Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

fredag 13 augusti 2010

Kroppen är en fantastisk mackapär

Förra året efter GAX 100 miles var mina ben svullna i 2 veckor. Man kunde inte urskilja vad som var lår, knä, vader eller början till fot. Mina knän var så svullna av ansträngningen från terrängen och 16 milsdistansen att Stekaren blev orolig. I och för sig var terrängen något jävligare med Stens huvud och kullarna...

Tillbaka i stan - bilden togs i måndags. Foto: privat

När jag satte mig i bilen i söndags började frossa och skaka av köld (jag brukar göra så vid långpass - och 246 km räknas som långpass...). Efter ett tag kunde jag koppla av och sluta skaka, men ta mig ur bilen obehindrat det kunde jag inte! Jag hade satt på mig mina Skins återhämtningstajts för att underlätta för de sargade musklerna. Jag bodde i tajtsen de första 3 dygnen.

Och vet ni...

Jag har bara varit lite svullen om benen! När jag kommit hem mitt i natten på söndagen var det svårt för mig att ta mig ur bilen, fick hjälpa till med händerna för att få ut benen. Sen går det undan...

Söndag: Avslutar ett 56 timmar långt löparlopp. Kan inte lyfta vänster ben, knät ömmar. Höger del av ländryggen gör ont på grund av kompensation av att inte kunna använda vänsterbenet under loppet. Svårt att sova och komma till ro.

Måndag: Börjar gå okej, fotsulorna brinner fortfarande (eller huden under det tillkorvade skinnet...). Jag känner ingenting i knät, kan lyfta upp båda benen (ett i taget förstås) ganska obehindrat. Lite svullen och stel.

Tisdag: Kan gå obehindrat men lite långsammare. Springer/går 5 kilometer med IF Linnéa. Fotsulorna brinnar fortfarande.

Onsdag: Fotsulorna och vattenblåsorna har torkat, de kliar av ihopläkandet. Jag är stel i rumpan, ländryggen och låren. Jag börjar en Voltarenkur på onsdagkvällen.

Torsdag: Normal. Fotsulorna är okej och min höft är bara träningsvärksseg. Är det voltarenen eller mina Skins? Fortfarande väldigt sömnig och trött (kan bero på att jag gick upp 05:00 och åkte till Helsingfors).

Fredag: Kan ha pumps (högklackade skor). Det känns som jag ljuger för arbetskamraterna när jag säger att jag sprang långlopp förra helgen...

Jag tycker att kroppen är rätt fantastisk. Jag ska återhämta mig med promenader och träna lite överkropp (mage, rygg, triceps och biceps) den närmaste veckan. Jag påbörjade en voltarenkur i onsdags kväll som jag kör i 5 dagar. Jag ser till att fylla på mina depåer med näringsrik mat, dricker mycket vatten, fyller på med frukt och champagne :). Jag ska inte springa, bara promenera.

Om de fullt normala benen är tack vare Skins, vana vid längre distanser, mat- vätskeintaget eller något annat låter jag vara osagt - men det känns nästan konstigt att jag knappt kunde gå i söndags och hoppar runt i pumps idag.

Var rädd om din kropp! Den ska transportera dig genom livet.

8 kommentarer:

Anna (Orka mera) sa...

Härligt att höra! Var rädd att knät skulle tagit mer stryk, men det är ju underbart vilken återhämtningsförmåga du har!

DrAnnika sa...

Mia - du är så jäkla ball att jag får spatt! Sicken grej!!
Jag trotsade den dyra mobildatataxan här i turkiet och följde dig ända till du var imål samt din berättelse! Maken flinar och säger att jag är besatt!
Hejja dig, du är min stora förebild!!!
Kramar a

Ingmarie sa...

var bara försiktig! Voltaren är smärtstillande...

Camilla sa...

Jag tror att du kan ge rutinen cred för den snabba återhämtningen, snarare än skins och Voltaren...

Louise sa...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, för jag hittar inget annat än att jag är så otroligt imponerad, och det har jag ju sagt så många gånger att det börjar kännas lite andefattigt att inte kunna formulera sig lite mer varierat! :)
Men jag läser ivrigt dina inlägg om detta, förundras och känner hur jag får gåshud av blotta tanken på vad du klarat!
Det är lika spännande att läsa om återhämtningen som om själva loppet!

bureborn sa...

Puh! Jag var lite orolig över att ditt knä tänkte bråka med dig på allvar. Ultradrottning och återhämtningsdrottning - det är du det!

funrun sa...

skönt att läsa att det går bra. Mitt i ivern att heja dig framåt under loppet så gnagde det ändå i mig om ditt knä...

MarathonMia sa...

Usch ja - knät lät nog värre än var det är. Det är förmodligen min hamstring som drar och stretar. Vågar inte träna än och ska se hur jag fungerar utan voltaren - allt kanske bara har förflyttats ett par dagar? Skön respit-tid i alla fall.

Mest glad över att fötterna och blåsorna är okej.