MarathonMia

Trött harmoni

2009-12-08T09:40:00.004+01:00

Igår var jag så trött så jag hade kunnat sova stående.

Jag vaknade aldrig till liv igår. Var seg hela dagen. Många på kontoret satt och gäspade. Det är rätt skönt med sånna mellandagar. Jag vet att jag inte är ensam om att inte vara på topp pigghetsmässigt - så jag åkte över till pappas cancersjuke fru. Vi tände lite lampor och kopplade av i vardagsrummet. Fann ro och harmoni. Att bara finnas till hands och fundera över vad som är väsentligt i livet ger kraft.

Denna kraften fortsatte jag sedan att bygga på. Åkte hem och tände lite ljus, lyssnade på Amadeus (en skiva jag vann på GAX med klassisk musik) och började montera ner mitt kök.

För sån är jag. Jag kopplar av på konstiga sätt. Att slipa köksluckor och lyssna på klassisk musik ger tid för tankarna att virvla fritt. Trött men harmonisk och balanserad. Nu är projekt Köksrenovering igång. Kul. Jag älskar projekt.

Ändlöst med tema armbåge

2009-12-07T12:13:00.002+01:00

Om jag hade varit med i krig hade jag inte haft varken rumpa eller hälar kvar. Jag är så urbota dålig på ålning-medels-hasning att mina fiender hade skjutit arslet av mig för länge sedan.

Detsamma gällde dagens krokodilarmhävningar när jag började bli trött. Rumpan stack upp och jag felade med tekniken. Bara för att det var jobbigt. Ålningen gick bra första omgången på grusplanen. Den andra började mina underarmar och armbågar att protestera. Den tredje vändan gjorde det sanslöst ont och den sista bonusvändan som jag och Vackra Anna fick ålade jag med handflatorna för att armbågarna svullnat upp. Sicken liten meskropp jag har som reagerar på gruskorn på det sättet.

Hade jag varit i krig hade jag varit ändlös. Ändlös med blå, svullna underarmar/armbågar.

Efter hinderbanan, som bestod av springa-i-däck, krokodilarmhävningar, kräftgång, benböj i par med stock *ler*, ålning-medels-hasning, baklängeslöpning, spurt framlänges och utfall, fick vi springa idioten i 10 minuter.

När tre minuter återstod greppade jag tag om Prova-på-Lollos armbåge och sprang armkrok de sista vändorna. Det är lätt att köra slut på sig första gången man är där. Det är svårt att hushålla med energin när man inte vet vad som komma skall. Särskilt om man bara ätit ett ägg till frukost. 75 minuter militärträning kräver sin havregrynsgröt eller fullsmockad smoothie.

Mina sargade armbågar tog sig sedan till Alvik för att få smaka på nålar och vassa armbågar av Världens Bästa Naprapat. Akupunktur på den ännu inte bortskjutna rumpan, i ryggen och i knävecken. Efter detta lite skön massage och Jossans vassa armbågar som hittar varenda spänning i rygg och rumpa.

Fantastisk start på veckan. Synd bara att jag glömde dricka kaffe imorse - börjar ta ut sin rätt nu. Gäsp.

Veckan som gick

2009-12-06T20:45:00.003+01:00

Lugn vecka med 7,1 mils löpning.

Nu är jag inne på min andra träningsvecka som coach Ken har utformat. Mina RÖDA veckor är de hårda. Det betyder att intensiteten är hög. Det behöver inte betyda att jag springer längst dessa veckor - men jag tränar hårt och strikt. Denna vecka är GRÖN.

Denna vecka var inte så strikt med andra ord. Alla kroppsdelar mår bra. Knät svarade bra på naprapatbehandlingen för 2 veckor sedan och min rehab visar sig fungera. Kanske för att jag gör den ;)

Veckan som gick-fakta:
660 minuter träning fördelat på:
3 pass Nordic Military Training
Löpning 71 km
Powerwalk 2 timmar
Rehab
Stretch

Idag kom coachen tillbaka från sin resa. På tisdag är det han och jag som håller i passet på IF Linnéa - men först...

Jag försöker brotta ner Kim. Eller så har jag precis lyckats. Ja - så måste det vara. Undrar bara hur vi kan ha blivit så där leriga av konstgräset... men så är det ju också roliga snubbar som jobbar på Östermalms IP - de vattnar konstgräset.

När man tar storstadslöpning på allvar...

2009-12-06T12:30:00.007+01:00

...då gör man sig ett med trafiken!

Idag sprang jag och KarinTri en snackerunda. Eftersom det var länge sedan vi sprang så fick vi ihop hela 18,5 kilometer tillsammans. Vi tog halva Kungsholmen Runt, parerade den hårda vinden på Västerbron, sprang via Hornstull och Liljeholmsbron bort mot Årstaviken. Jag började med att snacka i 7 kilometer, sedan var det Karins tur att prata i 7 kilometer, då hade vi hunnit avverka Skanstullsbron och Tantolunden och befann oss återigen på Västerbron. Eftersom vi snackade och inte riktigt tänkte på hur vi sprang tog vi bilvägen, vi liksom "vaknade upp" i Lindhagensrondellen - hehe -kamera upp förstås.
Sedan trixade vi oss igenom lite Stadshage för att komma hem till våra egna hus. Klockan stannade på 1:54:53 och medelpulsen på 145 (157). Mycket skön start på söndagen.

När jag kom hem var jag vrålhungrig och slängde ihop en omelett med ägg, färdigkokt quinoa och pestokrydda.

Serverade med stark ost, skinka och spenatsallad med pumpafrön, tomater och olivolja. 10 minuter och ny energi. Voilá!
Vad gör du för snabbmat när du kommer hem vrålhungrig från ett pass?

Det gick väl inte direkt toppen...

2009-12-05T14:26:00.012+01:00

...så det finns förbättringspotential!

Kom till Kristinebergs IP och möttes av denna syn:
Grått och inte direkt inbjudande. Men så dök dessa två herrar upp framför kameran - Kalle och Hans...
Då blev känslan av grått, tråkigt och jobbigt lite mer uthärdligt.

Vi började med att värma upp runt banan drygt 2 kilometer, sedan bestämde vi oss för 8*400 meter. Gulp. Killarna var snabbare och jag fick kämpa. Jag hittade inte rytmen med bra löpsteg, snabbhet, hjärna och hjärta. Hade jag varit där ensam hade jag gått hem och grinat efter 2 stycken. Nu väntade Hans och Kalle så snällt vid startlinjen och jag fokuserade. Om inte hjärnan ville tänka rätt tankar, ja då får den helt enkelt kopplas bort.

Bort kopplades således tankarna. Jag kramade ihop dem till en liten grunkemonk och formade de till min lilla djävul. Den satte jag sedan på axeln. Där fick den sitta och titta på den grå himlen, småirritera sig på den halvtaskiga löparbanan och gny över halvdanna intervaller.

Själv började jag så smått gilla läget. Kanske rentav tycka om det. Jomenvisst. Fokuserade på att tänka rätt "Vad roligt att jag kommit igång med intervallerna igen!". Det här ska nog bli bra. "Så trevligt att Krillan var öppen - mycket lättare att springa på flack bana!". "Jag har inte ont någonstans, jag är löpare - naaaaahaaaajs!" Efter 8 genomförda körde vi en extra.

9*dryga 400 meter i 3:52-fart. Helt okej. Inte optimalt. Det ska gå snabbare.

Nu hade jag ju den lilla djävulen på axeln att ta hand om efter nedjoggen. Så när jag kom hem visade jag honom den fina plattan jag fått i veckan till mitt andrapris i Hallsberg. Coolt va? Nu har lilldjävulen blivit rätt liten och väntar på att få piska mig på nya snabba intervaller om någon vecka eller två!

Det är lätt att bli taggad! På plattan står det 60160 meter. Mitt mål i mars är ju att göra 62000 meter. Taggad är jag att köra fyrahundringarna något snabbare nästa gång. Det ska jag banne mig greja!

Det finns inga dåliga träningspass, allt tjänar sitt syfte. Idag var det tankearbete som gällde. I omvänd form. Tänk om - tänk okej. Tänk rätt.

Gjorde Stureplan redan i morse!

2009-12-04T11:33:00.008+01:00

I en buggliknande dans svängde Brutale Bruno mig från höger till vänster.

Igår eftermiddag körde vi ett mycket lyckat seminarium på Berns. Givetvis kräver detta att kunderna får mat och dryck efteråt - detta överlät jag snällt åt mina kollegor och avslutade mina insatser vid 17:15. Så under tiden de åt, drack, tog sig hem, sov, vaknade, duschade och tog sig till kontoret igen så hann jag med följande

Laga spaghetti och köttfärssås

2 mils långdistanslöpning

duscha, äta, packa väskan för morgonpasset med NMT

Spänna musklerna i badrumsspegeln med sonen för att kolla vem som har synligast triceps (fullt normalt)

läsa bokklubbsboken

sova några timmar

vakna, äta gröt och åka och träna NMT...

duscha, sminka mig och åka till jobbet

Passet imorse leddes av brandmanna-Jörgen. Det blev parövningar och jag körde mest med Sofy. Vi sprang ner mot Stureplan men stannade i Humlegården och körde mage, ben, intervaller - you name it. En av övningarna innebar att man skulle kasta sin partner än till höger än till vänster. Jag och Sofy insåg snabbt att våra ryggar inte var gjorda för det. Då kommer Brutale Bruno fram och tar tag om min midja och svänger mig hit och dit. Det var helt surrealistiskt och jag tänkte på mina arbetskollegor som fortfarande sov ruset av sig från gårdagens kvällsaktiviteter. Under loppet av 14 timmar har jag hunnit med så galet mycket olika saker. Jag kom till jobbet 45 minuter före de jag lämnade igår

Det är inte optimalt att köra långpass ena kvällen och snabba intervaller morgonen efter. But I wouldn't miss it for the world!

P.S Vill ni köra lite korta, platta intervaller så kör vi imorgon på Kristinebergs IP klockan 12:00 - be there or be fyrkant.

Tre öar runt

2009-12-03T21:57:00.005+01:00

Jag kommenterade på Miss Agdas blogg att jag skulle överta stafettpinnen och köra vidare vinterlöpningen...

... det närmaste vinter vi kom idag var den hala vägen ner från Zinkensdamms IP mot Tantolunden. Den gatan var för övrigt den halaste i Stockholm - nu vet ni det. Jag tog med mig 7 andra tajtsklädda torsdagsgalningar på en 20 kilometersrunda. En tvåmilare på torsdagskvällen. Vi bestämde oss för att ta Kungsholmen Runt och Söder Runt.

Vi rullade ner på den hala Zinkens Väg och tog oss via Street till Västerbron. Den kändes otroligt kort sa Micke som sprang New York marathon för en månad sedan. Där öppnas loppet på en 3 kilometer lång bro tydligen... Vi vek sedan av mot Fredhällshållet och höll oss till de upplysta gatorna. Jag körde lite sightseeing på hemmaplan och visade Fredhällsbadet, Snoilskyvägen (kul namn), Solstugan, Lindhagens nyöppnade köpcentrum, bygget kring Hornsberg, SATS Stadshagen, utsikten mot vackra Karlbergs Slott vid Kungsholms Strand. Vi vinkade åt min krulliga kökslampa och sprang vidare mot Stadshuset.

Vid Stadshuset vek vi av mot Riddarholmen och tog ett varv på den lilla ön. Kikade på Mälardrottningen och sprang vidare över till Södermalm. Tog vägen mot Slussen och betade av den tråkiga Stadsgårdskajen under prat och stånk. När vi trixat oss ner mot kajen vid Hammarbykanalen tystnade vi något. Det började kännas segt i benen. Efter ytterligare 2 kilometer verkade vi få ny energi. Vi samlade den liksom i gruppen, hjälptes åt att vara pigga.

Väl tillbaka på Zinken hade vi fått ihop 20,23 km på 1timme och 57 minuter. Medelpulsen låg på 151 vilket är lite högt, men det backiga partiet på Kungsholmen kan ju ha gjort sitt till. Inte illa pinkat en torsdagkväll. I omklädningsrummet var jag bara tvungen att berätta för coach Allan om ett inlägg jag skrev för länge sedan om hans försök att beskriva VARFÖR man ska springa till exempel backintervaller. Varför jag springer långpass vet jag redan. Rensa skallen, tanka energi, prata med löparkompisar och bygga mitrokondrier.

Nu ska jag sleva i mig lite spaghetti och köttfärssås. Lite spaghetti och mycket köttfärssås menar jag. För 06:15 imorgon bitti är det jag som står i givakt på Östermalms IP och kör styrka.

Vilken härlig vilovecka jag har!

Jag kan något som inte Löplabbet kan!

2009-12-03T15:23:00.004+01:00

tack Zebban - du är en ängel!

Ikväll ska jag leda en av grupperna i IF Linnéa när det vankas långpass. Jag har utlovat ett specifikt tempo och cirka 20 km. Jobbade hemifrån i förmiddags och tänkte vara smart och ladda batteriet på min Garmin.

Utan Garmnin finns ju inte löppasset - det har ju inte ägt rum liksom.

Jag besitter inte härliga Tones fartkänsla (hon kan ställa in sig på 5:20-fart och springa det timme ut och timme in!) utan behöver min Garminvän som håller koll på takt och sträcka (blir jag uppspelt av ett samtalsämne ökar jag takten...)

...okej - ska i alla fall ladda klockan och den dör. DÖR. Testar med jobbdatorn, hemdatorn. Ingen kontakt. Shit. Eftersom Löplabbet ligger i närheten springer jag upp och frågar expediten om hon är duktig på Garmin "Jajamensan!" svarar hon - jag frågar efter snabbkommandot till klockans Reboot...

Exp: "Har du köpt klockan här?"
Mia: "Mjaaa (egentligen på RS - men det säger jag inte) - men det var 2 år sedan."
Exp: " Har du kvar kvittot?"
Mia: " Det tvivlar jag på, jag vill bara ha igång klockan"
Exp: " Hade du haft kvar kvittot hade jag kunnat skicka in den till Garmin"
Mia: "Men en löparpolare lyckades boota om den när det hände förut..."
Exp: "Nej det går inte"

Jag tar således klockan, tackar så mycket för mig (och förstår varför jag alltid handlar på Runners Store) och går ut ur butiken.

Ringer min ultravän Zebban och frågar hur man bootar om klockan. Får på 15 sekunder rätt instruktioner och får igång klockan.

Vilken tur - då blir det långpass i rätt fart ikväll! Välkomna till Zinken, 18.30 ni som känner för att knarka några kilometrar runt Söder och Kungsholmen i 6-minuterstempo!

...och har ni någon gång en död Garmin - ring mig - nu vet jag hur man återupplivar den!

Du var ju bra idag morsan!

2009-12-02T13:28:00.003+01:00

Visst! Jag kände mig grymt stark - härligt att vara formtoppad två veckor in i träningsprogramet...

NMT Intensiv med Spyfys. Iskall, stjärnklar morgon med jordens häftigaste månljus. Idag fick vi maxa oss med armhävningstävlingar, intervallöpning med däck och tricepsdips. Vi var 12 stycken som kämpade och slet. Jag grejade armhävningar och tricepsdips bäst - jag är inte snabb uppför med bildäcket dragandes efter mig, men jag är seg. Och uthållig.

Sonen gnällde lite när vi "tävlade" i armhävningar, "längre ner morsan!" Jag försökte.

Jag gör inte armhävningar hela vägen ner till marken där näsan tar emot, men den typen av armhävningar jag kör ger resultat och bränner verkligen på de rätta ställena. Jag har nog ingen vidare teknik när det gäller just det.

Efteråt när jag körde sonen till jobbet sa han "Du var stark idag morsan - alla armhävningar på tå!". Jag blev lite stolt över mig själv och struntade i om de var korrekta eller ej. Den enda som var bättre på slutet var nämligen Superstarka/snabba Anna.

Har du bra armhävningsteknik?

Var rädd om din kropp!

2009-12-01T13:08:00.009+01:00

Den skall transportera dig genom livet!

Idag har jag grym träningsvärk och är stel i hela kroppen, vaknade dessutom med huvudvärk...kan det bero på följande övning på NMT?

Såklart inte - det är fullt normalt att stå upp-och-nervänd och köra armhävningar halv 7 på morgonen. Kroppen fick sig en ordentlig genomkörare genom övningar som: knäböj med Anneli på ryggen med avslutande språngmarsch, lite magövningar, en och annan slänga-folk-ur-ringen övning och det vanliga gå björngång och leka rodeo med polaren på ryggen. Stel var ordet. Stark ska jag bli.

Jag är inte bara rädd om kroppen utan även om knoppen och mitt hjärta. Alltså vilar jag från IF Linnéa ikväll och går med Kattis på föreläsning med Kay Pollak om "Att välja glädje" och "Att växa genom möten". Imorgon bitti står NMT Intensiv på schemat. Yummie.

Summering av första "intensiv-veckan"

2009-11-30T12:54:00.008+01:00

Den blev helt okej. Kanske lite ljusröd.

Förra veckan var jag på tjänsteresa i München i 3,5 dagar. Samtidigt drog jag igång mitt program inför nästa säsongs utmaningar:

Mars 2010: Skövde 6-timmar
April 2010: Täby Extreme Challenge/TEC 100 miles
Augusti 2010: Förhoppningsvis GAX TransScania 150 miles

Jag bygger styrka och ska bli snabbare. Samtidigt ska jag få in mängd. Lätt som en plätt för mig som har 29 timmar per dygn.

För tillfället sover jag toppen i 8 timmar och är ständigt på topp. NOT. Har förföljts av mardrömmar och har svårt att somna om. Gamla jobbigheter dyker upp som Gubben-i-lådan och jag parerar så gott det går. Det är inte lätt att leka människa och vara SuperWoman samtidigt ;)

Jag fick i alla fall ihop följande förra veckan:

541 minuter träning (9 timmar) fördelat på:

49,3 km löpning (startar lugnt eftersom november var vilomånad)
2 stycken Nordic Military Training pass
Rehabiliteringsträning och stretch.

Den här veckan ska bli lugnare - eller ja det var så jag tolkade schemat eftersom det var GRÖN vecka. I mailboxen imorse fick jag från coachen "Lägg in lite fartfyllda intervaller denna vecka".

Okej boss- ska ske! Någon som vill hänga med på snabba intervaller på lördag?

Staffan får det inte lätt!

2009-11-29T17:56:00.004+01:00

Söndagen bjöd på TEC-banelöpning.

Fast nu tar vi allt i ordning. Lördagen började med 7 km snackelöpning med Kattis - vi körde fartökning på slutet och ruschade till Systembolaget. Det stundande lussebulls- och pepparkaksbaket krävde glögg.

Totalt: 7 km

Tid: 37:39

Snitt: 5:22 / km

medelpuls: 157

Full rulle hela lördagen. Hopp i säng vid 1-snåret, drömde mardrömmar (hoppas att det inte beror på att jag halshögg en pepparkaksgubbe... eller att vi dekorerade dem halvsnyggt)... sedan upp tidigt för att få lite havregrynsgröt och kaffe.... för klockan 9 var det dags för långpass. Mitt första på många, många månader.

TEC-banan

Begav mig till Ensta Krog och mötte upp 14 andra glada spellevinkar. Hakade snabbt på Hallsbergs 24-timmars-segrare Fredrik Elinder och Uppsalas 100k-vinnare Torkel Skogman. Snackade lite goja och missade att memorera den svårnavigerade banan. Första 5 kilometrarna var mumma för en asfaltsballerina som jag, jag kvittrade på och lyssnade på lopp och insatser som de andra gjort - deras utmaningar och tävlingar för framtiden. Den andra halvmilen på banan är i skogen med stenar och rötter där det gäller att sätta fötterna rätt. Här snackade jag inte like mycket utan fokuserade på att inte snubbla plus att hålla samma fart som grabbarna. Strax bakom låg Staffan, Sebastian och Le Raf (som jag fick morsa på IRL för första gången) så det kändes tryggt. Vi brände av första varvet på 57 minuter.

Andra varvet tog jag med Staffan, NMT-Leffe, Sebban och Le Raf + en kille till vars namn jag inte känner till. Jag snackade mig igenom det första kilometrarna och var tystare i skogspartierna.

Totalt: 20,16 km

Tid: 1:55:53

Snitt: 5:43 /km

Medelpuls: 155

Jag förvarnade Staffan att han kommer att få det jobbigt under TEC i april. Inte på grund av distansen eller banan - utan på grund av mitt peppbehov i skogen (läs "någon som pratar bort kilometrarna när jag inte kan snacka"). Stackare - nu får han hitta på 16 samtalsämnen som jag gillar för att få mig att greja de 16 milvarven i Täbytrakten.

Men hey - det kanske är lätt - vad föreslår ni för samtalsämnen?

Fullt upp - verkligen skitmycket...

2009-11-27T13:20:00.002+01:00

BUT I LOVE IT!!

Snabb summering:

Torsdag: Kom hem sent, var ur gängorna - ägnade mig åt tvätt, uppackning, jobb och mathandling. Ingen löpning (sparar till fredag kväll...)

Fredag: 75 minuter NMT med härligaste Spyfys. Fokus stryrka och styrka blev det. Jag var lite för pratglad och blev erbjuden både gasmask och filter mot mitt skitsnack... :D tog ingetdera. Ikväll löpning. Om. Jag. Hinner.

Lördag: Lugn jogg som start på en riktig bulldag - sedan armträning i form av lussebullsdegsknådande, pepparkaksdegskavlande och godisfixeri. Kanske lite gummibolls-studs på nattakvisten (min form av dans tydligen...)

Söndag: Hmmm - tänkte kolla formen på Le Raf - han ska tydligen träna väldigt intensivt inför TEC (enligt hans fru som tränar NMT med mig...) Vill ju syna mina medlöpare och se vad jag kan dra för nytta av dem. TEC-banan ska således inspekteras. Någon som vill hänga med?

Döm inte kalkonen efter hänget!

2009-11-25T13:04:00.006+01:00

Thanksgiving på gång och jag skickar mitt ödmjukaste tack till min kollega Annabel.

Igår under middagen satt jag bredvid kollegan som bett mig ta med löparprylarna - hon hade hört att jag gillar att kuta. Hon berättade om att hon är väldigt aktiv - springer mycket, kör boxning, vandrar och klättrar. Hon gillar att springa snabbt. När jag sitter och tuggar i mig varmrätten säger hon "Förra veckan sprang jag jättefort med min kille och hans kompis i 45 minuter - jag älskar känslan av att pressa mig till det yttersta och ge järnet". Jag försökte utröna hur långt hon kommit på den tiden. Men fick inget direkt svar.

Jag blev lite skrämd, tänk om hon tycker att jag springer för långsamt. Hon ser onekligen ooooootroligt vältränad ut - platt mage, muskulösa armar, slanka ben och hon är nätt och smidig. Och snygg. Skitsnygg. Själv kände jag mig klumpig som Jättekvinnan-Ellen bredvid henne. Lite hängig och dallrig sådär.

Imorse satte vi av i galopp. Eller jag i alla fall. För efter några minuters löpning hickar hon fram - "Du springer för fort för mig". Vi saktar ner lite och min rädsla lade sig. Ingenting att vara orolig för alltså. Annabel är supertrevlig och ska precis byta tjänst - alltså förenade jag nytta med nöje och berättade allt jag visste om licensieringsmodeller och revisioner av användande. Hon flåsade fram några "oui" och "thanks" emellanåt. Efter 5 km i mörker såg vi solen gå upp - den rosa himlen fanns på våra näthinnor hela vägen tillbaka till hotellet. Det blev totalt 10 kilometer på 49 minuter. Jag var starkare, jag var snabbare - jag är en seg, saftig kalkon.

Det var riktigt roligt att det blev lite rädsla och tävling i före-frukostlöpet - det vann vi på båda två. Samtidigt lärde jag mig något jag nog skulle tagit fasta på för länge sedan "Bara för att folk ser snabba ut betyder inte att de ÄR det".

Det fantastiska i det hela är att jag plötsligt också känner mig snabb. Baraföratt. Hon känner sig snabb och ser snabb ut. Härlig är tanken och känslans makt!

Tidig före-frukost-löpning

2009-11-24T18:24:00.004+01:00

Hmmm det planerade blir inte alltid genomfört.

Igår när jag kom till hotellet var jag stelfrusen. Det hade dessutom hunnit bli mörkt ute. Riktigt mörkt. Jag körde lite rehabträning på hotellrummet istället för den tänkta löpningen, tog en varm dusch och hängde med 2 kollegor på finrestaurang där de serverade grymma biffar. Ställde således klockan tidigt.

Dressade upp mig i IF Linnéastassen och drog på mig mina älskade, gamla Asics DS Trainer (kära tomten jag önskar mig ett par nya i julklapp!). Tog mig ut på industriområdets gator och sprang rakt fram. Detta är det enda sättet för mig att inte komma vilse. Passerade stora, fina villor, en klädesbutik med banlonkläder och nylonbyxor för att springa vidare in i ett nybyggt bostadsområde. Då tog vägen slut, det var bara att vända och låta vägen ta mig tillbaka. Nu hade solen börjat gå upp och jag suktade efter något annat än kullersten och asfalt. Det finns så många skogar kring industriområdet och jag tänkte testa en tur i en av dem.

Det visade sig vara helt fel. Jag tog in på en uppkörd väg mellan granar och snår, fastnade i taggiga buskar och sprang så gott det gick över stockar och sten. Som tur är var det flackt. Efter ungefär 3 minuters löpning kom jag ut ur skogen och står mitt framför mitt företags ingång. Hade tagit den minsta skogsdungen i närheten och min hjärna trodde faktiskt att jag var på helt andra sidan mitt hotell. Nu tog jag i alla fall ett ärevarv runt kontorskomplexen och sprang det snabbaste jag kunde tillbaka för att få lite frukost i magen. Eller förexten - jag sprang snabbt utifall att någon kollega skulle kolla ut genom fönstret, ville ju stajla lite!

Detta träningspass klassas som Lätt distanslöpning:
Längd: 8,13 km
Tid: 43:47 minuter
Snitt: 5:23/km
Snittpuls: 166 /max 244 -(yeah right!)
Långsammaste tempot (ej hel km): 8:13 min/km (i snåren?)
Snabbaste tempot (ej hel km): 3:49/km (nära-frukost-upplevelse på slutet)

Hade inte ont i knät någon gång under löpningen. Inte heller ont i skinkan. Det här kan nog bli något ska ni se! Skönt komma-igång-pass. Imorgon bitti får jag sällskap av en kollega och sparar mitt kvalitetspass till jag kommer hem på torsdag.

Vad har ni tränat idag?

***************************

10 saker om mig :)

2009-11-23T22:47:00.003+01:00

Jag har fått awarden “I think you are an awesome girl” och en utmaning från tjejen som skrev den första bloggen jag någonsin läst - då hette hon Puma och körde Träningsblogg - nu är hon Träningsglädje. P.E.R.S.O.N.I.F.I.E.R.A.D

Utmaningen består i att berätta 10 saker om mig själv och så ska jag ge awarden vidare till 3 bloggare. Egentligen har jag 30 andra bloggare som inspirerar mig, därför väljer jag 3 bloggare som jag är intresserad av att veta mer om, som jag aldrig träffat: Andréa, Anna och Ingmarie . Varsågod - känn er utmanade! Ni andra får helt enkelt finna er i att bli utfrågade under ett långpass :)

Här kommer mina 10 grejer om mig själv:

1.Som barn ville jag bli hemmafru men inte skaffa barn (hade sett en förlossning på TV -typiskt 70-tal), när jag sedan som tonåring inspirerades av min farmor, som är konstnär, ville jag bli designer.

2. Jag blev istället Diplomerad Kommunikatör och är bra på MBS (Marketing Bull Shit). Jag arbetar som Marknadschef på ett Open Source företag (Mjukvarubranschen), och älskar mitt jobb. Jag är envis och har lärt mig att bli en tuff förhandlare i denna mansdominanta bransch. Självklart skaffade jag två barn tidigt i livet som botgöring för mina barndomsdrömmar.

3. Jag har fastnat för Eric Gadd och hans musik. Mest för att jag och min Bästis Liselott fick köra doa-kör åt honom på 80-talet uppe i Sälen - jag tror inte att det var sångrösterna som lockade, snarare våra luggar. Vi daddlade fram lite "Hej - du lever -pang du är död!" Lever fortfarande på det. För övrigt är jag en populärmusiktjej - allt man kan studsa runt på ett dansgolv till liksom...

4. Träning har blivit en del av min vardag. Kalla det 40-årskris, kalla det flykt. Jag kallar det glädje och välmående. :)

5. Jag älskar utmaningar. I allt. Jag har ingen respekt för dem. DET. ÄR. BARA. ATT. GÖRA. Det finns alltid folk som gjort värre. Rätt var det är så är jag mitt i en utmaning - och jag ger aldrig upp. Jag drivs lika mycket av att peppa andra som att själv bli peppad.

6. Jag älskar måndagar och känslor. Jag njuter av att få vara nere och ledsen - det betyder bara att jag är förmögen att känna sann glädje. Jag ogillar starkt lögner.

7. Jag drömmer om att hitta en själsfrände som vill springa genom livet med mig och står ut med mina egenheter...

8. Jag är kass på att titta på TV eller film. Jag har inte tittat på TV sedan 2005 (jo, något enstaka program i halvåret...).Bio går bra! Böcker slukar jag. Kopplar av gör jag framför datorn eller genom att fixa hemma.

9. Jag gillar möten med andra människor. Jag kan verka ivrig och avbryter mycket men suger upp alla historier och universum. Jag är "nyfiken på" helt enkelt!

10. Jag kan tänka mig att släppa allt bara för att hitta glädjen i tilvaron... men hey - det är ju precis det jag gjort! Jag kan tänka mig att hjälpa andra att hitta glädjen i tillvaron!

Satan i gatan! Nu drar det igång!

2009-11-23T09:41:00.002+01:00

Idag börjar min träning inför nästa års utmaningar.

Det betydet att jag rivstartar med RÖD vecka. RÖD står i det här fallet för Intensiv, nästa vecka är GRÖN, sedan GUL. Somliga saker är tillåtna under vissa veckor, andra helt icke förhandlingsbara. RÖD vecka är strikt - det enda jag tillåts göra är att lägga till pass.

"Lycka till med det lilla Mia - du åker till München om 3 timmar och har arbetsdagar som börjar 8 och slutar 23 fram till torsdag". Min Lill-Djävul på axeln skrockar av illvillig glädje.

Men jag är tuff. Stentuff. Jag har redan kört 75 minuter Nordic Military Training. Ikväll när jag kommer fram ska jag springa. Nu kan det bli lite justeringar i schemat så att jag får riva loss passen på olika dagar - men det kan ju inte vara hela världen. Coach Ken är ju på semester och jag har ju precis släppt handbromsen.

Vi får se hur min nya, tyska chef sedan 2 månader tar mina krav på "Egen tid" efter-mötesdagen-före-team-middagarna-och-de-viktiga-drinkarna. Jag säger bara Gilla läget eller dö.

Det man inte har i huvudet...

2009-11-21T17:36:00.003+01:00

får man ha i konsumkassarna...

Skulle ut och lunchjogga med Sussie i fredags. Packar allt i min fina egendesignade IF Linnéa ryggsäck och möter henne vid omklädningsrummet halv 12. Plockar upp alla träningskläder och inser att jag glömt löpar bh:n. What to do?

1. Stoppa ner hängpattarna i strumporna
2. Använda den fina svarta spets bh:n.
3. Skumpa omkring utan

Fan heller.

Jag hade inte kompressionsstumpor utan ankelsockor och mina bröst räcker inte ner till fötterna. Förslag 1 gick bort. Förslag 2 var inte att tänka på då jag skylle på lyxkryssning direkt efter jobbet och den behövdes till partystassen. Alternativ 3 går fetbort. Jag springer inte utan sport bh. Så är det bara.

Sussie och jag tog en promenad, snackade skit och tog en skön bastu istället. Som bonusrunda för min tankspridhett när jag packade väskan får jag springa en härlig runda på söndag med Karin Tri istället.

Motivera Mera

2009-11-19T16:03:00.003+01:00

Jag får rätt många mail, nästan alla jobbrelaterade...

Men idag fick jag tillsammans med en lunchförfrågan från en polare... "Jag har tappat ut-å-springa-motivationen, vad ska jag göra?"

Ofta är det ju så att det som är roligt gör man. Det som är rutin bara sker. Vi kan väl alla känna igen oss i svårigheten att komma tillbaka efter träningsuppehåll och sjukdom. Tränar man inte på 3 veckor känns det lättare att missa en dag till. Detgörliksominget. Visst kan man längta tillbaka till känslan när det känns rätt och härligt. Men ack vilken hög tröskel eller uppförsbacke det kan vara! Jag var inte sen med att skjuta vilt från höften med alla "Hitta-motivationen-tips"

1. Kom till IF Linnéa (otippad va)
2. Planera in 2-3 pass i veckan (planerade saker genomförs. punkt)
3. Glöm spontanitet och sporadiska pass när det regnar, är mörkt och november - bara GÖR det som är schemalagt. (spontanrundorna kommer igen med träningsglädjen)
4. En färgglad toppluva eller nya coola skor ger löplusten tillbaka. (Amen!)
5. Läs senaste numret av Runners World
6. Häng med en rolig polare på ett långpass
7. Anmäl dig till en tävling!

Sen tar det ju 3-4 löprundor att komma tillbaka till skojet och 2-3 veckor att komma tillbaka till rutinerna. Plötsligt känns det ju roligt och "lätt" igen. Lätt att snöra på sig skorna i alla fall.

Nu i efterhand kom jag på fler bra saker man får ut av att gå ut och springa: Bättre flås, friskare hy (inte efter 16 mil kanske...), starkare kropp, naturupplevelser, frisk luft, tid att tänka, tid att njuta, tid för sig själv. DET om något borde väl vara motivationshöjande!

Eller som kloka Cilla sa "Jag tror inte på att invänta motivationen, den kommer när jag är ute och springer!"

Har du några motivationstips?

All gratis motion är bra motion

2009-11-19T10:19:00.002+01:00

...säger min namne Mia Thomsen (en mycket energisk exSvägerska).

Självklart säger jag. Idag har vi haft tidigt frukostseminarium på jobbet, sedan har jag full rulle hela dagen...som avslutas med teater med mamsen. Således noll tid för träning.

Eller vänta. Nu backar vi lite. Under seminariet nyss, ställde jag mig längst bak och körde lite knäböj - där jag gick upp långsamt för att aktivera knät = rehab. Träning.

Nu när jag sitter på kontorsstolen har jag tennisbollen under skinkan= rehab. Träning. I eftermiddag kommer jag att aktivera knät under skrivbordet. Vad mina nya kollegor tänker om mig har jag ingen aning om. Jag försöker att vara normal. Så normal man bara kan vara när man heter Mia Thomsen. Heh.

Förra veckan lånade jag ut min bil till Sverige-chefen. Eftersom jag ännu inte vågar ta upp mina träskdoftande kläder och hänga upp dem på det fina kontoret, så låg de blöta och stinkande i bilen... say no more.

Idag blir det trappor upp till kontoret, undnplockning av stolar från seminariedelen tillbaka till konferensrummet, promenad hem från teatern, rehabövningarna samtidigt som jag jobbar - helt gratis - helt rätt. Och de gör ju gott!

Jag kanske rentav slår till med några tåhävningar till tandborstningen ikväll!

************************

Säg hej till fru Igelkott

2009-11-18T12:44:00.005+01:00

Idag grejade naprapaten lite cirkus på mitt högra barbieben (det som borde gängas loss och bytas ut...)

Två nålar i häcken, några nålar på baksida lår, nålar (plural!) i knävecket, två på vaden, en nål i hälsenan. Med ström. Burr-burr-burrrrrr. Jag kunde inte riktigt koppla av utan tänkte hela tiden på Petters "Alla tjejer skakar rumpa" medan jag diskret försökte torka handsvetten på handduken.

Jag gillar inte nålar.

Idag hade Naprapat-Josefin lite extra tid för mig. Det blev dubbel strömtur för baksida ben. Vändning av kroppen, framvagnsjustering och minst en miljard nålar i mitt högra knä. Aj. Eller... det gör egentligen inte ont, det är bara obehagligt när huden inte är intakt. När någon gör "hål" på den

Jag gillar inte nålar.

När jag ändå låg där var det lika bra att sätta lite nålar på smalbenet och varför inte på fötterna, någonstans vid stortårna... jag vågade inte titta för...
Jag gillar inte nålar.

Jag fick i alla fall vila på en spikmatta samtidigt. Det var första gången jag testade -kul manick det där.

Efter att ha kollat in min stil när jag gör benböj, då jag tokfokuserar på mina lår och knämuskler, sa hon att jag borde gå och kolla om inlägg i skorna. Jag kniper åt med tårna när jag böjer mig. Jag kniper åt med tårna när jag springer också. Det ger mig blånaglar (läs: inga naglar).

Jag kände hur timmen hos Jossan väckte liv i mitt döda högerben och ömmande knä. Plötsligt fungerade blodcirkulationen och senorna kändes inte lika korta och tajta.

Jag gillar nålar som gör underverk.

Kanske är det så att jag ska justera mig med fotinlägg eftersom hela högerbenet vobblar. När jag springer fort är jag duktigare på att ha rätt teknik och bra hållning, när jag springer långsamt "tappar" jag höften. Vanligt har jag hört. Ortopedtekniker vid Odenplan blev tipset.

Kör du med inlägg?

Blä. Bläigare. Bläigast

2009-11-17T23:20:00.004+01:00

Bra. Bättre. Lite bättre i alla fall.

Dagen började med ett Mor-och-tonårsdotter-gräl där båda är envisa och trötta. Detta gnagde i mig hela dagen (gör fortfarande - gumman jag älskar dig!). Jobbet svämmade över och jag tänkte skippa träningen.

Skippa tisdagsträningen med IF Linnéa?

Är jag spritt språngande naken? Jag menar galen? Nehe. Här missas inga tisdagsträningar - tusingar på schemat.

När jag har tagit av mig min SuperWomandräkt och blivit mänsklig så har jag lätt för att hamna i funderingar. Jag grät en skvätt, fick uppmaningen av Stekaren att gå och springa med vännerna jag älskar. Vilket jag gjorde.

Och satan vad lätt det är att älska IF Linnéa och alla sköna människor. Körde uppvärmningsgrupp "Maklig" med Kattis, sedan avverkade jag två stycken tusingar med snabba Martina. När vi satte av i den tredje så kände jag "nej, jag vill inte. Jag ger upp" så jag stannar där mitt på Årstabron och är barnslig. Superbarnslig. I ungefär 20 sekunder. För sen kommer Hanna springandes och jag tänker "Jag är här, jag har blivit svettig och jag kan ju i alla fall hjälpa andra om jag inte själv vågar springa"

Sagt och gjort. Jag coachade/peppade Hanna och senare även Jean över bron ytterligare 4 gånger. Jag maxade inte mitt eget tempo men jag fick dem att köra skiten ur sig. Jag utmanade Hanna när det återstod 100 meter "Springer du om mig gör jag 10 armhävningar" och det gjorde hon. Förstås.

Min högra skinka är stenhård och bråkar. Knät sa ingenting förrän vi körde nedvarvning i långsamt gemak. Det där med snabbhetsträning kanske passar mitt knä alldeles utmärkt ;)

En riktig skitdag. Som faktiskt blivit lite bättre. Men jag behöver ju sånna dagar för att få till de där riktigt bra. Jag låter SuperWomandräkten hänga i garderoben i morgon och tar en sväng till naprapaten. Ingen NMT Intensiv för mig.

Jag är livrädd!

2009-11-17T09:34:00.007+01:00

Under KUL-helgen fick vi lyssna på Mattias Bramstångs äventyr när han sprang Trans Europe Footrace från Italien till Nordkap.

Jag lyssnade, förundrades, inspirerades och njöt av alla bilder. Vilken utmaning att ta sig löpandes genom Europa; 4700 km i 64 etapper. Mattias gjorde detta tillsammans med Andreas Falk. Båda killarna är fantastiska förebilder och deras prestationer är helt grymma.

Jag satt och kände igen en hel del - särskilt gemensakapen och teamarbetet mellan killarna. Så jobbade jag och Staffan under GAX 100 miles. En lightversion på deras stora äventyr. Men ändå, jag har liksom min egen Andreas Falk - känns coolt.Staffan - Min egen Andreas Falk :)

Mattias berättade om naturupplevelser, klimatförändringar, småförkylningar, inflammationer i knän, blåsor på fötterna och om att bo med många andra tillsammans i konstiga utrymmen.

Att bo i små, konstiga utrymmen slapp jag och Staffan - kanske kommer vi att få sova under en gran nästa sommar om vi får plats på GAX Trans Scania... eller i vår följebil som Världens Bästa Kattis ska köra.Jag och Staffan - förhoppningsvis ett team på GAX Trans Scania?

Varför är jag livrädd nu då?

Jo, Mattias berättade att han under de 64 etapperna sprang mycket långsammare än han tidigare gjort. Nu efteråt är han inte i närheten av sin snabbhet som han hade innan.

Shit! Shit! Shit! Jag har inte tränat eller utfört någon snabbhet sedan i våras. Jag har tjuvstartat min ultrakarriär och njutit omkring i löparskor. Jag har sprungit längre och längre. Samtidigt långsammare och långsammare. Och om 6 dagar börjar min hårdträning. Den som ska göra att jag kommer längre på 6 timmar. Då måste jag ju bli snabbare. Nästa vecka skrämmer mig. Jag är livrädd.

Att möta sina rädslor och övervinna dem bygger pannben - Ge mig tillbaka mitt fokus - det som jag hade precis här!

Att jobba mentalt

2009-11-13T11:25:00.004+01:00

Det är sällan jag ger upp. Jag har byggt ett tjockt pannben!

Löpning
Vissa pass är skräckinjagande. Tusingar till exempel. Jag är livrädd för tusingar. Men varför är jag rädd? Rädd för att misslyckas? Det handlar om föreställningar i huvudet såklart. Om att det ska vara tungt i benen och att lillDjävulen på axeln ska säga "Looooser!". Men när jag gör tusingarna eller andra intervaller får jag hela tiden balansera muskelstyrka, mental styrka och hjärte/andningsstyrka.

Tips på fokusförflyttning under snabbare distanser eller intervaller.
Starta intervallen med att fokuser på tekniken, det ska känna lätt och snyggt. Försök att springa högt, upp med hakan, fram med höften. Fokusera på frekvensen av steg, många snabba. När det börjar bildas mjölksyra i låren och benen känns tunga, flytta tankarna till andningen. Samtidigt som du springer tänker du (projicerar du...) Andas iiiiiin - andas uuuuuut, försök att få lika många antal steg på in och utandning. Nu ligger fokus på flås och andning och benens tunghet "märks inte", eller i alla fall inte lika mycket. Det blirn en bra balans mellan andning och löpsteg.

Om det istället är andningen som känns tung - Fokusera på benen, tänk på hur du sätter i foten, hur avstampet/avskjutet känns, räkna i takter 1-2-3-4, 1-2-3-4 - nu går hela tankeverksamheten till muskelstyrkan och andningen kommer i takt med stegen.

Ahhhh! Och där kommer backen - härligt. Nu har hela kroppen möjlighet till lite förnyelse. Se till att andas in och ha en jämn takt innan backen. När backen börjar kortar du av stegen, trycker fram höften, upp med blicken och pendlar med armarna. Försök att öppna upp bröstkorgen - för du behöver all luft du kan få nu när pulsen ökar. När du fokuserar på "hög" hållning känns det nästan som om någon puttar dig uppför backen med sina händer på din rumpa/höfter. Upp-upp-upp.... återta balansen med fokusering på ben eller flås efter backen - få tillbaka rytmen.

- Testa detta nästa gång du är ute och springer! Berätta gärna hur det går och ge mig tips på hur just du flyttar fokus!

Militärträningen
Det är alltid lättare att träna i grupp. Särskilt grupper där alla hjälper alla och peppar och motiverar. Ibland kan jag känna mig helt slut för att 3 minuter senare vara pigg och alert igen. Hur kommer det sig? Här "tröttar" vi mer ut en muskelgrupp i taget och den mentala biten hänger hela tiden på att klara av det moment vi för tillfället utför. 30 armhävningar - Jag ställer in hjärnan på 30 armhävningar. Min hjärna är rätt dum och tror att det bara är det jag ska göra. Att jag sedan ska köra 40 benböj minuten efter vet den ingenting om. Jag raderar det föregående momentet i skallen och fokuserar på nästa. När mjälksyran kommer, eller armarna börjar darra mitt i övningen börjar jag fokusera på Andas iiiiiin, andas uuuuut - då går sekundrarna fortare och armarna rör sig av sig självt.

Jag tänker nästan aldrig "Det här är så jobbigt så jag skiter i det!" Jag tänker istället "Jag grejar lite till, nästa övning också" På så vis delas hela passet upp i smådelar och jag balanserar muskelstyrka med mental styrka. Flåset får sitt till och från.

Allt hänger ihop - det går att mata ut positivitet från huvudet och låta kroppen jobba, likväl som det går att samla upp positiv energi från bra tränings/tävlingsinsatser till skallen.

Ut och testa! Berätta hur det går! Glöm inte att dela med dig av dina tips!

Tack Löjtnant!!

2009-11-13T11:07:00.002+01:00

Att använda hjärnan samtidigt som jag tränar militärträning klockan 6 på morgonen fungerar rätt bra.

Om jag får bestämma vad jag ska tänka på.

Nu var det Spyfys som höll i taktpinnen och instruktionerna. Utmaning som räknetal, färger, lägg-till-dra-bort, förvilla och utmana samtidigt som vi skulle utföra övningar som:

* ligga i plankan och person efter person hoppar jämfota över en
* gruppvis bära varandra på bår springandes förbi instruktionerna
* bära bildäck och lägga i likadana högar som de ursprungligen låg i
* Bära stockar gruppvis och ruscha uppför lerig backe
* Göra situps gruppvis med stocken vilandes över brösten

Vi visste inte innan vilka saker vi behövde tänka på, till slut hördes bara Ko-ko i skallen. Vi hade ju varandra och våra ömmande axlar och trötta ben att tänka på också, se till att vi var samlade, enade i en grupp, peppa och hjälpa de som inte riktigt orkade.

Straff för varje missad uppgift: 10 armhävningar. Till slut hade vi ingen koll på hur många armhävningar vi kört och då kom givetvis frågan från Spyfys "Hur många armhävningar har vi kört hittills?" Vi hade gjort 100. Det blev fler. För varje armhävning tackade vi givetvis vår instruktör genom att unisont säga "Tack Löjtnant!". Detta fick han höra ett par gånger imorse - vilken egoboost.

Jag kände mig rätt stark men jag körde inte alla armhävningar på tå, jag körde nämligen lite styrketräning med IF Linnéa igår och var lite mör i axlarna. Nästa gång kanske löpargänget får säga "Tack Mia!" när de kör armhävningar hehehe- jag lät dem göra hela 30 stycken igår...

Jag gör gärna många armhävningar. Jag tränar gärna hårt. Jag utmanar gärna min hjärna - men på morgonen brukar jag vara så fokuserad på den mentala biten att utrymme för mertänk inte finns. Jag njöt faktiskt av straffen idag. Jag har ett helt eget upplägg för att flytta fokus till det som fungerar bra, eller hur jag mentalt ska flytta fram positionen. Om detta ska jag tipsa i nästa inlägg.