Betyder det är du är världens långsammaste, mest världelösa löpare?
Svaret är givetvis NEJ. Du är bra, bättre bäst utifrån dina egna förutsättningar. It's all in your head! Som min son brukar säga. Det är bara tankarna som trycker ner dig och begränsar dig.
Det krävs ett enormt pannben och en stor mental styrka att vara bland de långsammaste på träningarna. Det är så lätt att börja jämföra sig med andra, se deras framgångar och känna lite avundsjuka på ett jobbigt sätt.
Känner du igen dig? Ställ då följande frågor:
För vems skull springer jag?
Varför springer jag?
Vad vill jag ha ut av min löpning?
Var sann mot dig själv och utgå från dina egna förutsättningar. Att balansera in småbarn, familj, arbete och vänner – samtidigt som man vill så mycket kan ge skeva förväntningar. När du sedan inte når dina förväntningar blir besvikelsen stor och du känner dig misslyckad. Försök att hitta tillbaka till varför du springer – vad är glädjen i löpningen? Det är inte fel att ha mål, men de ska vara nåbara och gärna långsiktiga (delmål på vägen är viktiga – och de ska firas och njutas).Det viktigaste av allt är ju att må bra och vara lycklig - eller hur? Tänk efter vad som gör dig lycklig.
När tankarna är som jobbigast – om första tävlingen gick kass – tänk om – tänk annorlunda. Var målet att springa milen på 55 minuter och du gjorde det på 58 så har du ju hela säsongen på dig att sträva dit! Det bästa med att börja säsongen med en halvbra tävling är att det bara kan bli bättre. Är Lisa snabbare trots att ni var lika duktiga förut? Kul för Lisa, hon har tränat bra – jag fixar det sen. Om_jag_vill... för det kan ju vara så att jag istället bestämmer mig för att använda löpningen som meditation, att gå ner 1 kg i vikt eller att springa längre. Inte att tävla mot Lisa - utan med henne.
Vad vill du med din löpning?
14 kommentarer:
TACK!
Detta inlägg var precis vad jag behövde läsa idag!
KRAM!!
Kloka MarathonMia! Jag hamnar ofta i jämförelser med andra, fast jag vet att det är urdumt. Svag självkänsla säger min terapeut... "Vad jag vill med min löpning"-frågan tycker jag är mycket intressant. Något entydigt svar har jag inte. Har du? Vet bara att löpning är nödvändigt för mig.
FY FASEN vad BRA SKRIVET! Jag behövde det! TACK!!
Jättefint och bra inlägg, men jag skall för diskussionens skull vara lite gumman tvärsemot här. För egentligen är det ganska tunga saker du tar upp.
Vad är det som säger att man överhuvudtaget ska behöva bry sig om någons prestation? Varför ha mål som alla andra har? Varför vilja "göra bra ifrån sig på träning", det är ju bara kontraproduktivt? Och varför lägga ansvaret på "den långsamme", är det inte precis lika illa att "den snabbe" känner sig lättad över att "inte vara sist"?
Jag tror innan man kommer dit att man kan se sig själv utan att vara beroende av den där eviga jämförelsen med andra kommer det här vara ett ständigt problem. Men det gäller faktiskt inte bara de som känner sig sämre. Det gäller i allra högsta grad även de som känner sig bättre.
Om nu någon tycker jag flummar så kan jag säga att det är ungefär det första en elitidrottare måste lära sig, att man aldrig kan påverka sina konkurrenter och därför aldrig får göra sin prestation beroende av hur andra presterar.
Sköt dig själv. Skit i andra. Men gör det gärna tillsammans :-)
Jossan: Vassego!
Anneliten: Ja - hur vet man. Jag är evigt sprallandes, skuttandes och tackar ja till alla utmaningar... men någonstans inom mig har jag mina svar och mina mål - dessa är bara mina och jag gör det för mig själv. För min egen skull. Att mäta sig mot/med bättre kan behövas som drivkraft ibland. Som idoler.
Träningslyckan: Tack och varsågod :)
Fredrika: Sant. Jag skulle kunna göra inlägget oändligt långt. Kanske dela in det i olika delar - nu blev det en sammanfattning av ord/händelser/upplevelser jag fått ta del av de senaste veckorna. Mycket handlar det om att Tro På Sig Själv. Ibland glömmer man bort det och stirrar blint på andra - då kanske det är dags att ta fram det fundamentala, det som driver en.
Visst går det att applicera på de snabbaste löparna också - lätt att se en-två stora hinder i form av bättre löpare framför sig än att känna sig bättre en 9,7 miljoner som ligger bakom - men det beror ju på vad man har för mål. Det vet bara du.
Tack för det inlägget. Jag tränar just nu tillsammans med ett gäng killar som allihop är mycket snabbare än jag. Då gäller det att fokusera på sin egen prestation. Det är väldigt lätt att antingen dras med i deras tempo och gå in i väggen, eller att känna att det man gör inte alls är bra nog. Om jag har bestämt att köra tusingar i 4.30 tempo och lyckas göra det och genomföra hela den tänkta serien så är ju det precis vad jag ska göra. Men det kan vara svårt att inte jämföra sig och känna att man borde ha sprungit snabbare...
Bra skrivet Mia! Känner igen mig i inlägget ovan, åkte mycket skidor med killar i år och kände mig rätt dålig och långsam på träningen...sen nådde jag mina egna mål med säsongen på vasaloppet, tidsmässigt och i känslan under och efter loppet. I efterhand inser jag att jag hade haft roligare träningar om jag hade fokuserat på MINA mål under tiden och inte hur fort alla andra åkte =)så det får bli en målsättning att göra annorlunda under löpsäsongen.
Bra skrivet men det kan vara bra att vara besviken ibland oxå.
Mina: helt rätt. Träna på träning - Tävla på tävling. Att ha förebilder är bra och att ibland öka tempot om det nu är snabbare man vill bli. Men gör det för DIN skull.
Frida: Du verkar ju ha kommit till en bra insikt - förmodligen drev det dig till att nå ditt resultat så att du är nöjd. Det är bra. Det är inte alltid glädjen är drivkraft - ibland sporras man faktiskt av annat också.
Ken: Precis. Men det är när besvikelsen kommer som man kan bygga pannben och ta sig igenom starkare. Istället för att ge upp och sluta springa helt. Alla människor drivs inte av glädje hela tiden. Alla har olika mål - det kan vara nyttigt att tänka på, det kan behövas en push i rätt riktning för en att förstå vad som är "viktigt för just mig".
Är det så att man vill tävla mot andra och vara bäst - ja då får man ju också acceptera besvikelsen om man misslyckas - för man kan ju bara påverka sig själv och inte andras träning och resultat.
Otroligt klokt skrivet som vanligt!
Visst var du ute och sprang vid norrtull, St Eriksgatan upp mot Vandisplan idag runt 17-tiden?
Jag kan svära på att det var dig jag såg, eller din hemliga tvilling!
Jag hittade till din blogg när jag tränade till Sthlm Marathon förra året, sen dess brukar jag hoppa in här och smygläsa ibland! :-)
Varför kommer jag in så sent i diskussionen för? Verkar som om alla har skrivit allt klokt. Att vilja och att kunna är dock två olika saker enl. mig. Och att vara besviken är, som Ken påpekade, nog bra ibland för annars skulle vi ju inte sträva vidare. Eller hur? Men precis som med så mycket annat så ska man inte fastna i besvikelsen utan ändra tänket precis som du skriver.
Tack för ett klokt inlägg! Jag tillhör de som vill så mycket men som du skriver med småbarn mm är det svårt att ex springa 9 mil i veckan.... Min tid kommer! ;o)
Ingela: Tackelitackar!
Karolina: Jajamensan! Jag och Ultra-Kristina transportlöpte från Kista till City. Du skulle hojtat "Hej MarathonMia!" så skulle jag hojtat tillbaka! :)
Ingmarie: Vad vore livet utan svängningar? Rätt meningslöst tror jag.
Magdalena: Mycket handlar om acceptans och tolerans. Gott att viljan finns - skönt att låta den finnas.
Skicka en kommentar