Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 11 augusti 2010

GAX Trans Scania del 5 (5) "Jag vill inte i mål"

I rörelse i 2 dygn - bara korta pauser och powernaps. Klättra, lida, njuta, skratta, smärta-smärta-smärta. Ett äventyr. Att vara. Gå förbi det köttsliga och låta pannben, själ och hjärta göra sitt. Att verkligen leva. De kommande milen är de bästa under hela loppet. Om jag tvivlat, misströstat och velat bryta - så är tankarna bara nu Framåt-framåt-framåt.



Jag är så grymt jävla målmedveten. På något konstigt sätt fungerar min hjärna fokuserat - jag kan läsa kartan! Jag hittar, går inte fel. Svänger rätt och bedömer avstånden med skärpa. Regnet tilltar i full styrka och jag är genomblöt. Detta borde ge blåsor på fötter, i ljumskar, runt BH-band, i armhålor. Jag njuter. Jag ler.



Mina skor och strumpor är genomsura när jag traskar på gräskantade stigar, stannar snabbt till för att äta ett moget björnbär - lyfter mitt ansikte mot himlen och tackar Moder Jord för väder, vind och känslor. Jag skrattar vädret rätt i ansiktet och blir tillbakaspottad på. Jag kan inte sluta skratta. Jag är så fullständigt närvarande - på gränsen till hög. Måste hålla tillbaka.



Som en dränkt katt möter jag upp Ulf, vi ska traska till Torup och möta Kattis för sista depåstoppet. Jag säger åt Ulf att gå raskt - att hålla farten uppe. Från Torup är det bara 15 kilometer till mål. 15 kilometer på lätta vägar. 15 kilometer tills äventyret är över. Vi går och håller koll på de orange markeringarna. Framåt-framåt-framåt. Springer en liten sträcka men blir genast stel. Sedan känns det inte alls. Jag är bara öm och stel men känner ingen smärta. Väl i Torup går jag in i Friluftscafét och byter om i omklädningsrummet. Jag tar mina sista torra plagg och får låna en tröja av Kattis. Om hon tyckt att ultralöpare är fular tidigare får hon vatten på sin kvarn nu. Kompressionsstrumpor, torra skor, trekvartsbyxor, långärmat, vindjacka, väst och regnponcho.

Inte en mode-ikon direkt, men fantastiskt funktionellt. Foto: privat

Det har regnat så hårt att min Garmin är vätskefylld. Den tickar på och visar att jag förmodligen hinner till cut off tiden på 60 timmar - om ingenting oförutsett händer eller att jag somnar. Vi håller 5km/h-fart eller snabbare. Det är stark motvind och Ulf tycker att det gör ont i benen efter ett tag... då har han gått knappt en tiondel av loppets längd :). Mina fotsulor brinner och jag vill i mål. Jag skrattar högt och ser syner. I Rosengård hade de lagt ut en massa snygga ballerinaskor i min storlek på gräsmattan, när jag kom närmare såg jag att det var löv. Ju närmare målet jag kom desto bredare blev leendet.



"Jag vill inte i mål!" sa jag till Ulf. Jag ville inte att äventryet skulle ta slut. Jag var rädd för vad jag skulle känna, vad som skulle hända när jag väl var i mål. Jag ville fortsätta att vara absoult närvarande med min själ - fortsätta i all oändlighet -falla-upptäcka-njuta.


När 1500 meter återstår kommer en av deltagarna, en finne och meddelar att jag är tolfte person på ingång - resten bryter förmodligen. Jag ber Ulf hämta min telefon och närmar mig mål. När det är 200 meter kvar ringer jag till Staffan och låter honom passera mållinjen med mig.
Jag möts av Askan, Anneli, Kattis, Kristina, Stefan och några till. Jag registreras som nr 12 med tiden 56:42:31. Jag hade nått mitt tredje mål för året - att överleva GAX Trans Scania! Lopparrangören Stefan som deltagit sitter och ser sliten ut "Jag har totalt underskattat banan!" upprepar han om och om igen. Jo - det hade nog jag med när jag trodde att jag skulle greja detta på 45-48 timmar.


Nu har jag i alla fall skrivit lite Mia-historia. Jag är den 3:e svenska kvinnan med en officiell tid på 246 kilometer. Boel kom in timmar före mig och vann damklassen. Av de 31 som startade tog sig 13 i mål - den sista efter cut off tid. Mina, under lång tid följeslagare, Iveagh och Ole bröt vilket är en sorg för mig - jag vet hur fokuserade de var att ta sig i mål. Tänk om de taggat ner och gått med mig istället? Tänk om jag kunde föra över lite jävlar-anamma-och-skit-i-krulliga-fotsulor. För att bryta ett lopp måste vara bland de jävligaste att återhämta sig mentalt från. Även om det är så långt som 24 mil. Jag hade hela tiden i skallen "Kommer jag att ångra om jag bryter? Kommer jag göra detta igen?" Eftersom detta var det sista GAX, och första och sista gången med Spartathlondistansen så följde jag min inre röst All in - You can do it!




Efter världens skönaste dusch körde Kristina mig hem i Stekarens sportbil som hade bagageutrymmet fyllt med champagne. En lång natt mot Stockholm - långt från kohagar och pisseregn.

Tack alla! Tack för att ni trodde på mig. Tack mina ben och min kropp för att ni går med på galenskaperna. Tack livet.

34 kommentarer:

Russin sa...

Det är så fantastiskt bra gjort! Stort grattis!

Therese sa...

Hjälp. Jag vet inte vad jag ska säga. Så himla häftigt, och vilken berättelse. Ni tretton som tog er i mål är verkligen hjältar! Det känns helt overkligt att läsa att du sprang/gick dig igenom långt mer än två dygn!!

Lisette sa...

Tusan så grym du är! Tack för en fantastisk berättelse om ditt makalösa lopp. Jag är så imponerad, så fascinerad över vad kropp och knopp klarar av med rätt inställning. För det är just det du har, RÄTT inställning! När det går tungt kommer jag att tänka på dig och din prestation, och det jag känner kommer vara en piss i rymden jämfört med det du upplevt under Gax Trans Scania. Jag blir så himla peppad av din motivation och glädje! Tack för att du delar med dig av den!

Helena sa...

Tack Mia för att du delar med dig av alla dina upplevelser, bra som dåliga. Fantastisk läsning som inte lämnar mig oberörd. Glädjetårarna rinner längs mina kinder! Med risk för att låta klyschig, men, rakt från hjärtat: du är underbar!!!! Kram!

ÄtaTränaKämpa sa...

Länge sedan jag blev så berörd. Tack Mia för att du är en sådan fantastisk kämpe!

Anna sa...

Jag vet inte hur man i ord ska kunna skriva det man vill skriva. Jag blir så glad och upprymd av att läsa din berättelse. Tårarna kom när jag läste att du ringt din partner in crime Staffan och passerat mållinjen tillsammans med honom. Fint. Du är och förblir en stor inspiration för mig. Bra jobbat och tack för din underbara berättelse.

coyntha sa...

Tack Mia!! Tack för att du är som du är!
Det finns inte så många personer som du i världen!!
Jag är så berörd!! Jag kände hur tårarna ville komma ut när jag läste dina inlägg.
Du är bäst... vad sa Staffan när ni passerade målet tillsammans?
Du har varit min inspiratin sedan jag började att springa!

Som jag alltid säger:
DU ÄR B Ä S T!!!

Kram och hoppas du vilar och vilar nu!

Anna (Orka mera) sa...

Ja vad ska man säga! Det är så grymt, så coolt, så ofattbart häftigt. Så glad att du delar med dig och att vi har fått följa sig under denna resa! Tack tack tack! Ta hand om dig och vila fötterna lite nu :)

Béatrice Karjalainen sa...

Tack för att vi fått följa med dig på detta lopp genom 5 härliga blogginlägg. Wow vilken resa, vilken utmaning och vilken kämpe du är. Förstår känslan av att inte vilja gå i mål, att det inte skall vara slut ännu.

Louise sa...

Nu äntligen har jag läst ikapp om denna fantastiska prestation. (Jag var på bilsemester i Frankrike och hade endast en gång tillgång till itnernet, så jag har bitit på naglarna av pirrighet!)
Du är så helt fantastiskt grym och målmedveten och jag har inte ord för hur imponerad jag är! Och inte finns det tillräckligt många "!" heller för att matcha hur imponerad jag är!

Hoppas du tar dig igenom en eventuell post-GAX-depp och kan fortsätta njuta av vetskapen om vad du klarat!

Maria André sa...

Här är ytterligare en som blev tårögd av din historia. Filmen Triumfens ögonblick kan slänga sig i väggen! Jag vill se "Mia korsar Skåne" på bioduken inom en snar framtid!

Ingmarie sa...

Saknar ord. Det blir bara fnjuttiga upprepningar på det jag redan skrivit. Om hur makalöst fantasstisk och underbar du är Mia! jag känner igen den där känslan av att "inte vilja gå i mål". det behöver inte gälla lopp utan kan lika väl vara ett långpass, hårda intervaller eller något annat jag laddat för. Samtidigt är känslan av att ha klarat det förstås obeskrivbar. :-)

bureborn sa...

Superlativerna räcker inte. Inga andra ord heller. Helt j-vla fantastiskt! Tack för att du tog oss med!

Träningsglädje sa...

coolt som fan! riktigt bra story. har det hänt på riktigt! grymme dig!

Sirpa sa...

Snygg outfit *fniss*. Tack för att jag får besöka din planet för att kolla hur det är där...(oj det verkar lite väl häftigt för mig - åker nog tillbaka...)Tack för kaffet! Du är grejen, den värsta grymma tjejen! Kramar i massor

Snabba Fötter sa...

Mitt ordförråd räcker inte till för din prestation Mia! Grymt sprunget, kämpat och berättat!

3:59:56 sa...

Ååhh vilken läsning. Och vad skönt att det slutade gott. Tack Mia för att du delar med dig av ditt liv och dina tankar. Det berikar verkligen.

10Sekunder sa...

Kan bara hålla med alla andra. Men hur snabb är man i hjärnan i slutet av ett sånt lopp? halucinationer mm låter ju inte så jättebra. Är det endorfinerna som spökar?
Hur som helst är man ju klart impad. Vad blir nästa mål som kan klå det här???

Tom sa...

Grattis Mia till en helt fantastisk prestation.
Tror lugnt du kan börja prata om PANNsarBEN när du beskriver din vilja.
Fantastisk hur du kan hålla dig så oerhört fokuserad.

Fredrika sa...

Ja! Tack livet - och tack jorden för Mia <3

Pernilla sa...

Å lika snygg är Du oavsett outfit! :)
Tack för att Du delat detta äventyr med oss andra.. Hälsa också och tacka suppoerterteamet för att de så flitigt bloggat under Din bravad!

GRATTIS igen!

Och nu är Du GRYM-Mia för hela slanten hos mig!

Andréa sa...

Helt otroligt som sagt.. Återigen; stort stort grattis!! Du är makalös!

Camilla sa...

Tack för att du delar med dig även av de pinsammaste och mest förvirrande tankarna. Du har visat att det är möjligt och gissa tre gånger om jag kommer att ha din berättelse i huvudet på mitt lopp om två veckor?

Sandra L sa...

Tack för att vi får vara med och dela ditt lopp, din upplevelse. Armhåren står upp och jag har tårar i ögonen.

STARKT jobbat!! Stort grattis igen!

Carina sa...

Oj, vilken upplevelse!! Jag är stum av beundran och med en klump i halsen läser jag det här inlägget. Vilket jäkla driv du har Mia!!!

Stor stort stort GRATTIS till en fantastisk bedrift!!

Anonym sa...

Haftigt! Harligt! Grattis!!!
Jennie

Ulrica sa...

Tack för härlig läsning! Vilken energikälla du är. Fantastiskt!

Jag känner inte dig, men i helgen när du kämpade så följde jag med spänning supporterteamets rapporter och jag la även in träningspass varje dag för att kanske, kanske skulle det hjälpa dig. HJälpa dig att vi var fler som kämpade. Knasig tanke kanske, men jag tror att energier kan ta sig lååånga avstånd och att de påverkar oss på sätt som vi ännu inte förstår.

Tack igen!
/Ulrica

Jörgen sa...

Bugar mig för din prestation och din berättelse. Och sneglar lite avundsjukt och intresserat på de distanser du fixar. Kanske ska våga mig på jättelångt eller liknande nästa år för att testa mina egna gränser lite mer...

Elin sa...

Det här var det coolaste jag läst på länge!

Grymt jobbat!!!!

Johan sa...

Vilken härlig berättelse. Förmodar att man får lite perspektiv på livet under och efter en sådan händelse.

RosaMilton sa...

Otroligt bra jobbat! Spänande läsning dessutom!

MarathonMia sa...

Tack alla ni som orkat er igenom berättelserna. Kommer nog fler anekdoter den närmaste tiden då allt landat :)

Silverscreen sa...

Kul att vi fick följa dig på resan. Du är så häftig!

Malin Karlson Gerdle sa...

Wow! Vilken upplevelse. Jag är verkligen imponerad. Nu blev jag ännu mer sporrad att springa och försöka nå mina egna mål, halvmara på lördag och Lidingöloppet senare i höst.
Tack för en mycket inspirerande blogg!
//Malin