Den lilla gumman

Jag såg henne varv på varv. Med pigga blå ögon och ett enormt leende i det gamla fårade ansiktet sken hon som solen själv!

Hon gick motvarv mot oss dryga hundratalet löpare som skulle springa på 1200 meter parkvägar i Skövde i 6 timmar. Hon promenerade och plirade mot mig de första två timmarna, försvann och kom tillbaka den sista timmen. Jag blev glad och varm i hela kroppen av att se henne.

Loppet började klockan 10 och jag fick flera härliga lycka-till-sms. Bland annat ett från Ingmarie där energi utlovades - och det behövdes stundom kan jag lova! Frykenmo som blivit förkyld kunde inte springa så han fotade - kolla in bilderna från loppet här!

Reima och hans fru Torill hade givetvis fixat det mesat på bästa ultrasätt. Vädret var perfekt - fast jag först hade oroat mig för att solen skulle smälta snön och göra djupa vattenpölar. Så blev det inte. Solen värmde och smältsnön var helt hanterbar.

Det hinner hända massor under sex timmar och mitt inlägg skulle bli alledeles för långt så jag kör en kortvariant här...

Första timmen: Öppnar för hårt och springer i strax över 5-tempo. Kroppen känns superpigg och benen glada. Oroar Coach Ken med den alltför snabba öppningen men jag kan inte få stopp på benen. Gör milen på 51 minuter. Springer ensam och filosoferar. Gläds åt den lilla gumman.

Andra timmen: Fortsätter bra. Gumman traskar på. Rätt var det är så möter jag henne inte. hon har tagit paus i promenaden. Gör halvmaran under 2 timmar och pinnar vidare. Ber Supporter-Kattis om smörgåsar då Reima missat det på Ultrabuffén. Blir omsprungen av Tene som är grymt snabb.

Tredje timmen: Vid 25 kilometer börjar det bli jobbigt. Tankar som "Vad är jag för en mes som tror att jag kan greja det här? Hur kunde jag basunera ut 62 kilometer? Vad är meningen med livet egentilgen?" Men det tar bara 15 minuter och lite cyberenergi från Ingmarie så är jag ur spiralen och har löst gåtan med Livets mening. Det kan till och med vara så att jag tog marathondistansen på 3:53 (om jag räknat varven rätt - uppdateringar kommer nog imorgon)

Fjärde timmen: Jag är ultra. Vid 40 kilometer känner jag mig pigg. Ökar farten som varit nere ett tag och har nya krafter. Lägger varv på varv bakom mig - tänker som Camillla "Traktor - jag är en traktor". Nu kommer också glädjen. Jag ääääälskar att springa. Jag älskar alla som är med i loppet. Jag älskar arrangörerna, mina ultrasjälar, min support, min coach, jag älskar Torills blåa ögon, alla som skickat sms, mina barn - jag vill gråta för jag älskar dem så högt - men bestämmer mig för att bara vara tokglad och älska livet.

Femte timmen: Den hårda starten börjar ta ut sin rätt. Kan inte förklara vad som känns tungt, benen känns bra, pulsen likaså - men det går långsamt. Någonstans under denna timme passerar jag 40 varv och inser att jag måste hålla hyffsad fart för att greja 12 till. Hjärnan är potatismos och jag orkar inte räkna. Ställer in mig på varv. Vrålar till Kattis "Jag har tolv varv kvar - sen kommer jag hem!". Nu var det bara att leverera. En nyfunnen bekantskap, Martin, behöver draghjälp. Vi hjälps åt.

Sjätte timmen: Ken peppar och springer framför. "Bra Mia, det här grejar du!" "Bra tempo!" Huvudet vill, benen är okej - och jag siktar på att springa strax under 6-minuterstempo. Håller ordentlig koll på varje kilometertid...5:53, 5:50... men räknar bara varv. 9 kvar. 4 kvar... då säger Ken "Du har två varv kvar!" "Hur i helvete kan jag ha två varv kvar när jag har 4??" Men han hade förstås rätt. Det var två varv kvar. Och ett halvt. Linda springer ikapp och peppar världsbäst. Den lilla gumman möter jag och ler. Jag utbrister "Jag blir så glad när jag ser dig!"

Jag grejade mitt första mål och kom 63tusen2hundranågonting meter(officiella resultatet är inte ute än). Jag var så glad, nöjd och lycklig när Reima sköt pistolskottet som visade att tävlingen var slut. Jag stod snällt kvar på min plats och väntade på att han skulle komma med mät-grunkan så jag kunde få krama om mina klubbkamrater och Support-Kattis (som hann fram till mig med vantar och drick! Världsklass). Efter dusch blev det middag och prisutdelning. Nu kommer dagens bonus... jag tog tredjeplatsen i damklassen - just det var inte jätteviktigt för jag tävlade bara med mig själv och ser de andra som medlöpare. Förstaplatsen tog den grymma Emma Berntsson född 1986 - tror att det är hon som är boxningstejejen som gjort en grym marathontid, tvåa kom Kersint Rosenqvist som är en urgo tjej från Västerås! Heja er. Stor grym elloge och tack-kram till Coach Ken som hann springa drygt 68 km och ändå peppa mig.

Om två veckor är det premiärmilen - sedan är det dags för TEC - mitt andra mål för året. Men just nu tänker jag njuta av min prestation. Och att jag fick uppleva den lilla gumman i Skövde.