Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 9 augusti 2010

GAX Trans Scania - Del 1 (5) "Gå ut hårt och öka sen!"

Innan jag återger mitt GAX vill jag, bloggägarinnan, rikta mitt största tack till alla som följt mig via bloggen, facebook och sms. Jag fick 191 sms under mina 56 timmar i rörelse - tack för tankar, energi och peppande ord! Ni får mig att känna mig speciell! Jag kan inte med ord beskriva hur glad/lycklig/tacksam jag är över Kattis och Ulf som varit ett enastående supportertem! Tack Anneli som fixade övernattning (tack Patrick) och hängde med i över 12 timmar under loppet. Tack min älskade Stekare för att jag fick ladda på mitt sätt och gå in i bubblan. Tack Smögenbrudarna för att jag fick vara nykter. Och framförallt - Elin och Alex - Jag älskar er! Ni har en knasig morsa och ni skäms inte över det - ni är starka!

**********************************************
GAX Trans Scania del 1 - "Gå ut hårt och öka sedan!"




Support-Kattis, MarathonMia och Support-Ulf före start i Malmö. Foto: A Löfgren


Vad-i-helvete-har-jag-gett-mig-in-på? Tankarna virvlade när jag gick på Coop kvällen före start. Var pigg som fan. En kille i butiken kom fram och sa "Vad heter du?" Hade inte riktigt tid eller lust att ragga vid leverpastejsdisken så jag sa ärligt "Mia Thomsen". "Kul - vi ska springa samma lopp imorgon". Här får jag en surrealistisk känsla - ser mig själv ovanifrån. Står i en butik halv nio på kvällen före start och snackar med Jonas Davidsson (som sprang TEC) - kände bara inte igen honom med kläderna på. De civila alltså. Hur stor är sannolikheten... Tar mina varor - klämmer i mig en rågmacka med avokado och tar mig till lägenheten som Anneli fixat åt mig bara några kvarter ifrån starten. Rakar benen, tvättar håret, fixar allt inför fredagsmorgonens start. Saknar Staffan och hans nervositet - nu får jag fejsa min egen istället.

Min son Alex tycker att jag ska lägga upp loppet enligt följande; Gå ut hårt och öka sen. Börja med att persa på milen så persar du på de kommande 24 milen - eller fler, eftersom du brukar springa vilse.

Det är 41 som är anmälda till loppet. 31 dyker upp. De kommer från hela världen - amerikaner, danskar, en spanjor, finnar (inte den på hakan!), tyskar och vi svenskar. Ultrakändisen Andreas Falk är på plats. Jag bestämmer mig för att haka på honom genom stan - de 7 extrakilometer vi har genom Malmö för att springa från hav-till-hav. Jag vill ju liksom stajla lite... Vi diskuterar tips från Guden Rune Larsson. Andreas delar med sig. Jag är en Wannabe.



MarathonMia bland ultrakändisar. Andreas Falk i mitten. Foto: i farten.

Jag springer alltså med Andreas Falk i ledarklungan under 7 kilometer, stannar upp någon minut och väntar in Världens Grymmaste Bernt (som fixade "Alla gator på Kungsholmen" med mig) och Jonas från leverpastejsdisken. Vi stannade och tog en 20-minutersfika vid Torup. Jag hakade med de starka karlarna rätt länge. Tills värmen slog till.

Mitt på dagen är det tryckande hett. Som att springa utomlands. Jag är kass på värmelöpning. Jag blir snabbt sliten och vet att det enda jag kan göra är att slå ner på takten - dricka och äta. Jag tänker på Andrea som också ogillar värme. Försöker fokusera på annat. Joggar lungt på raksträckorna och går i uppförsbackarna. Fixar maratondistansen på strax under 5 timmar trots fikastopp. Vägarna är grusiga och sandiga, vilket gör strumpor och skor till sandpapper/blästermaskin. Jag stannar och tar ut stenar så fort jag känner dem. Mina fötter är mitt viktigaste fysiska vapen. Mitt pannben är mitt allt. Tiden går fort och fokus ligger i framtiden. Distansen är ett äventyr och jag kämpar med/mot värmen. Vid tre tillfällen under första dagen var värmen så tryckande att jag tänkte "Jag ger upp - det funkar inte!". Jag ville vara lika stark som Bernt och Jonas. Jag ville köra på som vanligt. Jag började misströsta. Vänder det negativa och ställer mig frågan Är jag skadad? Svaret är givetvis nej - bara att köra vidare. Gnäll är inte ett skäl till att ge upp. Inte heller väder eller underlag.

Underlaget sand blir som sandpapper i skorna. Foto: privat


Kroppen kändes sliten efter 6 mil, en känsla jag förväntat mig skulle dyka upp efter 12 mil. Tidigast. "Vad gör jag nu?". Jag kan inte påverka vädret - alltså ska jag inte lägga ner energi på att bli irriterad på det. Jag fokuserar snabbt om för att parera det som gör mig svag. Mitt underbara supporterteam har sett till att min ryggsäck är säkrad med proviant som jag vill ha. Jag pumpas med Resorb, mineralvatten, cola, apelsin eller morotsjuice. Jag vet att energin avgör om jag ska greja värmen eller inte. Trots att jag inte känner mig hungrig äter jag smörgåsar, powerbars, banan och äpple. Läser de peppande sms:en som trillar in. Efter 10 timmar har jag kommit drygt 73 kilometer. Jag har gjort en och annan felspringning men inte så fasligt långt. Eftersom jag är kass på navigering och saknade Staffan så hakade jag på Irländaren Iveagh (Ivy) och dansken Ole. Vi var ganska jämna i joggfart och hade samma syn på pauser. Inte stressa - det är ett långt lopp. Se till att återhämta sig och hålla sig fräsh.

Innan loppet har jag haft problem med en stel sätesmuskel - nu på vänster sida (brukar vara höger). Detta har lett till att min vänstra höft och hamstring har varit tajta och stela. Jag försökte i största möjligaste mån att stretcha, vila och yoga innan - men det visade sig efter 6 mil att dessa ställen skulle bli stumma/hårda/ömma först. Min hamstring drog ända ner till knät som började krångla just här - men varje gång jag hade stretchat ut rumpmuskeln var värken borta. Efter en stunds löpning stelnade rumpmuskeln och drog med sig hamstring och knä. Irriterande. Jag hade lovat mig själv innan loppet att bara bryta om jag skadade mig. Det här var ingen skada - möjligtvis överbelastning. Ont gjorde det i alla fall. Höll mig springandes i 10 mil sedan började jag varva löpning med gång fram till 15 mil. Hängde med Iveagh och Dansken Ole länge och längtade efter att få presentera Anneli för dem. Jag hade beställt biff med bambuskott och ris av supporterteamet - Ivy fick smaka och var lyrisk. I vanliga fall är han vegetarian men äter alltså kött på lopp :).

När jag skulle möta supporterteamet för sista gången den först dagen skulle de alltså lämna över Anneli till mig. Jag vet att man blir lite knäpp i kolan av att vara vaken i ett dygn så jag var noga med att mitt supporterteam skulle få sova och vara min vakna del.

Anneli släpptes av vid 22-tiden och tjejernas nattsnack och sång kunde börja. Natten kom och mörkret föll. Felspringningar i svår terräng, täta skogar, fruktansvärda uppförsbackar och läskiga kohagar låg framför oss...

15 kommentarer:

bureborn sa...

Ok, jag tyckte att du gjort en fantatisk, sanslös bedrift. Men det var innan jag fick läsa din egen berättelse. Först nu trillar poletten ner - på riktigt liksom. Det är ju helt jävla enormt otroligt!
Och då har du bara börjat berätta än... ;-)

Elin sa...

Ser framemot resten av din berättelse :D

Nipe sa...

Kan knappt bärga mig till nästa del av storyn. Du är grym!!

Snabba Fötter sa...

Du är grymt imponerande Mia! Men det är också grymt att sluta mitt i en spännande berättelse, trots att vi vet slutet! :-)

Pernilla sa...

Grym på att löpa och lika bra på att skriva och förmedla känsla! Ser fram emot nästkommande delar!

Andréa sa...

Alltså, det går inte att fatta hur obeskrivligt grym du är!! (Och att du tom har ägnat lilla mig en tanke under allt det här känns ju sjukt häftigt! :) :) ) Längtar efter nästa del!!

Johan sa...

Fattade inte att benet började krångla så tidigt – ändå tog du dig i mål. Snacka om pannben.

Såg förresten att det var långpass på dagens träningsschema med IFL, förmodar att du dyker upp :)

Camilla sa...

Jag har väntat och längtat efter att få läsa det här. När du nu gör det till en följetong känns det extra spännande! Detaljrikedomen gör det lätt att leva sig in i loppet. Detta är bättre än den värsta deckare för en ultraälskare som jag.

Marre sa...

Så spännande, värsta cliffhangern! Jag vill veta mera!!!!!

Annika sa...

Det är enormt fascinerande att följa din inre och yttre resa. Jag är så imponerad av alla som vågar testa och spränga gränser, och genom din blogg får jag chansen att förstå hur du tänker. Det är häftigt. Tack!

Mikael Björk sa...

Spännande!

Anna sa...

Man blir mållös när man läser. Jag vill ha mer nu!

Jojje sa...

Makalöst grym prestation av dig Super-Mia!! Jag vill ha del 2, nu!
Ps. Glöm nu inte bort att komma ihåg att boosta din återhämtningskost med rikligt av antioxidanter som tar kål på de onda och skadliga fria syreradikalerna som snurrar runt i din kropp efter den extraordinära fysiska ansträngningen.

Anonym sa...

Grattis Mia, att du inte ger upp i första taget har jag förstått, men detta, helt otroligt.
Ser fram emot fortsättningen på Din berättelse.
Kram
Pia

la fée verte sa...

Du ar helt klart den grymmaste ultra-tjejen nagonsin!!! Wow, inte bara klarade du dig i mal, dessutom med ett kranglande kna, men du skriver ju dessutom helt underbart! Credit!