktnedgång skulle gå förlorad. Till lucia hade jag gått ner ca 17 kg. Det vill säga jag vägde 110 kg.
I dag äter jag mycket måttligt av kolhydrater. När kolhydrater serveras tar jag ca hälften av vad tvååringen i familjen av pasta/potatis. Inget bröd och ingen öl. Kanske några salta grodor på lördagen (brukar köpa 8 st hårda salta grodor varje lördag). På denna kost (vill inte kalla det diet) håller jag mig mätt, magen är i perfekt skick, och har betydligt jämnare humör än annars samt att hjärnan funkar som ”vanligt”. Familjen är nöjd eftersom mina magproblem är borta, vi slipper ha koll vart närmaste toalett är när vi går på stan och gasutsläppen i hemmet har försvunnit.
Jag försöker logga 2 timmar träning på min pulsklocka varje vecka. Väger mellan 110-112 kg (BMI ca 27). Springer 5 kilometer på 30 minuter. 15 km dryga 1.5 timmar. Vikten är SAKTA på väg neråt
Sammanfattning
Jag mår bättre, bättre humör, piggare orkar mer. De första veckorna var inte roliga men värt allt.
Vilken härlig story!
Och så lik min egen. Det började 2007 för min del då jag fått för mig att jag skulle börja springa, och tjejmilen var målet.
Jag köpte nya skor och trodde jag skulle springa några kilometer.. efter två hundra meter fick jag stanna och flåsa, sen varvade jag gång och jogg och det tog ett halvår att komma upp i 5 km. Sen ytterligare ett halvår till tjejmilen var ett faktum!
Och nu tre år senare har jag fullföljt ett marathon. Helt otroligt vad kroppen kan om bara viljan finns!
Stort tack för att du är en sån inspirationskälla MIA!
Jag började jogga med Friskis & Svettis någon gång på 80-talet. Minns när jag första gången sprang 6 km utan att stanna och gå. Det var helt fantastiskt. Men trots att jag joggat i över 25 år har jag aldrig fått in det i blodet. Jag har som längst sprungit 21 km, en gång utan att stanna eller gå och känslan jag hade den gången kommer jag aldrig att glömma. Nu blir en joggingtur då och då, ibland med ett år mellan gångerna. Jag avskyr att det är så.
Häftiga berättelser, blir speciellt impad av 10sekunder ovan. Jag minns också hur jag började min resa, hade hatat allt vad löpning var, smitit från gympan när det var dags för någon typ av löpning men däremot gillade jag aerobic, step-up och annan gruppträning. Fick en pulsklocka med någon prenumeration, hittade att nybörjarprogram som gick efter puls och vips insåg jag att jag faktiskt kunde springa. Om jag inte sprang så jag fick blodsmak i munnen utan lunkade lite lätt. Från att springa 1 minut, gå 1 minut blev det så småningom en halvmara, Lidingö och Sthlm Marathon. Galet.
Mitt började faktiskt tidigare i somras, under midsommarhelgen sprang jag mina första hela 2,5 kilometer. Kunde öka i jämt takt de sista 500 meterna och spurta i mål. Kände mig som coolast i världen. I söndags sprang jag min första 3 km runda och kände mig ännu häftigare. Tack vare den push jag fick när jag nådde mitt mål har jag fått mersmak, 5an är mitt nästa mål!
Jag förlorade ett vad. Min väninna som aldrig haft någonting annat på sig än knytblus och pumps skulle springa Tjejmilen. Jag bröt ihop av skratt och lovade på stående fot att göra samma sak året efter OM hon klarade milen under 1:10. Stackarn stapplade i mål med blodsmak i munnen på 1:08. Hon har aldrig tagit ett löpsteg efter detta, men det har jag.
-08 började min "löparkarriär" och innehåller nu 3 Göteborgsvarv och 1 Stockholm marathon. Gick med i en löparklubb förra veckan och ska nu till helgen ut på mitt 2:a långpass.
Jag blir snart 49 år, har en cancerdiagnos och förlorat mitt älskade barn för 4 år sedan.
Löpningen är numera mitt "lyckopiller". Behöver inga kemiska substanser då kroppen är så inihelsike bra på att fixa till dom själv. Så ett vad är inte så dumt ibland!!!
Förresten Mia, är deltagare nr 12 i nästa års Fotrally!!!!
Oj vilka historier!
Jag är en "färskis" i löpspåret, det började med Blodomloppet i Maj, jag hade sprungit i ca 1 månad då och 5 km var verkligen långt! Jag kom på en 12 plats av 1300 kvinnor och det sporrade mig rejält :)! Så jag fortsatte och anmälde mig och min bror till broloppet i Juni (halvmara) och sen var jag fast! Jag har aldrig mått så bra som nu och fått otroligt bra vanor av löpningen! Så jag kommer fortsätta och jag har som mål att springa mitt första maraton nästa år (innan jag fyller 26).. sen får vi se vilka distanser det blir! :) kramkram och tack för din inspiration!
Oj vilka historier!
Jag är en "färskis" i löpspåret, det började med Blodomloppet i Maj, jag hade sprungit i ca 1 månad då och 5 km var verkligen långt! Jag kom på en 12 plats av 1300 kvinnor och det sporrade mig rejält :)! Så jag fortsatte och anmälde mig och min bror till broloppet i Juni (halvmara) och sen var jag fast! Jag har aldrig mått så bra som nu och fått otroligt bra vanor av löpningen! Så jag kommer fortsätta och jag har som mål att springa mitt första maraton nästa år (innan jag fyller 26).. sen får vi se vilka distanser det blir! :) kramkram och tack för din inspiration!
Vilka fantastiska berättelser. Ni skulle kunna skriva motivationshistorier allihopa. Jättekul att ni delar med er! Tackar.
Är "nyfrälst". Släääpade mig till gymmet en mulen fredag i mars. Vältränade kompisen sa att nu springer du lite på löpbandet för att värma upp. Blää, tänkte jag och försökte komma på nåt annat sätt att värma upp utan att bli svettig (något jag tyckte var uräckligt tidigare). Men steg med långa fötter upp och började lunka på, och efter en stund var det som om hallelujakören kommit in i salen. Fy fasiken vad skönt det var att springa!!! Jag sprang hela 8 minuter och sen körde vi styrketräning 1,5 h. Styrketräningen kändes trist och efteråt sa min träningskompis att jag kunde springa av mig på löpbandet istf att stretcha. Glad i hågen gick jag tillbaka till löpbandet och det tog inte länge innan ett stort leende spred sig över ansiktet.
Dagen efter sprang jag 7 kilometer.
Det konstiga var att jag inte blev trött, kändes som om jag skulle kunna springa hur länge som helst. Men efter en dryg vecka tog det stopp, ena knät vek sig efter träningen och så gick det som det gick....ingen löpning för mig på länge. Borde iofs ha begripit det före då jag har problem med mina leder. Men det var så roligt att springa!
Men tur i oturen fick jag chansen att leta efter alternativ knävänlig träning. Så nu kör jag spinning, bodycombat och styrketräning. Har tom skaffat en egen spinningcykel och boxningssäck.
För några veckor sen sprang jag min första mil och jag funderar på att anmäla mig till ett 20-kmlopp i oktober.
Från soffpotatis till vältränad 37-åring som älskar att träna och svettas på några månader, det trodde nog ingen om mig och minst av allt jag själv.
Jag skulle så otroligt gärna vilja testa mina gränser och springa tills jag stupar men jag är rädd att skada mina knän så att jag aldrig mer kan springa.
Kramar från Imsa som nog har en ultrasjäl i en något skröplig kropp.
Vilka fantastiska berättelser! Wow! Själv började jag springa när jag var 7 år. Följde med storebror till friidrottsträningen, och tyckte det verkade så roligt. sen var jag fast. Tränade och tävlade tills jag var 18. Löpningen var det viktigaste i mitt liv, hade stora mål och satsade hårt. Tränade 10-12pass/vecka. Tyvärr blev jag sjuk i den vevan och fick ofrivilligt sluta. Jag är allergisk mot att bli fuktig på huden, att svettas, att duscha, att smörja in mig osv. Får utslag och klåda så jag river sönder mig... Åh det var en stor sorg att SLUTA springa. Så nu när jag är 42år har jag börjat IGEN! Äntligen efter att ha fött två barn, och landat i livet, är det JAG som kontrollerar min sjukdom, och inte tvärtom. Så nu springer jag igen, och troligen med mer glädje än i mina unga dagar... DÄRFÖR heter min blogg sirpaspringerigen.blogspot.se
Skicka en kommentar