Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 11 augusti 2010

GAX Trans Scania del 4(5) "Om varför Kattis inte är ultralöpare"

Tidigt på lördagkvällen hade jag alltså kommit till Lövestad, släppt Iveagh, Ole, Stefan och Stefan. De var för snabba i sin gång. Jag var trött och sliten - jag tog min powernap, tvättade fötterna och bytt strumpor. Nu återstod de 88 km av loppet - lite drygt två maraton. 16:30 lämnade jag och min pacer Kattis Lövestad.
Pigger och Trötter - Foto: privat

Vi traskade på och det var roligt att få visa Kattis de vackra bokskogarna, kohagarna och den fantastiska naturen som Skåneleden erbjuder. Hon och Ulf har ju hela tiden fått följa med via bilvägar och göra sin egen sightseeing i små städer och bygder.

Fantastiskt med gatuskyltar som anger vad vägen heter. Vilken väg förresten? Mitt i skogen. Foto: privat

Ett sätt för mig att utvecklas är att Vara Nyfiken På - gå förbi det ytliga, kika in i själar, lyssna på människors historier. Under de senaste två åren har jag och två väninnor, Kattis och Evelina, haft många samtal om livet, upplevelser och utmaningar. Ge och ta. Dela med sig, lära ut och ta emot. Evelina jobbar i Kosovo nu via FN och var med oss via sms. Känslan var grym. Vi pratade om allt möjligt och plötsligt hade vi traskat de 2 milen till Snogeholm där vi skulle äta middag. Ulf väntade med lax, bulgur, ris och sushi. Det fanns även en Supply station där Thomas bjöd på kaffe, choklad och allt möjligt. Jag snackade lite med honom och tackade åter för kompressionstajtsen jag fått låna. Kattis förberedde sig genom att klä på sig för nattvandring.

"Fy fan vad fult!" säger Kattis om munderingen - lager på lager och så pannlampa på. "Det här är anledningen till att jag inte springer ultra!" Trots att jag lånat ut min neongula, supersnygga vindjacka med texten "Jättelångt" känner sig inte Kattis snygg ;) En snabbfoting som hon ska ju vara klädd som Kajsa Bergqvist eller Carolina Klüft helt klart. Nu fick hon smaka på "Kläder efter väder" och prylar som behövs. Som plåster på såren fick hon även ta min ryggsäck. Allt för att vara så nära ett ultraoriginal som möjligt. Hehe - hon doftade tyvärr alldeles för mycket nytvättade kläder och hade för snygg frisyr för att passera testet...

Vi hade nu 67 kilometer framför oss, mörkret föll och vi tände våra pannlampor. Pratet fortsatte och vi diskuterade relationer, mat, fest och naturgodis. Just under ämnet naturgodis följer denna konversation:

Kattis: Vilka yoghurtgodisar tycker du är godast?

Mia: Hmmm - de med torkade jordgubbar eller de med aprikoser. Oh shit! Aprikoser!!! Jag hade ju köpt aprikoser till tävlingen. Fan att jag missade dem.

Kattis: Jaaa, de ligger i påsen i bilen.

Mia: Synd att jag missade dem då. Men jag kan väl ha dem på gröten eller nåt.

Kattis: Men du kan ju få dem imorgon bitti när vi möter Ulf.

Mia: Ahh- jusste! Tävlingen pågår ju fortfarande!

Jag hade alldeles glömt bort att jag var mitt i tävlingen. Utebliven sömn och tankarna på annat hade fått mig helt off. Dessutom hade vi fått upp en bra fart som gjorde att jag inte kände någon smärta i varken knä eller höft. Ljuvligt. Men springa det kunde jag inte. Höften tog emot så att jag bara kunde lyfta foten ca 10 cm över marken. Samtalen fortsatte och vi drogs mot Sövde - där de var FEST. Big time! Amfiteatern bjöd ungdommar på disco och lite längre bort var det mogen dans. Vi gick mot sjön och hörde hela tiden musiken. Jag berättade om föregående natts sms från Sara och Kenth - vi "festade" lite ihop - de på club i Halmstad, jag i hiskelig terräng.

Vackert så det förslår - särskilt när man är inne på sitt andra vakna dygn. Vill släppa en tår för vackra saker och fantastiska svenska landskap... Foto: privat

När midnatt passerats började mina steg åter bli långsamma. Tröttheten kom och gick. Rätt var det var gick jag och sov. Kattis höll bra fart framför mig och skulle se till att vi inte gick för långsamt. Hon såg hur ljuset från min pannlampa gick zick-zack, precis som jag. Mitt ute på vägen. Jag var en trafikfara. Kattis hittade en Car port med en stol i "Sätt dig och ta en powernap - de tjänar vi på". Jag satte mig och försökte slumra, det gick bara i tio minuter. Rumpan domnade bort och jag var orolig att ägarna skulle komma ut och säga ifrån. Dessutom var jag nödig - hade inte utfört number two på loppet hittills och ingen toalett i närheten. Hittade en kohage med buskar där jag kunde nödlanda. Att stanna upp och vila gjorde gott för sömnigheten men det var svårt att värma upp höften igen, det tog sin lilla tid. Jag började även känna av den ökade förbränningen, hur jag än åt och drack började magen kurra. Maten räckte inte till att stilla min hunger.

Kattis kontaktade Ulf på morgonkvisten och lovade mig att jag skulle få smörgåsar och sova i bilen i 20 minuter. Detta gav mig nytt mod, vänsterbenet var uppvärmt och vi satte av i bra tempo. Under natten hade vi till slut tillryggalagt lite drygt 3 mil.

Tidigt på söndagmorgonen var det dags för min andra riktiga powernap (räknar inte tiominutaren på pinnstol). Ulf skulle ta med Kattis till vandrarhemmet för dusch och lite sömn, han skulle äta en rejäl frukost, dressa om och pacea mig. Jag skulle ta mig till Eksholmssjön. Jag hade målet i sikte. Jag var glad, lyrisk och struntade blankt i att det hade börjat regna så smått. Skulle ta bort barr och grus i dojjan och inser att det är inte det som känns obekvämt. Det är mina trampdynor som lossat och korvat sig under. Att det är blött i gräset som jag ska gå igenom gör ju inte situationen bättre. Ge upp? Aldrig. Jag hade aldrig trott att jag skulle ta mig igenom 246 kilometer med hela fötter och utan skav. Bita ihop och leverera. Så. Nära. Nu.

Duggregnet övergick till hällregn på min väg till Eksholmssjön... Värsta tänkbara väder. 39 kilometer kvar enligt kartan. Mindre än en mara. Kom igen nu Mia - kom igen!

8 kommentarer:

Träningsglädje sa...

aj aj för trampdynorna! men spännande story. nästan så att det inte är verkligt liksom...

Snabba Fötter sa...

Hur kan din hemska och underbara upplevelse få mig på ultratankar igen? Men de gör den, på något skumt sätt! In i kaklet nu Mia!

anneliten sa...

När en knapp mara är att vara nästan i mål - då får jag perspektiv! Och superlativen stockar sig i halsen. Jag gråter av beundran över din beslutsamhet.

Ulrica sa...

Det där med trampdynorna fick jag läsa flera gånger innan jag fattade att det inte var skosulorna, utan faktiskt dina trampdynor som lossnat och korvat ihop sig i skon. Hur tänker man när det händer? Är det helt väntat eller mer en "shit-jag-faller-sönder" reaktion?

Anonym sa...

och hur ont gjorde det i fötterna dagen efter?
/Olle

Annika sa...

Ja, att läsa om trampdynorna var en rysare! Visste inte ens att det kunde hända. Som sagt: hur ont hade du i fötterna efteråt?

MarathonMia sa...

Fötterna var värst i väta. Jag håller som bäst på att torka ut vätskeblåsorna för att kunna klippa bort död hud. Det brinner och jag är noga med att hålla rent och fint. Hur man tänker "Jaha - att vara noggrann och ta hand om sina fötter gör att de i alla fall håller i 20 mil"

Andréa sa...

Jag förstår bara inte hur man kan ha ett psyke som klarar detta. Du är ju helt otrolig!!