Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

torsdag 19 augusti 2010

Jag må jag leva, jag må jag leeeeva, jag må jag leeeeeva uti hundrade år!

Exakt.Foto: lånat från Internet - i gott syfte förstås.

Idag är det exakt 8 år sedan jag slutade röka. Den 19 augusti 2002 skulle min son börja högstadiet. Jag var 32 år gammal och hade rökt sedan jag var 17. Någonstans inom mig hade jag satt en gräns - Jag skulle inte vara rökare större delen av mitt levna liv, än icke rökare. Gränsen skulle alltså passeras när jag fyllde 34. Då skulle jag vara lika mycket icke-rökande som rökande. Jag ville föregå med gott exempel och vara en fin förebild för mina barn - särskilt när det vankades högstadie.

Mina tidigare taffliga försök till att sluta röka - barnen som tjatade - jag testade och satte mina egna regler. Till exempel att jag fick feströka. Eller om jag drack alkohol. När jag efter några veckor föreslog starköl till köttbullarna en tisdag, hävdade att rödvin passade fin-fint till pannkakor på torsdagen gick det överstyr. Jag kunde ju inte bli alkoholist på köpet bara för att få röka. Då räckte det väl med rökningen... Släppte den gången snabbt alkholen och tog tillbaka rökningen.

Hursomhelst.

2002 slutade jag alltså. För att jag själv ville. Där började min jogging/lunkhistoria egentligen. Men framförallt började mitt pannbensbyggande. Jag flyttade mina gränser. Hela. Tiden. Jag flyttade fokus från mitt röksug - flyttade det framåt. Jag lärde mig att acceptera suget, att inte falla tillbaka men ändå i tanken tänka positivt. Jag körde tankearbete som "Jag får inte ta den här cigaretten jag är sugen på nu - jag får ta nästa. Om jag vill". Och så fortsatte det. Tills det var längre mellan sugen och löpturerna blev fler. Tills jag började uppskatta en fräsh andedräkt och att alltid vara ren i munnen.

Och vill ni höra en hemlis? Som rökare kunde jag jogga 5-6 kilometer, komma hem till förstukvisten - plocka fram cigaretterna och röka medan jag stretchade. Pinsamt!Foto: snattat från Internet för jättelänge sen också i gott syfte.

Men nu lever jag. För bövelen vad jag lever! Utan cigaretter smakar jag päron i munnen. Jag kan springa och andas, göra armhävningar och dansa på gym - allt utan att rossla och spotta gulbruna loskor! Jag må jag verkligen leva idag! Jag skickar lyckönskningar till Bästis och Exmaken som slutade samtidigt och också doftar härliga päronskivor ur munnen idag istället för gammal sunkig fimp!

17 kommentarer:

Annelie sa...

Ibland när jag läser din blogg får jag intrycket att du är superwoman. Du springer långt, går upp tidigt tidigt på morgonen för att kräla i leran på NMT, du peppar nyblivna löpare i IF Linnea, ja - du tillochmed vilar klokt som superwoman! Du skriver dessutom om allt med stor ödmjukhet och glädje. Jag tycker det är fint att du delar med dig av något som du kanske inte är stoltast över (att du ville dricka starköl och vin för att "få röka".) Du hade kunnat utelämna det och bara skriva om hur du slutade röka och det gick bra.

Jag tror du är inne på något viktigt - alla kan, om man vill. Oavsett om det är att sluta, börja, fortsätta eller ta sig an en ny utmaning.. :) Tack för att du skriver en så inspirerande blogg!

Taina sa...

Stort grattis! Jag blir SÅ inspirerad till "JAG KAN JAG MED! Inte för att jag någonsin har rökt, eller att jag springer ultralopp, men jag blir stolt över mig själv som fortsätter att springa maror trots att målet en gång var att springa EN mara. Life is good!

MarathonMia sa...

Annelie: Att vara På Riktigt som min vän Anneli säger är viktigast för mig. Då går det inte att utelämna fulheten eller att försköna tillvaron. Jag försöker utelämna människor som jag kan göra illa - och bara "hänga ut mig själv" - vill gärna förmedla "Kan jag så kan du". Tack för att du läser - men Superwoman - det är jag bara på deltid - sen är jag Mia också ;)

Taina: KLART du kan! Life is not just good - it is fantastic!

Angelica sa...

Jag började följa din blogg för inte alls så länge sedan och att läsa det här inlägget var en mindre "chock". Jag hade en helt annan bild av dig än den du beskriver här. Wow! Det här visar ju bara att du verkligen är en superkvinna och en otrolig inspirationskälla. Vilken resa du gjort. Jag är grymt imponerad!

Anonym sa...

Glöm inte doftsinnet!! När jag slutade röka efter 10-12 år var det som att näsan började fungera igen. Den kanske inte gillade fimparna som hängde där strax nedanför ... Doftsinnet kanske inte försvinner för alla men för mig var det helt fantastiskt när t.ex. skog helt plötsligt började dofta, och gott dessutom!
Själv kunde jag springa en bit, sätta mig ned och ta min medhavda cigg, sen springa hem igen ... Helt galet. Har mätt de rundorna nu i efterhand och de var sanslöst korta, de kändes de som sjumilarundor ...

soffan sa...

Grattis!! Jag slutade för ganska exakt tre år sedan, måndagen den 3e september 2007. Då var jag 28 år, och hade rökt i 15 av dem. Brrr... Hurra för oss :).

Cecilia sa...

Sommaren innan jag fyllde 27 arbetade jag på en lungmedicinsk avdelning. Jag var gravid och gick med min stora mage bland kol-patienter som väntade på att andningen skulle upphöra, att de skulle dö. De allra, allra flesta var rökare. Jag kommer aldrig att glömma hur det lät när de kämpade med sin andning, och jag visste att jag aldrig någonsin mer skulle bli en rökare. Jag blir fortfarande lika glad varje gång jag hör att någon lyckas sluta!

MarathonMia sa...

Angelica: Det finns mer! Jag ska dra fram alltihop - jag har vägt 85 kg... fortsätt följa bloggen så får du den historien senare.

Ananym - visst är det sjukt! Att man frivilligt sätter fart på cellerna, musklerna och låter hjärtat pumpa runt - petar i sig lite gift.. offattbart. sjumilarundor - word.

Soffan: Heja oss!

Cecilia: Min styvmor dog i lungcancer i januari - jag håller med dig. Jag blir också glad när folk lyckas - för det går!

Louise sa...

Det finns nästan inget jag applåderar så mycket som prestationen att sluta röka. (Ja, det är väl förstås då att inte alls börja, men det är ju lättare än att sluta.) All heder åt alla, som lyckas med det!!

Grattis till detta jubileum! Kommer det över huvud taget något sug numera?

Hemma hos oss brukar vi förresten sjunga "Ja, må h*n leva många lyckliga år" i stället för att fokusera på det där med 100. :)

Jesper Scheutz sa...

*Ler* vilken bedrift Grattis!

Peace Love och Löparskor!

mina sa...

Skrattar igenkännande åt din beskrivning av att sluta röka. Även jag rökte nästan alltid efter löparrundorna. Tyckte oftast att det var den allra godaste cigaretten. Ibland kunde jag även ha en cigg med mig ut i spåret, om jag var nånstans där jag inte kunde röka öppet, typ hos föräldrarna. Helt sjukt, men ack så sant. Nu är jag lyckligt gravid och även om jag ganska ofta drömmer att jag röker, känner jag inte något sug längre

Anonym sa...

Vad häftigt, tänk vad du har hunnit med sen dess, helt otroligt och ofattbart, du är fantastisk! Å det var tre år sen jag slutade "feströka" som jag kallade det. Det är såååå skönt och känns helt rätt, jag saknar det inte alls.

Love Y! Din namne.

Å du, din nästa utmaning, en bok, för du skriver ju sååååå bra.

Carina sa...

Hurra hurra hurra hurra!!! Då jag själv slutade efter 17 år som rökare så vet jag att dagen verkligen är värd att fira! Jag har MIN dag den 3 mars! Du är fantastisk!!!

Marre sa...

Grattis Mia! Det är verkligen en högvinst att ge sig själv ett nytt liv som icke-rökare! Fira ordentligt, jihaaa!

Anneli sa...

Jag slutade för 1,5 år sedan. Det bästa jag gjort! Började träna NMT för att inte bli tjockare, träffade underbara Du, sprang Ultra, gick med i IF Linnea, sprang min 1a Stockholm marathon, gick 13 timmar längs Skåneleden. Allt detta underbara för att jag bestämde mig för att fimpa. Som tack kom du i min väg och inspirerade.
Häftigt som livet kan bli.
Ja må vi leva

Tack för att du finns och fortsätter vara som du är, på riktigt.

Ingmarie sa...

Grattis fina Mia! Tro det eller ej men jag har med både rökt och snusat i massor av år. Men nu är det nog snart 20 år sedan jag slutade. (Guldfiskminnet du vet...) :-)Hade jag inte haft träningen hade jag garanterat varit alkis med...

MarathonMia sa...

Ja - summan av alla laster är alltid konstant - jag är glad att träningen har ersatt det som får en att andas mindre bra och bli sjuk i förtid :)