GAX Trans Scania del 2(5) "Sista natten med gänget"

Jag introducerade den väldoftande Anneli för mina gå/joggkamrater Iveagh och Ole. Vi kollade hela tiden av att alla mådde bra. Anneli hade blivit utrustad med Staffans pannlampa och vi navigerade oss framåt.

Pannlamps-pose med flätkoll. Foto: Anneli

Den här etappen visade sig vara den absolut svåraste. Framförallt att genomföra den nattetid. Mörkret i bokskogen gjorde det svårt att hålla koll på markeringar och mycket energi gick åt att kolla var vi satte våra fötter. Stenar, stup, rötter - uppför och nerför. Mitt vänsterben fungerade bra gåendes rakt framåt på raksträcka - men jag fick hela tiden sätta högerbenet först och dra upp vänsterbenet efter mig i uppförsbackar - och de var många. Jag sackade efter och sprang ikapp, sackade efter och de väntade. Ett tag gick jag så långsamt (trött?) att en spindel hann göra ett spindelnät mellan min näsa och vätskeryggsäck. Orkade inte bry mig.

Vår lilla trupp på 4 personer inklusive pacern Anneli kom ganska snart ikapp Stefan (arrangör) och några till. Efter ett tag stötte vi på Boel och Stefan (Support Station -vars bror jag lånade kompressionstights från). Jag hade legat före Boel hela tiden men kom nu ifatt henne, hon måste ha passerat någon gång då jag snurrade runt på fel led åt fel håll.

Terrängen är besvärlig. Vi ska upp-upp-upp för att sedan hasa oss ned-ned-ned. Jag känner igen stället från förra årets GAX och vet vilka stup som finns till höger om oss, vilka stora stenbumlingar som ligger vid kanten av den vackra ån. Det känns som ett äventyr och jag säger ideligen "Anneli - du måste se detta i dagsljus!"

Det kändes tryggt att vara nio personer på natten, det är lättare att tänka bort tröttheten eftersom inte alla är trötta samtidigt. Dessutom är det ju lättare att hitta. Trodde vi. Ack så fel vi hade. Ett gäng på nio personer ser inte bättre än pannlampan räcker. Skåneleden går genom kohagar och det är ganska lätt att hitta i dagsljus. Leden markeras på färristen med två oranga märken där man ska klättra över. Väl inne i hagen kan det vara 3-4 olika stigar eller inga stigar alls. Åt vilket håll ska vi? Nästa markering kan vara en färgplupp på en sten, eller en målad ring på ett träd... eller en käpp med orange topp. Markeringen kan vara flera hundra meter in i hagen. Vi är alla trötta och har sega ben efter den grymt kuperade terrängen. Ingen vill springa fel. Vi skickar Anneli åt alla håll och kanter för att hitta nästa markering. Vi står mycket still - stelnar och blir trötta. Vi kommer ingen vart.

Anneli grejar fram nya markeringar, förser mig med en Redbull vid 3-snåret och börjar sjunga "Morning has broken..." när det börjar ljusna vid 5-tiden. Jag har nu så ont i mitt vänstra Barbie-ben och skulle vilja byta ut det. Höften värker så att jag bara kan lyfta foten 10 cm, får hjälpa till med handen om jag vill ta ett högre steg. Knät gör ont i nedförsbackar så att jag får gå baklänges i dem. Vi möter Bernt och Jonas som ligger ca 3 mil före oss, de har redan vänt tillbaka. De ler och kramar om oss, Bernt skrattar som vanligt. Jag blir varm i hjärtat. Mitt och Staffans signum är ju Glädje och nu har Bernt och Jonas axlat och förmedlat denna känsla.

Gå-gå-gå på grusväg. Sten i skon? Fotsula som lossnar Vill inte titta. Foto: privat

På morgonkvisten är vi olika trötta och slitna, så gruppen splittras lite. Stefan går och sover.Alla vill vi till Haväng och 126 kilomtersmarkeringen. Men hur jag än går och går så känns det som jag står stilla. Jag är trött och hungrig. Är rädd att missa den extrainsatta supporterstationen så jag skickar Anneli i förväg att hämta soppa åt mig. Sätter mig på vägen för att ta ut en sten ur skon - det tar 20 minuter. Plockar en röd vallmo och sätter i mitt hår. Vill ge upp. Vill sova. Vill ha en kram av Stekaren. Längtar efter en dusch och rena lakan.

Jag möter en pigg och allert Boel som varit och vänt i Haväng. Hon ser vacker ut - jag blir glad av hennes styrka. Ställer mig upp och knatar vidare. Varje steg framåt är en bit på vägen. Är tillbaka i leken. Anneli kommer tillbaka och jag får tomatsoppa. När jag efter, vad som känns som en evighet, kommer till Haväng går jag på toa. Fräshar upp mig och äter lite, ser hur Ivy och Ole plåstrar om sina fötter som har blåsor. Jag är sliten och trött, läser alla peppande sms och fastnar för ett från Moa som i princip säger samma sak som jag sa till henne när hon skulle springa maraton "Vad du än gör - bryt inte!" (såvida du inte är skadad). Dessa ord tar jag med mig. Jag ska fan inte bryta. Jag är stark, jag luktar illa och jag ska visa mitt härliga supporterteam att jag grejar det! Jag tar mig igenom och ur mina svackor - men de kommer tätare och tätare. Frågan jag ställer mig hela tiden är "Kommer jag att ångra mig om jag bryter?" Kommer jag att ångra att jag inte bryter?" Svaret är givetvis: Fullfölj din galning! Du kommer ångra dig big time om du bryter. Min själ vill mer än min kropp. Jag lyssnar till min själ.

Baklängesgång ner till havet. Foto: Anneli

Jag går ner till havet för att doppa min svullna hand i vattnet, det andra havet som är en milstolpe i loppet. Jag är halvvägs.