Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 16 augusti 2010

Varför ger man upp?

Under helgen som varit har jag diskuterat med olika personer om vad det är som gör att vissa ger upp och andra fortsätter. Givetvis stod lopp som diskussionsbas. På tal kom givetvis frågan om det är speciellt manligt eller kvinnligt att tänka eller agera olika när det gäller att bryta ett lopp...Manligt-Kvinnligt? Bilden lånad från RFSL's hemsida "Eskilstunapridehouse"

Jag vet ju bara vad som försiggår i mitt eget huvud – mina egna tankar och känslor. Jag kan bara redogöra för hur jag fungerar och vad som driver mig framåt. Skulle kunna skriva spaltmeter i ämnet.

Jag är nyfiken på vad som får andra att bryta ett lopp till exempel (undantaget skada eller eliten som bryter på grund av att det går dåligt och det sliter för mycket att fullfölja och sparar sig till nästa tävling).

It's all in my head! Foto: Anneli Kortelainen

Jag hävdar att jag fungerar likadant tankemässigt på banan som i livet. Jag vill hitta lösningar, ser omfokusering som en utmaning – köpslår med mig själv – gillar att ta fram för- och nackdelar. Jag trodde att jag skulle greja GAX Trans Scania på 45-48 timmar, en missbedömning med ca 10 timmar. Att springa 10 timmar till utan sömn kräver sin mentala styrka – eller omstrukturering för att inte tappa hoppet eller tron. Jag brukar ställa mig frågor som “Vad är viktigast?” “Kommer jag att ångra mig om jag bryter?”. Jag försöker hela tiden fokusera på känslor, själen och upplevelser. Jag känner inte att kroppens smärta får styra stundens ingivelse. Jag sätter mer än ett mål, nu var det att fullfölja loppet som var det primära, tiden det sekundära. Alltså nådde jag mitt mål, jag behövde inte omprioritera – bara omfokusera energin. Här var helt klart distansen viktigare än tiden. Ändå bryter jag inte kortare lopp även om jag ser att tiden kan bli dålig (annan diskussion - annat inlägg).

Varför bröt löparna på GAX?

41 anmälda. 31 kom till start. 12 fullföljde inom tidsram. 1 fullföljde utanför tidsram. 18 bröt.

Är det skillnad på killar och tjejer? Någon hävdade i helgen att killar sätter upp mål – och när de märker att de inte går att nå så bryter de. De är fenomenala på att hitta saker att skylla på för att det inte fungerade helt ut. Intressant tanke – underbar diskussion. Är tjejer segare/gladare/bryr sig mindre om prestation och är tryggare i sig själva tillräckligt mycket för att inte vilja bryta. Av 3 tjejer i tävlingen kom två i mål. Inte tillräckligt många för en juste statistik - men den 3:e kvinnan tog det lugnt och hann helt enkelt inte, kom drygt 20 mil.

Jag var mer inne på smärtgräns och känna efter. Kan jag fortsätta med dessa onda fotsulor? Jag undrar om människor har olika smärtor eller bara olika sätt att hantera dem. Gör mina blåsor lika ont som Kalles? Om vi känner efter för mycket? Det mentala påverkar helt klart – om det är mentalt jobbigt kanske vi hittar/letar ansledningar i kroppen för att få bryta. Handlar det om smärta? Låta en trött kropp få bära hundhuvudet för att vi inte orkar ladda om mentalt i en svacka. Greppar vi första bästa downperiod och bryr oss inte ens om att kolla om vi kommer ur och igenom? Starkare på andra sidan. Ger vi upp för fort? (jag tror att folk ger upp för fort - att de inte ger sig själva en chans). Jag vet inte om det är manligt-kvinnligt under ett ultralopp - det känns mest som könslösa lopp och mer individer/själar som springer. Mina åsikter kan vara annorlunda om vi diskuterar kortare distanser.

Sen raddades hela det här med förväntningar, mål och prestation upp. Bryter vi hellre än att behöva rättfärdiga en dålig tid? Och för VEM måste vi rättfärdiga oss inför? (En helt annan diskussion!)

Jag fortsätter att fråga vidare, luska och intressera mig för ämnet.

Vad tror du? Är det fysiska jobbigheter som gör att vi tappar motivationen – eller är det annat? Kan det vara olika för tjejer och killar? Dina synpunkter intresserar mig!

20 kommentarer:

Magdalena sa...

Intressanta funderingar. Jag tror att det kanske inte har så mkt att göra med manligt/kvinnligt som vilken person vi är - målintriktad, njutare, en som är van att kämpa rejält för att nå resultat eller en som är mer van att glida på en räkmacka. Jag har aldrig brytit ett lopp men å andra sidan har det bara varit upp till en halvmara men däremot så har jag ngr ggr brutit mina vanliga korta rundor. Mest när jag upptäckt att jag inte är i form, oftast mental.
kanske var tjejerna i GAX bättre förberedda än killarna, mer realistiska vad gäller sömnbehov, smärta mm. Kanske finns det bra studier på detta... men det orkar inte jag (haha) kolla upp! KRAM.
PS/ jag är en fena på annat än kantareller i skogen! ;o)

Träningsglädje sa...

intressant och något som även vi funderade på i helgen. och om man kopplar det till theresewahlgren.blogspot.com (tror adressen stämmer) så blir frågan dubbel: de som tyvärr dog i samband med midnattsloppet var män - var det också därför de inte insåg sina begränsningar och därmed inte bröt? alltså, omformulerat: hade en kvinna insett sina begränsningar och kanske brutit?

kanske lite väl mycket svammel, men förstår du vad jag menar?

MarathonMia sa...

Magdalena: Vi var ju bara tre tjejer på gax och statistiskt sett inte representabla - diskussionerna handlade om tankar... och vilja.

Träningsglädje: Mitt blev ju också svammligt - svårt att inte glida ut i sidospår. Kanske är det så med att känna och erkänna sina begränsningar...? usch vad svårt.

Löplust sa...

Kanske har det att göra med "resan och målet"? De som anser att målet är målet är kanske mer motiverade att fullfölja än den som anser att resan är målet? Även den som bryter kommer ju att ha nyttiga erfarenheter, utan att för den skull kunna bocka av något på listan.
Personligen tror jag inte att det är könsrelaterat, utan mer på individnivå. Intressant fråga som jag nog måste fundera vidare på.

Sofie RW sa...

Mina tankegångar går ungefär i samma linje som Saras. Läste nyligen om "Glada presterare" och "Tvångspresterare", och tycker det stämmer ganska bra. En glad presterare har i allmänhet en god självkänsla och inser sina begränsningar och styrkor. Tvångspresterare anser att dom måste klara mer än de egentligen klarar, och har ofta lägre självkänsla. De båda kan vara kapabla till samma uppgift, men inställningen skiljer sig. (Flummigt detta också, men psykologiska beskrivningar är kanske inte min bit kaka).

Nu vet jag ju inte hur de andra deltagarna på GAX var, men jag tror inte jag träffat någon med så god självkänsla som dig. Och vem är en glad presterare om inte du?

MarathonMia sa...

Intressant!

Bra benämningar Glad Presterare och Tvångspresterare. Den artikeln ska jag be att få läsa!

Sofie RW sa...

Finns i boken "Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor". Pappa hade hört om boken i radio och tyckte att jag borde läsa den... ibland kan de komma med goda råd papporna :)

MarathonMia sa...

hmmm - kanske jag ska GE min pappa den ;)

Fredde sa...

Jag brukar tänka: "det är lika för alla" och "Det finns alltid någon som gjort något tyngre/värre" när det börjar kännas motigt.
Sen om det känns besvärligt innan man ska köra igång brukar jag tänka: "Vad är det värsta som kan hända?". Oftast är det inte något direkt farligt som kan hända och då är det bara att köra på.

Annika sa...

En av anledningarna till att det är så spännande att följa dina utmaningar är just sättet du tacklar dem. Det är så långt från mitt eget. Jag tillåter mig att ge upp, lägger av när det blir jobbigt. Å andra sidan skrev jag en roman i 20 år, om och om och om igen, tills den äntligen blev publicerad. Det fanns inte i min värld att ge upp. Så det handlar kanske om vad som verkligen är viktigt för en. Spännande.

kritan sa...

Vilken intressant ämne! Jag tror att det är mer individberoende än könsbundet. Klart att man sätter upp mål. Men det underlättar om man har flera mål och på olika plan. För ett och samma lopp. Nu har ju jag inte sprungit något ultralopp men har lite maraerfarenhet och ganska många långpass som innehållit både ”up and downs'”. Man blir trött av att springa långt så är det.. men att bryta, det är mest en mental fråga.. temporär trötthet går över om man fokuserar på andra saker än just att känna efter hur trött man är.. och då blir man pigg och fortsätter ett tag till.. och så går det några varv på samma tema och till slut så är man i mål.. vet man innan att det kommer bli jobbigt (men antagligen genomförbart..) är det betydligt lättare att fullfölja... Att det gör ont är inget kul men det går ju över... :-) Sen är det ju en helt annan sak att ge sig ut på en 246 km runda... Men själva kärnan i tankebanan är gemensam tror jag och kan nog tillämpas i alla lopp oavsett längd.. dom galet långa loppen vet jag som sagt inget om, än, hahahaaa... Måste faktiskt fundera mer på det här.. kul!

Johan sa...

Jag tycker inte att man ska se ett brutit lopp som ett misslyckande och det är det nog ingen som hävdar här. Ett misslyckande är att inte försöka. Det gamla ordspråket ” Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge” är ganska klokt.
Tror att det är på det visset att män kastar sig in i olika saker utan att analysera om man klarar det eller inte. Går det inte – so what? Däremot är kvinnor mera noggranna och ger sig inte in i stolleprov utan att veta att man klarar av det. Detta är huvudregeln. I GAX fall betydde det att 10 män klarade loppet medan det bara var 2 kvinnor som kom i mål. Ja, jag vet det var fler män anmälda och det var fler män som bröt. Men det var fler män som vågade anmäla sig och lyss till den sträng som brast.
Tyvärr är det nog inte bara i GAX det är på detta sätt, det är likadant i arbetslivet och livet. Det handlar om könsmönster (oj, oj, oj ska det bli könskamp nu?) och hur vi uppfostras. Generellt kan man nog påstå att män tar för sig mer, är mer självsäkra, pratar innan man tänkt mm än kvinnor. Kvinnor däremot är mer eftertänksamma, inte lika självsäkra men har en bättre självkänsla. Detta lite grovt tillyxat. Det tragiska är att alldeles för få kvinnor tar för sig och att alldeles för många kloka idéer och tankar inte får se dagens ljus.

Löplust sa...

Läser ovanstående kommentarer och tänker direkt på Haruki Murakamis bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" där han säger "Pain is inevitable, suffering is optional". (Ungefär så i alla fall)Och då handlar det ju om att man väljer att se/känna olika saker.
Kanske har killar en starkare tro på sin egen förmåga och har kanske lättare för att anmäla sig till något krävande, medan tjejer funderar längre och vill vara mer säkra på att de kan klara av det. Men när de väls tår på startfältet har jag svårt att tro att det skulle vara könsbetingat att bryta eller inte. Mycket spännande diskussion du fick igång, Mia!

Camilla sa...

Förmågan att vara "här och nu" är avgörande, tror jag. Jag älskade din beskrivning av när du grät och samtidigt åt en energibar med blåbär. Du plockade hem känslorna till nuet och kom fram till att du faktiskt var lycklig och inte saknade någonting. Om jag börjar tänka på målgång (eller ännu värre: vad som händer efter målgång) när det tar emot, då kommer det negativa tankar direkt, då vill jag lägga mig ner och tjuta "jag ger upp!". Ingen stolthet jag känt över min egen förmåga kan mäta sig med den att komma i mål på långa ultrlopp, oavsett sluttid.

Ingmarie sa...

Superintressant! Jag tror med att det mest beror på person och inte kön. Sen tror jag att det beror på vad det gäller och hur mycket vi vill en sak. jag kan skita fullständigt i om jag klarar vissa saker medan när det gäller andra så dör jag hellre än att "ge upp". Handlar det om den egentliga inre viljan och lusten? Eller är det som vi tror att vi inte duger om vi inte klarar det uppsatta målet? Svaret är hårfint och kräver ett djupare grävande i sitt eget inre tror jag.
Man måste våga förlora för att kunna vinna.Och våga vinna! Alla vågar inte heller det...

anneliten sa...

Johans kommentar är intressant och något jag noterat själv - männen vågar mer. Både när det gäller löpning och utmaningar i karriären. Alltså misslyckas de oftare bara genom att antalet försök är fler. Att du Mia vågar beundrar jag dig för. Det gör dig till en förebild för mig och säkert många andra kvinnor. Frågan är om du vågar bryta?

Vore intressant att titta på ett lite större material typ SM. Hur många procent män bröt och hur många procent kvinnor. Hur var deras träningsbakgrund och inställning. Herregud, det skulle ju kunna bli en avhandling i psykologi ju!

Sirpa sa...

Superintressant inlägg! Kommer på mig själv att någon gång i framtiden vilja testa att t ex springa långt, mara eller ultra. Har ALDRIG brutit en tävlig (hittills) och då har jag tävlat MASSOR i min ungdom och inte så mycket nu.(Har t.o.m. tagit mig i mål med div. skador - kanske inte så sunt egentligen)Men att bryta-finns inte ens som alternativ för mig. Men som sagt har endast tävlat på kortare sträckor: 800+1500+3000 på bana tidigare, och nu upp till 10km. På ett sätt gör det ont hela tiden när jag springer så "kort" eftersom jag då springer nära mitt max hela tiden. Därav tanken att springa långt nån gång, för att möta mig själv i uthållighetstankarna/uthållighetssmärta, och slippa kämpa med andning och den sortens smärta. För jag gissar att smärtan är helt olika!
Sen handlar det ju mycket om för VEM man vill prestera? Är det "bara" för mig själv eller är det för att visa mig "duktig" inför andra..? Mycket att fundera över. Kram

Sirpa sa...

Superintressant inlägg! Kommer på mig själv att någon gång i framtiden vilja testa att t ex springa långt, mara eller ultra. Har ALDRIG brutit en tävlig (hittills) och då har jag tävlat MASSOR i min ungdom och inte så mycket nu.(Har t.o.m. tagit mig i mål med div. skador - kanske inte så sunt egentligen)Men att bryta-finns inte ens som alternativ för mig. Men som sagt har endast tävlat på kortare sträckor: 800+1500+3000 på bana tidigare, och nu upp till 10km. På ett sätt gör det ont hela tiden när jag springer så "kort" eftersom jag då springer nära mitt max hela tiden. Därav tanken att springa långt nån gång, för att möta mig själv i uthållighetstankarna/uthållighetssmärta, och slippa kämpa med andning och den sortens smärta. För jag gissar att smärtan är helt olika!
Sen handlar det ju mycket om för VEM man vill prestera? Är det "bara" för mig själv eller är det för att visa mig "duktig" inför andra..? Mycket att fundera över. Kram
sirpaspringerigen.blogspot.com

Louise sa...

Komplext ämne, detta! Jag vet inte om man kan lägga in en genusaspekt i detta, men i viss mån tror jag det kan stämma detta att män kan ha lättare att kasta sig in i saker och tänka att går det så går det, medan kvinnor i större utsträckning bara gör det om de verkligen tror att de kan klara av det. För egen del varierar envetenheten. Vet jag att chansen att få prova utmaningen i fråga kommer igen snart är jag mer benägen att ge upp än om jag vet att det är lite "now or never" över det hela. Jag har lättare att kasta in handduken på ett försök att persa på milen på något ordinarie träningspass än att ge upp på Vasalopp eller Vätternrundan även om tiden verkar bli sämre än jag tänkt mig. (Fast på VL i år var jag så trött att tårarna inte var långt borta och när jag ramlade till och fick en smäll av min egen stav strax under ögat såpass rejält att sikten blev suddig ett tag, var jag först bara glad att få en legitim anledning att kliva av, men så lyckades jag faktiskt slå bort de tankarna och fortsätta. Kanske delvis beroende på att man ändå måste fram till nästa kontroll för att anmäla sin brytning, och då fick jag ju tid att "besinna mig", så jag gick i mål - men på en betydligt sämre tid än jag tränat för.)

Kul att läsa allas tankar om detta!

Fredde sa...

Jag tror att man missar att det är träningen inför loppet som är det viktiga. Själva loppet är bara katalysatorn för att träningen ska bli av. Därför är det inte hela världen om man bryter eller inte kommer till start.