"Ja - det ska vara nästippen då!"

Det var svaret på min fråga "Finns det något ben som inte knakat hittills?" till David Felhendler idag.Japp - han log hela knäckarsessionen igenom... Foto: lånat från Physiotools.se

Titta - visst ser han snäll och timid ut. Skenet bedrar. Han får Benknäckar-Josefin att framstå som en lätt smekning i jämförelse. Nu pratar vi knak i kvadrat. Satan vad kul det var! Som tur är gillar David utmaningar precis som jag! Det var bara det att idag var Jag utmaningen.

Bara genom att läsa min blogg trodde han att jag var en sån där som hade tusen saker på gång hela tiden. En sån som aldrig kopplar av. Alltså kutade jag in på mottagningen med ett jobbsamtal i telefon i högsta hugg och började hoppa upp och ned i hallen. Bara för att visa att han hade rätt. Vill ju inte göra människor besvikna.

David skulle ta sig en titt på Barbie-benet. Kanske ge lite tips. Jag trodde det var lite nervtrådskoll och lite knådning som stod på schemat... Icke sa Nicke...På 25 minuter hann han knäcka min nacke, mina skuldror(?), bröstbenet, höfterna både hit och dit-sittandes/liggandes och fan-å-hans-moster... samt knäcka fotleder, dra ut benen (jag bad om 10 cm längre) och ländrygg. Det var inte en kota som inte fick ny luft idag. Möjligtvis någon liten grej på nästippen då.

Nu blev jag ordinerad lugn jogg idag och imorgon - så NMT blir det först på fredag morgon igen.

"Problemet" med mitt Barbie-ben tros komma från bröstbenet, nedsatt rörlighet i ryggen. Ordination "stressa av och andas" (tips anyone?) och höj- och sänkbart bord på jobbet.

Nej - klockan är 22 så nu måste jag hoppa in i duschen, jobba lite, busa med sonen, betala räkningar, tömma diskmaskinen, hänga tvätt, läsa bokklubbsboken och stressa av...

Somliga mornar startar bättre än andra!

Som idag till exempel!

Inget är så skönt som känslan av att ligga i gipsvagga. Revbenen värker, benen är stela, axlarna krampar och ömheten i bröstmusklerna känns ända från armhålan...

Jag pratar om morgonen efter den första morgonen för Nordic Militray Trainings höststart. Skön, härlig träningsvärk. Allt lägger sig till rätta och känns uthärdigt efter några dansande steg på väg in i duschen. Jag är levande. Överkroppen mjukas långsamt upp under duschens strålar och glädjen finns kvar från igår.

För mycket näringsrik mat till denna krabat? Foto: Mamma Mia

Måndag morgon innebar återkomsten till normala träningsrutiner. Jag kunde inte fått en bättre start! Mattias, en instruktör jag tidigare inte haft, körde det i särklass bästa passet för min kropp.

Skön mjuk uppvärmning med löpning genom skogen, där fötterna letade sig fram bland regntungt blåbärsris, mossdoftande stubbar, rötter och härliga stigar där morgonens solstrålar stack fram. En lång, för min kropp välbehövlig, uppvärming med att få igång rörlighet i vrister, knän, rygg och nacke följdes av lite höftrörlser och bensträck/sprattel/sparkar. Allt för att så skonsamt som möjligt väcka mitt hängande Barbieben till liv. Det kändes som om passet var utformat precis efter mitt behov.

Vid 6 stationer skulle vi sedan under 1 minut köra antingen 1. Benböj (mycket bra för mitt knä och min hamstring! - fokus total) 2. Armhävningar (mycket bra för hållning -rygg/mage och ger fiiiin träningsvärk i bröstmusklerna) 3. Vila (här var jag nog bäst...) 4. Situps (bränner fint i fläsk och revben) 5. Climbing Mountains (stå i armhävningsposition och växelvis hoppa fram med fötterna - pulshöjande och bra för hela kroppen) och slutligen 6. Död skalbagge (ligga med benen rakt upp i luften och lyfta upp skuldrorna - se ut som en fällkniv(död skalbagge?) och träna magen statiskt).

Efter detta var jag igång - endorfinerna rusade runt och plankan med rusch-löpning, jägarvila med intervaller blev bonus för systemet. Jag var något mör och ballade ur på sista övningen där vi skulle göra armhävningar med fötterna på varandras ryggar - det vill säga 4 stycken bildar en fyrkant och har bara händerna i marken och gör gemensamt armhävningar. Jag hade sonens ben på min rygg - antingen har jag gett honom för mycket proteiner och bra mat så han biffat på sig eller så var jag bara slut efter ett 75 minuters härligt Militärpass - för jag orkade inte hålla upp ryggen och säckade ihop ner i konstgräsmattan. Där finns nu mitt avtryck och små barn som ska spela fotboll kommer snubbla i håligheterna...

Jag är tillbaka! Något stel - men mycket lycklig! Det innebär ju att alla mornar denna vecka kommer vara bättre än andra - antingen NMT-träning eller den sköna träningsvärken!

This is Mia - a serious runner!

Så blev jag presenterad idag när vi hade folk på anställningsintervju på jobbet. Det flikades bara kort in vad jag jobbar med.

Jojatackarja. Jag sitter här på jobbet och springer seriöst. Egentligen är jag mer mitt jobb än vad jag är löpare. Tror jag. Men jag förstår helt klart att de inte riktigt smälter det här med att promenera i 30 timmar eller kuta i drygt två dygn. Jag kan ju inte riktigt greppa det själv...

Jag känner mig rätt dum faktiskt. Å ena sidan skulle jag vilja förmedla alla löparkänslor, å andra sidan vill ha alla lopp ogjorda - klarar inte av att hantera berömmet runt dem, uppståndelsen de verkar föra med sig. Hur kan jag känna så? Är det inte bekräftelse man jagar? Jag jagar känslor och upplevlser och kan inte alltid förmedla dem. Blir lite generad och blyg eller spelar över - blir kaxig och dryg.

Jag känner mig fortfarande som en rookie i löparsammanhang, som en nybörjare, en gröngöling - en Wannabe. Vem är jag att kalla mig löpare? Det gör ju bara folk som springer milen snabbt, har fina referenser på maran och har långa smala ben. Jag har fortfarande färskt i minnet första gången jag vågade sätta på mig löpartights, hur jag kände att jag gjorde intrång på annans mark - hur mina gropiga lår vanhedrade de rikitiga löparnas utrustning. Vem är jag? I kollegornas ögon är jag i alla fall en Serious Runner. Och varför inte. Kanske är det dags att jag själv tillåter mig att tituleras Seriös Löpare.

Jag är en triathlet!!!

Idag gjorde jag min triathlondebut! Följande distanser blev min start... Cykling 14 kilometer, Löpning 869 meter och dusch 17 minuter.

Vitamin Well Antioxidant... på riktigt eller bara sockervatten. Gott om socker är det i alla fall. Foto: privat

Hehe. Jag tror nog att jag får registrera träningen som styrketräning eftersom själva cykeldelen utgjordes på min supergamla skruttcykel där växlarna kärvade såpass att kadensen säkert var uppe i 305... sen lade jag manuellt om kedjan vid ett rödljus och det blev tungt-tungt-tungt. Kadens 20.

Bäst att ta det från början. Imorgon ska jag vara funktinär på AXA Stockholm Triathlon och tjuvstartade idag med att hjälpa till att bygga målportalen, bära stänger, rulla banderoller, såga pinnar, banka ner sågade pinnar i marken och lära mig vad förberedelser innebär. All gratis motion är bra motion - det var härligt att få arbeta med kroppen. Imorgon ska jag jobba på löpdelen som är sista momentet i en triathlontävling. De tävlande kör antingen 2,5, 5 eller 10 kilometer.

Här springer de tävlande i mål imorgon om jag har visat dem rätt väg på löpbanan! Foto: privat

Karin som lockat mig till funktionärsarbetet ville låna en skruttcykel imorgon då hon ska funktionära på cykeldelen. Jag erbjöd min skitcykel som är 8 år gammal. Okej den stod hemma hos mammsen utan luft och alldelses dammig... men jag såg en möjlighet till lite träning! Tog med min nya fina pump, åkte tunnelbana till mammsen och fräshade till cykeln med däck breda som autobahn. Cyklade hem den till Kungsholmen - hela 14 kilometer - lämnade av den i växlingsområdet (på Karins gård), slängde av mig hjälmen och joggade hem alla 869 meter. Växlade in i porten, slängde av mig cykel/löpningskläderna och slängde mig i duschen där jag grejade 17 minuter! Wow.

Avslutar det hela med fin middag hos Stekaren. Bra förberedd inför morgondagens begivenheter. Ni kommer väl och hejar?

Jag höll alldeles på att glömma!

Jag har ett mål till i år. Att ta in Ingrid från klubben under 50 minuter på milen. Vi är båda anmälda till Tjejmilen (tack för presenten Ingmarie och Camilla!) så där gör vi första försöket.

Ingrid och jag innan Stockholm Marathon i år... Jag ska väl försöka vara lite mer allvarlig än så här när jag peppar henne. Men som hon själv säger "fotografen bad oss visa våra rätta jag..."

Nu är målet att knåda ut tegelstensrumpan med hjälp av Benknäckar-Jossan. Fix-å-färdig ska jag vara den 5 september! Tjohoo - måååååååål! Väg till målet. Sätta fart. Fokusera. Planera, schemalägga. Göra.

Hinner inte blogga nu... drar på IF Linnéaträning.

Herrå!

Count de Sérpentine!

(alltså jag kan inte ett ord franska)

Det har kännts lite tomt efter GAX Trans Scania. Lite värdo liksom. Jag hade tre stora mål som jag redan nått. Har liksom försökt njuta - fast GAX är för stort. Jag kan inte ta det till mig. Jag kan inte landa med det i själen. Det ligger där inne och vill delas med. Men jag är rädd att bli tagen för knäpp om jag sätter ord på mina upplevelser... Alltså har jag lagt undan det på en speciell plats i mitt inre så länge.

Detta har gett en tomhetskänsla. Tills igår - när jag kollade posten.

Jag ska till New York och Montréal i november. Visste att Träningsglädje och Snabba Fötter skulle göra ett liknande upplägg före mig. Bad om en utmaning. Nu fick jag den!


Jag ska under min vistelse i Montréal ta reda på vilket som har flest kurvor: Formel1-banan eller serpentinbacken. På rak arm skulle jag gissa att jag har flest kurvor efter en vecka i NY, men så löd ju inte utmaningen ;)

Jag ser verkligen fram emot att få snöra på mig löpardojjorna och springa serpentinbackar, fotografera och räkna svängar. Hoppas att det är lika höstfint som på vykortet där då!

Vilken fantastiskt passande och genomtänkt utmaning! Tusen-miljarders tack! Utmaningen antagen!

En dag utan träning är en dag utan mening...

Eftersom dagen innehöll massor av jobb så blev lunchen bara 10 minuter lång. Hann inte en enda kilometer på den tiden. Hann knappt ut i köket på jobbet och äta upp min matlåda. Blev en kort intervall på 35 meter och en powerlunch. Slurp.

Men en dag utan löpning är en dag utan värde... eller hur var det nu? Det ska nog vara som min idol Rune Larsson lär ha sagt "En dag utan träning är en dag utan mening". Hinner jag inte träna/springa själv kan jag ju alltid låta någon annan göra det, och hejja på istället. Vilken tur att det var Hälsoloppet.

I startfältet står kända IF Linnéatjejer - Kattis, Catti, Karin och Lona. Jag och dotter Elin höll oss med Ulf vid sidan om för att peppa löparna.


Vi får ofta höra att vi är en glad och trevlig klubb - ja, kolla in tjejerna som är hur glada som helst några minuter innan start. Sen hinner de kraftsamla, fokusera och till och med ta sig i mål under 40 minuter. Respekt!

Kattis tog silvermedaljen (39:25), Karin kom 4:a och persade (41:01) - Catti glömde jag fråga - kom bara ihåg att jag skrek "Du har snyggast skooooooor - öka!" - synd att inte de orange Saucony syns på bilden bara.

I vimlet syntes kända bloggerskor...

Anneliten.

Jag hejade allt vad jag kunde på mina klubbkamrater och på löpare från andra klubbar med för den delen. Med var även Anneliten som var snabb som attan - gjorde under 45 minuter. Det ska jag också göra någon gång enligt coachen.

Kattis blev intervjuvad av självaste Arne Hegerfors!

När jag kom hem för att jobba lite till - hittade jag något spännande i brevlådan - en utmaning! Så min dag utan egen träning har blivit en dag fylld med mening.

Från 2,5 kilometer till 246 kilometer...

När jag tänker tillbaka på mig som tonåring ser jag framför mig en fullt "vanlig" tjej. Jag hittade alla anledningar att slippa springa 3 kilometersspåret på basketträningen.

Här är jag och några basketkompisar på 80-talet. Ja - du ser rätt - det är jag som satt på mig en duschmössa och klippt till ett par hartänder - jag var inte "normal" då heller . Foto: lånat av Veronica Rubensson.

Igår sa en kompis till mig "Jag kommer ihåg när vi lärde känna varandra 2002, du ville sluta röka och funderade på att börja springa". Häromdagen skrattade Bästis och jag åt våra träningsinsatser inför vårt första Midnattslopp. Vi började med att springa/gå 2,5 kilometer och kom upp i hela 7,5 kilometer innan själva loppet. Det var en härlig känsla att sedan kuta en hel mil. Galet. Även om vi gick bitvis. Och det tog nästan 7 månader att komma upp i den distansen.

Nu flyttar jag gränserna och tycker ibland att 7,5 kilometer är på tok för kort för att räknas som ett träningspass. När jag ändå är svettig kan jag ju fortsätta. Den sträcka som förut kändes superlång är nu i minsta laget. Men det som är normalt för mig - är långt för andra. Det handlar väl som alltid att flytta gränser - Att aldrig bli klar.

Idag på lunchen ska jag återhämtningsjogga. Det kommer att bli kortare än 7,5 kilometer. En del av att bygga pannben är att bearbeta tankarna. Jag kommer att njuta hela rundan och tänka på min första lunkrunda där vi ömsom gick ömsom sprang och kom upp i 2,5 kilometer. Det var starten som faktiskt har tagit mig hela Spartathlondistansen 246 kilometer.

Minns du var det hela började för dig?

Jag har världens bästa coach!

Min coach kan allt. Han kör Vasaloppet (5:48!)och andra skidtävlingar, cyklar, kajakar, simmar, spelar golf, spela tennis, kampsportar, springer och coachar. Jag vet inte hur många gånger han har gjort klassikern. Dessutom kan han laga mat, bjuda in på sällskapsspelskvällar, arrangera träningsläger och massera. Och massa andra bra saker.

Här är coach Ken (passande eftersom jag har ett Barbie-ben!) och jag på väg till starten i Stockholm Marathon i år. Foto: privat

Vi brukar cykla till träningarna tillsammans eftersom vi bor nära varandra. Det brukar gå till ungefär såhär. Jag är alltid sen och har för lite luft i däcken. Antingen leder jag cykeln till Ken eller så cyklar jag försiktigt på halvtomma hjul och möter honom på vägen. Sen står jag som en handfallen liten flicka och tittar när han pumpar min cykel - typ varannan eller var tredje vecka. Jag har försökt pumpa den själv utanför cykelbutiker eller på mackar men gör helt fel och tömmer däcken helt istället för att fylla på.

Nu hade han tydligen tröttnat... så i förra veckan när jag långsamt försökte cykla utan luft så stod han och väntade - räckte mig en alldeles egen pump och sa "Varsågod - den är din! Du ska lära dig pumpa!"

Och shit som jag pumpade. Jag var helt slut när däcken var fyllda. Det var ju skitjobbigt! Höll på att stanna hemma och vila upp mig för energin skulle då alls inte räcka till någon träning. Men tog mig i den svettiga kragen och pustade ut på cykeln på väg till Zinkensdamm.

Varför har jag världens bästa coach då? För att han kan och är så duktig på himla många grejer? Nej - det imponerar inte på mig i samma utsträckning som eftertänksamhet och syften. Det som imponerar är att han har tålamod med mig och faktiskt tar sig tid att lära en 40-åring att pumpa cykeln själv för första gången i sitt liv.

Idag får han cykla själv till träningen för jag ska träffa en massa intelligenta kvinnor i bokklubben "Bordellen". Så medan mina IF Linnéatiervänner springer runt på Söder så diskuterar jag platsen genom att tolka Per Anders Fogelströms "Mina drömmars stad" - kul att läsa som vuxen också!

Reclaim the Fotsula

Gah! Äntligen dags för Pimp my Feet!

I vanliga fall brukar jag pimpa tårna. Det vill säga att med hjälp av nagelsax, fotfil, nagelfil och lite mörkare nagellack fixar jag till mina tånaglar. Ibland har jag 10 ibland har jag 7. Sånt är livet för en långdistanslöpare som kramar åt med tårna när hon springer.

Förra veckan var jag tvungen att visa fötterna offentligt när jag körde yoga med Sussie i Rimbo - ganska okej för att ha sprungit 25 mil veckan innan, i alla fall på översidan.

Jag är ruskigt noggrann med mina fötter. Filar dem och smörjer in dem ofta. Det var mitt vinnande vapen i Fotrally och de höll i 20 mil på GAX Trans Scania. Sedan släppte trampdynan bakom tåraden. Det tog några dagar innan huden och blåsorna läkt ihop. Sedan har det mes sett ut som en världskata under. Igåra tog jag i alla fall tag med saxen och fotfilen. Somnade med väl insmorda fötter (ACO Fotkräm is the shit!) och nu är de sååååå lena igen. Jag fjällar lite babyhud men de är rena och på väg att bli ett gott vapen igen. Behöver ha dem intakta i april när jag ska springa TEC 100 miles. 16,1 mil.

Och här är klänningen från gårdagens inlägg.

Märke: Desigual. De gör fantastiska färgkreationer!

Mat för att orka

När jobbet kräver tankefokus och tid samt när kroppen är i rörelse är jag extra noga att fylla på med mat som ger mig kraft. Oftast undviker jag tillsatt raffinerat socker och bakverk för att mitt humör/blodsocker/pigghet ska hålla sig jämnt under dagen. När jag har hektiska veckor som denna lagar jag mat som går snabbt och ger energi. Jag dricker drygt 2 liter vatten per dag.

Omelett är favoriten - snabbt och bra med proteiner. Här har jag parmesanost och rökt kalkon på toppen. Yummie! Foto: privat

Idag ser det ut så här:

Frukost: Havregrynsgröt, russin, sojamjölk och bryggkaffe

Mellanmål: Stort äpple

Lunch: Hemgjord linsgryta med spenat, chili och lime. Coussous och sallad på ruccola, sockerärtor och tomat.

Eftermiddagsmellis: Fruktsallad (melon, apelsin, äpple, vindruvor, cashewnötter, valnötter och hasselnötter). Grönt te.

Middag: Stor omelett med tonfisk och blandade grönsaker med olivolja.

En energiboost att ta efter träning (eller någon timma innan) är smoothie gjord på lite yoghurt, sojamjölk, proteinpulver, ½ banan och blåbär eller hallon. En hejare på somoothies är Träningsglädje -tillsammans med två andra tjejer har de bloggen Superfood på svenska, här hittar du massor av recept.

När det gäller luncher och middagar är jag sjukt effektiv när det är mycket att göra. Jag kokar bulgur, couscous eller ris som räcker till flera måltider - sen är det bara att lägga till protein, grönsaker och annat mums. Det behöver inte vara onyttingt för att det ska gå undan.

Har du tips på en snabb, energigivande måltid?

Taggad som attan

Det är bra med lite helgdipp och en fullknökad vecka. Det gör mig bara taggad att ta tag i saker. Kan ju inte känna av mitt stela vänsterben heeeela tiden.

Här är mitt vänsterben på väg till jobbet iförd blå högklackad sko. Foto: privat

Förutom att få inbjudningar, evenemang och planering att bli klara i tid på jobbet så ska jag parallellt hinna med följande:

* massage av vänster ben/rumpmuskel
* lätt jogg
* vara ledare på IF Linnéa
* Gå på världens bästa bokklubb
* se på balett
* återträff med gamla jobbet
* kanske hinna på Popaganda
* klippa och färga håret
* Heja på världens snabbaste Kattis
* luncha med Evelina

Ja - sen ska det bli helg och då ska jag följa fantastiska Camilla som kör Ultra Trail Mont Blanc i mobilen och vara funktionär på Stockholm Triathlon. Och så ska jag få ordning på mat, sömn och träning. Moahahahahaha... Puh. Låter det mycket? För mig fungerar det bara jag får ta en dag i taget och fördela mina åtaganden. Jag gillar att balansen ibland blir tight och älskar känslan när pusselbitarna faller på plats.

Har du något roligt framför dig i veckan?

Du är bra precis som du är!

Allt behöver inte vara på topp jämt. Att ha lite dalar, postloppsdeppar, onda ben, för mycket tråkigt att göra och regnigt väder gör bara att topparna blir gladare, härligare och intensivare.

Ett fint halssmycke jag fått av en mycket speciell person. Foto: privat

Just nu är det fint väder. Jag fann mig själv smådeppig för att jag inte springer långpass, för att jag inte har ett utstuderat mål framför mig och för att kroppen skriker. Träningsvärk. Grym träningsvärk. Den gör i och för sig att jag knappt märker av att vänsterbenet är stelt och vänster rumpmuskel är en tegelsten.

Det är tråkigt med postloppsdepp och vila. Tycker jag i alla fall. Jag har en superintensiv period framför mig på jobbet så veckodagarna/kvällarna fylls med arbete - vilket jag älskar - då är det lätt att inte träna. Men helgerna blir lite antiklimax nu. Huvudet vill men kroppen ska vila. Återhämtning. Viktigt. Jag återhämtar mig. Och jag skiner upp och blir glad efter träningspassen, men det är utan mål - och jag känner efter. Ordentligt. Och efteråt. Inåtvänd och tänkande. Bearbetar saker. Fast det är ju det som är Att leva. Att känna och vara - att acceptera. Tur att jag omger mig av fantastiska människor som gillar mig precis som jag är. Både när jag är häxan Surtant och Superwoman.

Och du - glöm inte Att du är bra precis som du är!

Det märks att du är glad mamma!

...sa Elin i torsdags när jag hoppade ur duschen efter IF Linnéa-träningen - "för du sjunger så högt i duschen!"

Och visst - nu efter 90 minuter Nordic Military Training har jag svårt att sluta sjunga (hur mycket ungarna än ber!) Vilken skillnad på mitt humör när jag får röra lite på mig.

Idag var det NMT-dagen och över 200 personer var säkert på plats vid Fiskartorpet (och en orm som jag såg i slutet av träningen -urrk). Det var rookiesar, basic-pass och intensivare som ställde upp - dagen till ära var det även ett barnpass. Fantastiskt roligt. Jag valde att köra ett basic-pass för att inte påfresta Barbiebenet. Hamnade i gruppen som skulle köra med Bästa-Johan-alla-kategorier. Fokuserade på styrkeövningarna och hamnade i en jämn grupp. Teamade upp med min namne Mia Thomsen.

Coola Pladuska (bilden nedan med mig) som testade för första gången bytte snabbt till Magnus Spyfys Intensiva grupp (där även sonen och Stekaren testade semesterfysiken). Alla överlevde. Ger lite bilder istället för att berätta hur många burpees, benböj, armhävningar, löpningar, rygglyft, situps och utfallssteg vi körde... Enjoy!

Jag må jag leva, jag må jag leeeeva, jag må jag leeeeeva uti hundrade år!

Exakt.Foto: lånat från Internet - i gott syfte förstås.

Idag är det exakt 8 år sedan jag slutade röka. Den 19 augusti 2002 skulle min son börja högstadiet. Jag var 32 år gammal och hade rökt sedan jag var 17. Någonstans inom mig hade jag satt en gräns - Jag skulle inte vara rökare större delen av mitt levna liv, än icke rökare. Gränsen skulle alltså passeras när jag fyllde 34. Då skulle jag vara lika mycket icke-rökande som rökande. Jag ville föregå med gott exempel och vara en fin förebild för mina barn - särskilt när det vankades högstadie.

Mina tidigare taffliga försök till att sluta röka - barnen som tjatade - jag testade och satte mina egna regler. Till exempel att jag fick feströka. Eller om jag drack alkohol. När jag efter några veckor föreslog starköl till köttbullarna en tisdag, hävdade att rödvin passade fin-fint till pannkakor på torsdagen gick det överstyr. Jag kunde ju inte bli alkoholist på köpet bara för att få röka. Då räckte det väl med rökningen... Släppte den gången snabbt alkholen och tog tillbaka rökningen.

Hursomhelst.

2002 slutade jag alltså. För att jag själv ville. Där började min jogging/lunkhistoria egentligen. Men framförallt började mitt pannbensbyggande. Jag flyttade mina gränser. Hela. Tiden. Jag flyttade fokus från mitt röksug - flyttade det framåt. Jag lärde mig att acceptera suget, att inte falla tillbaka men ändå i tanken tänka positivt. Jag körde tankearbete som "Jag får inte ta den här cigaretten jag är sugen på nu - jag får ta nästa. Om jag vill". Och så fortsatte det. Tills det var längre mellan sugen och löpturerna blev fler. Tills jag började uppskatta en fräsh andedräkt och att alltid vara ren i munnen.

Och vill ni höra en hemlis? Som rökare kunde jag jogga 5-6 kilometer, komma hem till förstukvisten - plocka fram cigaretterna och röka medan jag stretchade. Pinsamt!Foto: snattat från Internet för jättelänge sen också i gott syfte.

Men nu lever jag. För bövelen vad jag lever! Utan cigaretter smakar jag päron i munnen. Jag kan springa och andas, göra armhävningar och dansa på gym - allt utan att rossla och spotta gulbruna loskor! Jag må jag verkligen leva idag! Jag skickar lyckönskningar till Bästis och Exmaken som slutade samtidigt och också doftar härliga päronskivor ur munnen idag istället för gammal sunkig fimp!

Uthållighets- och tålamodsträning...

...det bidde ingen löpning.

Däremot fick jag oväntat besök och tog en rask promenad med fina Jenny. Icke att förakta. När sonen sedan basunerade ut "Imorgon bitti kör jag NMT med Spyfys-Magnus" ryckte det i sätta-klockan-på-hiskeligt-tidigt-tarmen. Men jag tränar tålamod. Satte mig således på handen och sörplade i mig den hemgjorda spenatsoppan endast med munnen.

Yummie! Spenatsoppa - snabbt, nyttig, lätt och gott. Foto: lånat från Tasteline

Efter att ha varit voltarenfri i två dagar känns det som om tennisbollarna som jag annars sitter/ligger på och gnider mina hårda rumpmuskelknutar på har flyttat in i själva rumpan. Fick titta flera gånger i spegeln för att förvissa mig att så inte var fallet. Inga konstiga knölar som stack ut utan bara den vanliga rumpestumpen. Jag känner på mig att ett naprapatbesök är på sin plats - men först ska jag faktiskt ta emot en gåva från en sjukgymnast som specialiserat sig på trasiga Barbie-ben... Spännande!

Tålamodsträning kan hjälpa till att bygga pannben för uthållighetsträning. Intalar jag mig i alla fall. Vi får väl se hur trevligt humöret blir av det. Är man van vid en viss dos endorfiner så är baksmällan enorm när man inte får dem - ingen mängd choklad eller sex i världen kan ersätta träningsdosen - men det är ju ett roligt tidsfördriv.

Snart blir jag normal igen. Här får ni recept på spenatsoppa så länge.

Spenatsoppa
1 finhackad gul lök
2 vitlöksklyftor
1 pkt fryst hackad spenat
+ ev färsk spenat
en klick margarin el rapsolja
1 msk vetemjöl
1 hönsbuljongtärning eller egen buljong
vatten
salt, peppar och cayennepeppar
1 liten creme fraiche

Fräs den hackade gula löken och den hackade vitlöken i margarinet i en stor kastrull. Tillsätt lite vatten (1-2 dl) och buljongtärningen. Gör en snabb redning av mjölet och vatten i en separat skål/mugg och tillsätt i lökblandningen. Häll sedan i den frysta spenaten och rör om. Salta och peppra efter smak och tycke. Rör ned creme fraiche och färska spenatblad.

Servera med gott grovt bröd och kokade ägg. Gör dubbel sats och ha flera bra matlådor!

Svår abstinens...

Diskussionen om att ge upp eller kämpa vidare fortsätter - superintressant helt klart. Jag älskar att höra olika synpunkter och få input. Mumma! Tänker fortfarande så att det knakar och samlar på mig mer input genom att fråga mig fram.

Eftersom jag inte äter Voltaren längre tänkte jag ta mig en kort joggingtur idag. Jag lider nämligen av svår träningsabstinens. Det är så illa att jag lyckats anmäla mig till TEC 100 miles igen, köpa riktigt coola kompressionstights - vågat mig på att köpa en ny träningsbehå* som jag ska testa och sitter ändå med mungiporna nedåt. Surar på mitt sätt. Längtar egentligen inte efter att träna - men längtar ändå efter rutinen, känslan och att få tillbaka viljan till träning. Är lite ambivalent - har jag suttit stilla för länge? Jag äter som en häst i alla fall - som om jag tränade två tuffa pass om dagen - trots att jag inte är hungrig - DEN rutinen var i alla fall svår att bryta.

Kanske en liten släng av söndagens postloppsdepp - men den skönaste förvissningen fick jag av självaste Anders Szalkai "Bra med postloppsdepp för ur den föds nästa prestation". Det ska jag bära med mig.

Det går ju inte att sitta och vänta på motivationen - bara att ge sig ut och göra något så kommer den. Jag har också anmält mig till ett lugnare NMT-pass på lördag - Vi ses väl där?



* Träningsbehåar är svindyra så man vill inte chansa och komma hem med något halvdåligt som gör att tuttekassarna hamnar huller-om-buller eller i värsta fall rätt i fejjan, eller kläms i en armhåla/fastnar i byxan/hamnar under dojjan under träning. Ett tag körde jag med dubbla för att det skulle vara tight. Äsch - utvärdering kommer.

Varför ger man upp?

Under helgen som varit har jag diskuterat med olika personer om vad det är som gör att vissa ger upp och andra fortsätter. Givetvis stod lopp som diskussionsbas. På tal kom givetvis frågan om det är speciellt manligt eller kvinnligt att tänka eller agera olika när det gäller att bryta ett lopp...Manligt-Kvinnligt? Bilden lånad från RFSL's hemsida "Eskilstunapridehouse"

Jag vet ju bara vad som försiggår i mitt eget huvud – mina egna tankar och känslor. Jag kan bara redogöra för hur jag fungerar och vad som driver mig framåt. Skulle kunna skriva spaltmeter i ämnet.

Jag är nyfiken på vad som får andra att bryta ett lopp till exempel (undantaget skada eller eliten som bryter på grund av att det går dåligt och det sliter för mycket att fullfölja och sparar sig till nästa tävling).

It's all in my head! Foto: Anneli Kortelainen

Jag hävdar att jag fungerar likadant tankemässigt på banan som i livet. Jag vill hitta lösningar, ser omfokusering som en utmaning – köpslår med mig själv – gillar att ta fram för- och nackdelar. Jag trodde att jag skulle greja GAX Trans Scania på 45-48 timmar, en missbedömning med ca 10 timmar. Att springa 10 timmar till utan sömn kräver sin mentala styrka – eller omstrukturering för att inte tappa hoppet eller tron. Jag brukar ställa mig frågor som “Vad är viktigast?” “Kommer jag att ångra mig om jag bryter?”. Jag försöker hela tiden fokusera på känslor, själen och upplevelser. Jag känner inte att kroppens smärta får styra stundens ingivelse. Jag sätter mer än ett mål, nu var det att fullfölja loppet som var det primära, tiden det sekundära. Alltså nådde jag mitt mål, jag behövde inte omprioritera – bara omfokusera energin. Här var helt klart distansen viktigare än tiden. Ändå bryter jag inte kortare lopp även om jag ser att tiden kan bli dålig (annan diskussion - annat inlägg).

Varför bröt löparna på GAX?

41 anmälda. 31 kom till start. 12 fullföljde inom tidsram. 1 fullföljde utanför tidsram. 18 bröt.

Är det skillnad på killar och tjejer? Någon hävdade i helgen att killar sätter upp mål – och när de märker att de inte går att nå så bryter de. De är fenomenala på att hitta saker att skylla på för att det inte fungerade helt ut. Intressant tanke – underbar diskussion. Är tjejer segare/gladare/bryr sig mindre om prestation och är tryggare i sig själva tillräckligt mycket för att inte vilja bryta. Av 3 tjejer i tävlingen kom två i mål. Inte tillräckligt många för en juste statistik - men den 3:e kvinnan tog det lugnt och hann helt enkelt inte, kom drygt 20 mil.

Jag var mer inne på smärtgräns och känna efter. Kan jag fortsätta med dessa onda fotsulor? Jag undrar om människor har olika smärtor eller bara olika sätt att hantera dem. Gör mina blåsor lika ont som Kalles? Om vi känner efter för mycket? Det mentala påverkar helt klart – om det är mentalt jobbigt kanske vi hittar/letar ansledningar i kroppen för att få bryta. Handlar det om smärta? Låta en trött kropp få bära hundhuvudet för att vi inte orkar ladda om mentalt i en svacka. Greppar vi första bästa downperiod och bryr oss inte ens om att kolla om vi kommer ur och igenom? Starkare på andra sidan. Ger vi upp för fort? (jag tror att folk ger upp för fort - att de inte ger sig själva en chans). Jag vet inte om det är manligt-kvinnligt under ett ultralopp - det känns mest som könslösa lopp och mer individer/själar som springer. Mina åsikter kan vara annorlunda om vi diskuterar kortare distanser.

Sen raddades hela det här med förväntningar, mål och prestation upp. Bryter vi hellre än att behöva rättfärdiga en dålig tid? Och för VEM måste vi rättfärdiga oss inför? (En helt annan diskussion!)

Jag fortsätter att fråga vidare, luska och intressera mig för ämnet.

Vad tror du? Är det fysiska jobbigheter som gör att vi tappar motivationen – eller är det annat? Kan det vara olika för tjejer och killar? Dina synpunkter intresserar mig!

Kroppen är en fantastisk mackapär

Förra året efter GAX 100 miles var mina ben svullna i 2 veckor. Man kunde inte urskilja vad som var lår, knä, vader eller början till fot. Mina knän var så svullna av ansträngningen från terrängen och 16 milsdistansen att Stekaren blev orolig. I och för sig var terrängen något jävligare med Stens huvud och kullarna...

Tillbaka i stan - bilden togs i måndags. Foto: privat

När jag satte mig i bilen i söndags började frossa och skaka av köld (jag brukar göra så vid långpass - och 246 km räknas som långpass...). Efter ett tag kunde jag koppla av och sluta skaka, men ta mig ur bilen obehindrat det kunde jag inte! Jag hade satt på mig mina Skins återhämtningstajts för att underlätta för de sargade musklerna. Jag bodde i tajtsen de första 3 dygnen.

Och vet ni...

Jag har bara varit lite svullen om benen! När jag kommit hem mitt i natten på söndagen var det svårt för mig att ta mig ur bilen, fick hjälpa till med händerna för att få ut benen. Sen går det undan...

Söndag: Avslutar ett 56 timmar långt löparlopp. Kan inte lyfta vänster ben, knät ömmar. Höger del av ländryggen gör ont på grund av kompensation av att inte kunna använda vänsterbenet under loppet. Svårt att sova och komma till ro.

Måndag: Börjar gå okej, fotsulorna brinner fortfarande (eller huden under det tillkorvade skinnet...). Jag känner ingenting i knät, kan lyfta upp båda benen (ett i taget förstås) ganska obehindrat. Lite svullen och stel.

Tisdag: Kan gå obehindrat men lite långsammare. Springer/går 5 kilometer med IF Linnéa. Fotsulorna brinnar fortfarande.

Onsdag: Fotsulorna och vattenblåsorna har torkat, de kliar av ihopläkandet. Jag är stel i rumpan, ländryggen och låren. Jag börjar en Voltarenkur på onsdagkvällen.

Torsdag: Normal. Fotsulorna är okej och min höft är bara träningsvärksseg. Är det voltarenen eller mina Skins? Fortfarande väldigt sömnig och trött (kan bero på att jag gick upp 05:00 och åkte till Helsingfors).

Fredag: Kan ha pumps (högklackade skor). Det känns som jag ljuger för arbetskamraterna när jag säger att jag sprang långlopp förra helgen...

Jag tycker att kroppen är rätt fantastisk. Jag ska återhämta mig med promenader och träna lite överkropp (mage, rygg, triceps och biceps) den närmaste veckan. Jag påbörjade en voltarenkur i onsdags kväll som jag kör i 5 dagar. Jag ser till att fylla på mina depåer med näringsrik mat, dricker mycket vatten, fyller på med frukt och champagne :). Jag ska inte springa, bara promenera.

Om de fullt normala benen är tack vare Skins, vana vid längre distanser, mat- vätskeintaget eller något annat låter jag vara osagt - men det känns nästan konstigt att jag knappt kunde gå i söndags och hoppar runt i pumps idag.

Var rädd om din kropp! Den ska transportera dig genom livet.

Nybörjare, gröngölingar och soffpotatisar!

Inte alla människor vågar slänga sig rätt ut i militärträningen som Moa gjorde för ett år sedan då hon skulle testa olika träningsalternativ och börja sin hälsoresa (här är historien om hur det gick). Därför finns NMT Rookie nu. Alla kan vara med - oavsett om du aldrig har tränat tidigare, väger 30 kg för mycket eller bara går omkring och tror "att det där klarar jag aldrig av". Du grejar det - jag lovar.Mamma Mia kryper under den långa människotunneln som på slutet kantas av sonen Alex - ett lekfullt sätt att bygga en stark kropp. Foto: privat

Det finns inga sen. Livet är här och nu. Det går att jobba bort inställningen "Jag börjar på måndag istället!".

Är du intresserad av att komma igång lite, testa något nytt, dela upplevelser med andra i samma situation, peppa och låta dig peppas - då tycker jag helt klart att du ska komma till Fiskartorpet den 21 augusti. Det är inte militärt där någon står och skriker på dig - det är upplyftande. Läs mer här.

Anledningen att jag pushar för detta är helt egoistisk (är inte köpt, gör inte reklam) - jag älskar att se andra människor klara saker de trodde de aldrig skulle greja, jag älskar att se människors självkänsla och självförtroende växa. Jag växer samtidigt. Som den gången jag mötte Rookiegänget för lite löpteknik - vilken glädje! Vilket gäng.

Kom dit vettja! Passar lite med GAX slogan If not now - then when?

MarathonMia tipsar!

Kom till NMT-dagen, lördag 21 augusti på Fiskartorpet!

Alla är välkomna!
Det här blir en dag full av aktiviteter! Träffa oss, våra instruktörer, ankare och gamla som nya medlemmar!
Ta med nära och kära, för den här dagen bjuder på aktiviteter som passar alla!

Vi kommer att hålla till vid Fiskartopet. Se vägbeskrivning längre ned.

Samtliga pass startar kl 10.00 och vi kör oavhängigt av väder.

Servering av mat och dryck finns tillgänglig före, under och efter passen (kontant betalning). Det finns en överbyggd terrass och möjligheter till picknick efter träningen

Vi kommer att finnas på plats från kl 9.30.

Det här är vad vi bjuder på:

NMT Rookie: Början till något nytt för dig som vill komma igång men inte riktigt hittat ”det”. Här får du möjlighet att göra framsteg och stärka dig själv både fysiskt och psykiskt. Du träffar nya vänner. Att träna tillsammans och peppa varann ger så mycket mer än att träna ensam. Våra "gamla" rookies kommer att finnas på plats och kan berätta om sin resa. Kom och pröva på! Tar du med dig en kompis och ni båda anmäler er till RookieCamp som startar 30 augusti, så får bägge 15 % på hela avgiften.

NMT Kids: För alla barn som vill pröva träning med lite militärisk inriktning (från 6 år ). Sist vi körde blev mycket lyckat och barnen var så duktiga och visade otrolig styrka. De var förstås enormt stolta efter utfört pass! (En kostnad om 100 kr/barnfamilj för icke medlemmar)

NMT Basic: För dig som har tränat/tränar och har grundkondition men inte är "super-fit" kom o pröva ett Basic pass.Träna med personer i din "konditionsform" och känn vad gruppdynamiken kan ge och få en försmak på vad detta kan göra för dig

NMT Special: Naturligtvis kör vi ett normal pass för våra medlemmar som varit med oss ett tag och vet vilken härlig känsla det är när man kört ett bra pass! För detta krävs bra grundkondition

Ta med dig familjen eller någon kompis och testa!

Mer info finns på hemsidan där ni också går in och anmäler er. Vid anmälan skickas mail ut med praktisk info inför passet.

Tveka inte att höra av er om ni har frågor på www.nordicmilitarytraining.se

Välkomna till en riktigt rolig och inspirerande dag tillsammans!

Vägbeskrivning

Kommunalt:

Ta buss 55 från Slussen eller Stureplan mot Hjorthagen, stig av vid Storängskroken, följ Fiskartorpsvägen, Björnnäsvägen tills det är skyltat mot Fiskartorpets friluftsgård (ca 10 minuters promenad).

Med bil från E18/E20:

Sväng av mot Universitetet, sedan höger mot Fiskartorpet. Sväng av vänster vid skylt Fiskartorpet.

Med bil från Lidingövägen:

Sväng av vid Östermalms IP mot Stora skuggan/ Fiskartorpet. Vid avfart mot Stora skuggan, fortsätt rakt fram. Sväng av höger vid skylt Fiskartorpet.

Kommer ni med bil kan vi erbjuda fri parkering.

Karta på hitta.se

GAX Trans Scania del 5 (5) "Jag vill inte i mål"

I rörelse i 2 dygn - bara korta pauser och powernaps. Klättra, lida, njuta, skratta, smärta-smärta-smärta. Ett äventyr. Att vara. Gå förbi det köttsliga och låta pannben, själ och hjärta göra sitt. Att verkligen leva. De kommande milen är de bästa under hela loppet. Om jag tvivlat, misströstat och velat bryta - så är tankarna bara nu Framåt-framåt-framåt.



Jag är så grymt jävla målmedveten. På något konstigt sätt fungerar min hjärna fokuserat - jag kan läsa kartan! Jag hittar, går inte fel. Svänger rätt och bedömer avstånden med skärpa. Regnet tilltar i full styrka och jag är genomblöt. Detta borde ge blåsor på fötter, i ljumskar, runt BH-band, i armhålor. Jag njuter. Jag ler.



Mina skor och strumpor är genomsura när jag traskar på gräskantade stigar, stannar snabbt till för att äta ett moget björnbär - lyfter mitt ansikte mot himlen och tackar Moder Jord för väder, vind och känslor. Jag skrattar vädret rätt i ansiktet och blir tillbakaspottad på. Jag kan inte sluta skratta. Jag är så fullständigt närvarande - på gränsen till hög. Måste hålla tillbaka.



Som en dränkt katt möter jag upp Ulf, vi ska traska till Torup och möta Kattis för sista depåstoppet. Jag säger åt Ulf att gå raskt - att hålla farten uppe. Från Torup är det bara 15 kilometer till mål. 15 kilometer på lätta vägar. 15 kilometer tills äventyret är över. Vi går och håller koll på de orange markeringarna. Framåt-framåt-framåt. Springer en liten sträcka men blir genast stel. Sedan känns det inte alls. Jag är bara öm och stel men känner ingen smärta. Väl i Torup går jag in i Friluftscafét och byter om i omklädningsrummet. Jag tar mina sista torra plagg och får låna en tröja av Kattis. Om hon tyckt att ultralöpare är fular tidigare får hon vatten på sin kvarn nu. Kompressionsstrumpor, torra skor, trekvartsbyxor, långärmat, vindjacka, väst och regnponcho.

Inte en mode-ikon direkt, men fantastiskt funktionellt. Foto: privat

Det har regnat så hårt att min Garmin är vätskefylld. Den tickar på och visar att jag förmodligen hinner till cut off tiden på 60 timmar - om ingenting oförutsett händer eller att jag somnar. Vi håller 5km/h-fart eller snabbare. Det är stark motvind och Ulf tycker att det gör ont i benen efter ett tag... då har han gått knappt en tiondel av loppets längd :). Mina fotsulor brinner och jag vill i mål. Jag skrattar högt och ser syner. I Rosengård hade de lagt ut en massa snygga ballerinaskor i min storlek på gräsmattan, när jag kom närmare såg jag att det var löv. Ju närmare målet jag kom desto bredare blev leendet.

"Jag vill inte i mål!" sa jag till Ulf. Jag ville inte att äventryet skulle ta slut. Jag var rädd för vad jag skulle känna, vad som skulle hända när jag väl var i mål. Jag ville fortsätta att vara absoult närvarande med min själ - fortsätta i all oändlighet -falla-upptäcka-njuta.


När 1500 meter återstår kommer en av deltagarna, en finne och meddelar att jag är tolfte person på ingång - resten bryter förmodligen. Jag ber Ulf hämta min telefon och närmar mig mål. När det är 200 meter kvar ringer jag till Staffan och låter honom passera mållinjen med mig.
Jag möts av Askan, Anneli, Kattis, Kristina, Stefan och några till. Jag registreras som nr 12 med tiden 56:42:31. Jag hade nått mitt tredje mål för året - att överleva GAX Trans Scania! Lopparrangören Stefan som deltagit sitter och ser sliten ut "Jag har totalt underskattat banan!" upprepar han om och om igen. Jo - det hade nog jag med när jag trodde att jag skulle greja detta på 45-48 timmar.


Nu har jag i alla fall skrivit lite Mia-historia. Jag är den 3:e svenska kvinnan med en officiell tid på 246 kilometer. Boel kom in timmar före mig och vann damklassen. Av de 31 som startade tog sig 13 i mål - den sista efter cut off tid. Mina, under lång tid följeslagare, Iveagh och Ole bröt vilket är en sorg för mig - jag vet hur fokuserade de var att ta sig i mål. Tänk om de taggat ner och gått med mig istället? Tänk om jag kunde föra över lite jävlar-anamma-och-skit-i-krulliga-fotsulor. För att bryta ett lopp måste vara bland de jävligaste att återhämta sig mentalt från. Även om det är så långt som 24 mil. Jag hade hela tiden i skallen "Kommer jag att ångra om jag bryter? Kommer jag göra detta igen?" Eftersom detta var det sista GAX, och första och sista gången med Spartathlondistansen så följde jag min inre röst All in - You can do it!

Efter världens skönaste dusch körde Kristina mig hem i Stekarens sportbil som hade bagageutrymmet fyllt med champagne. En lång natt mot Stockholm - långt från kohagar och pisseregn.

Tack alla! Tack för att ni trodde på mig. Tack mina ben och min kropp för att ni går med på galenskaperna. Tack livet.

GAX Trans Scania del 4(5) "Om varför Kattis inte är ultralöpare"

Tidigt på lördagkvällen hade jag alltså kommit till Lövestad, släppt Iveagh, Ole, Stefan och Stefan. De var för snabba i sin gång. Jag var trött och sliten - jag tog min powernap, tvättade fötterna och bytt strumpor. Nu återstod de 88 km av loppet - lite drygt två maraton. 16:30 lämnade jag och min pacer Kattis Lövestad.

Pigger och Trötter - Foto: privat

Vi traskade på och det var roligt att få visa Kattis de vackra bokskogarna, kohagarna och den fantastiska naturen som Skåneleden erbjuder. Hon och Ulf har ju hela tiden fått följa med via bilvägar och göra sin egen sightseeing i små städer och bygder.

Fantastiskt med gatuskyltar som anger vad vägen heter. Vilken väg förresten? Mitt i skogen. Foto: privat

Ett sätt för mig att utvecklas är att Vara Nyfiken På - gå förbi det ytliga, kika in i själar, lyssna på människors historier. Under de senaste två åren har jag och två väninnor, Kattis och Evelina, haft många samtal om livet, upplevelser och utmaningar. Ge och ta. Dela med sig, lära ut och ta emot. Evelina jobbar i Kosovo nu via FN och var med oss via sms. Känslan var grym. Vi pratade om allt möjligt och plötsligt hade vi traskat de 2 milen till Snogeholm där vi skulle äta middag. Ulf väntade med lax, bulgur, ris och sushi. Det fanns även en Supply station där Thomas bjöd på kaffe, choklad och allt möjligt. Jag snackade lite med honom och tackade åter för kompressionstajtsen jag fått låna. Kattis förberedde sig genom att klä på sig för nattvandring.

"Fy fan vad fult!" säger Kattis om munderingen - lager på lager och så pannlampa på. "Det här är anledningen till att jag inte springer ultra!" Trots att jag lånat ut min neongula, supersnygga vindjacka med texten "Jättelångt" känner sig inte Kattis snygg ;) En snabbfoting som hon ska ju vara klädd som Kajsa Bergqvist eller Carolina Klüft helt klart. Nu fick hon smaka på "Kläder efter väder" och prylar som behövs. Som plåster på såren fick hon även ta min ryggsäck. Allt för att vara så nära ett ultraoriginal som möjligt. Hehe - hon doftade tyvärr alldeles för mycket nytvättade kläder och hade för snygg frisyr för att passera testet...

Vi hade nu 67 kilometer framför oss, mörkret föll och vi tände våra pannlampor. Pratet fortsatte och vi diskuterade relationer, mat, fest och naturgodis. Just under ämnet naturgodis följer denna konversation:

Kattis: Vilka yoghurtgodisar tycker du är godast?

Mia: Hmmm - de med torkade jordgubbar eller de med aprikoser. Oh shit! Aprikoser!!! Jag hade ju köpt aprikoser till tävlingen. Fan att jag missade dem.

Kattis: Jaaa, de ligger i påsen i bilen.

Mia: Synd att jag missade dem då. Men jag kan väl ha dem på gröten eller nåt.

Kattis: Men du kan ju få dem imorgon bitti när vi möter Ulf.

Mia: Ahh- jusste! Tävlingen pågår ju fortfarande!

Jag hade alldeles glömt bort att jag var mitt i tävlingen. Utebliven sömn och tankarna på annat hade fått mig helt off. Dessutom hade vi fått upp en bra fart som gjorde att jag inte kände någon smärta i varken knä eller höft. Ljuvligt. Men springa det kunde jag inte. Höften tog emot så att jag bara kunde lyfta foten ca 10 cm över marken. Samtalen fortsatte och vi drogs mot Sövde - där de var FEST. Big time! Amfiteatern bjöd ungdommar på disco och lite längre bort var det mogen dans. Vi gick mot sjön och hörde hela tiden musiken. Jag berättade om föregående natts sms från Sara och Kenth - vi "festade" lite ihop - de på club i Halmstad, jag i hiskelig terräng.

Vackert så det förslår - särskilt när man är inne på sitt andra vakna dygn. Vill släppa en tår för vackra saker och fantastiska svenska landskap... Foto: privat

När midnatt passerats började mina steg åter bli långsamma. Tröttheten kom och gick. Rätt var det var gick jag och sov. Kattis höll bra fart framför mig och skulle se till att vi inte gick för långsamt. Hon såg hur ljuset från min pannlampa gick zick-zack, precis som jag. Mitt ute på vägen. Jag var en trafikfara. Kattis hittade en Car port med en stol i "Sätt dig och ta en powernap - de tjänar vi på". Jag satte mig och försökte slumra, det gick bara i tio minuter. Rumpan domnade bort och jag var orolig att ägarna skulle komma ut och säga ifrån. Dessutom var jag nödig - hade inte utfört number two på loppet hittills och ingen toalett i närheten. Hittade en kohage med buskar där jag kunde nödlanda. Att stanna upp och vila gjorde gott för sömnigheten men det var svårt att värma upp höften igen, det tog sin lilla tid. Jag började även känna av den ökade förbränningen, hur jag än åt och drack började magen kurra. Maten räckte inte till att stilla min hunger.

Kattis kontaktade Ulf på morgonkvisten och lovade mig att jag skulle få smörgåsar och sova i bilen i 20 minuter. Detta gav mig nytt mod, vänsterbenet var uppvärmt och vi satte av i bra tempo. Under natten hade vi till slut tillryggalagt lite drygt 3 mil.

Tidigt på söndagmorgonen var det dags för min andra riktiga powernap (räknar inte tiominutaren på pinnstol). Ulf skulle ta med Kattis till vandrarhemmet för dusch och lite sömn, han skulle äta en rejäl frukost, dressa om och pacea mig. Jag skulle ta mig till Eksholmssjön. Jag hade målet i sikte. Jag var glad, lyrisk och struntade blankt i att det hade börjat regna så smått. Skulle ta bort barr och grus i dojjan och inser att det är inte det som känns obekvämt. Det är mina trampdynor som lossat och korvat sig under. Att det är blött i gräset som jag ska gå igenom gör ju inte situationen bättre. Ge upp? Aldrig. Jag hade aldrig trott att jag skulle ta mig igenom 246 kilometer med hela fötter och utan skav. Bita ihop och leverera. Så. Nära. Nu.

Duggregnet övergick till hällregn på min väg till Eksholmssjön... Värsta tänkbara väder. 39 kilometer kvar enligt kartan. Mindre än en mara. Kom igen nu Mia - kom igen!