Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.
fredag 30 oktober 2009
Lite rosa fluff
Igår körde vi uppvärmningjogg på 25 minuter med IF Linnéa för att sedan ägna oss åt 45 minuter löpskolning, löpstyrka och löpteknik. Vi gjorde alla övningar som finns i alla böcker och några därtill. Det som brände mest var tåhävningarna som till slut fick min rumpa att krampa...
"Gött det kommer kännas i era ben imorgon" sa Ultraproffset Cecilia från Studenterna som efter vår träning (och sin) deltog i vårt möte om att arrangera lopp nästa år.
Ack så rätt hon hade.
Imorse när vi med varsitt okokt ägg i handen började uppvärmningen med Snygg-Jonas, stramade rumpan, vaderna och mina kralliga Brolin-lår. Bara att fokusera på annat... som att lyssna på instruktionerna från Jonas. "Para i hop er två och två - ni ska hålla ihop hela passet". Jag och Vackra Anna teamade upp.
Höga knän, spark i baken, ankgång, springa vanligt, bjönrgång, ta hand om ägget, armkrok-springa-baklänges, lita på. Vi kom ner på vår vanliga äng och fick köra lite mer benövningar. Bita ihop, ignorera stumheten. Ligga på rygg - göra magövningar. Våndas lite över att gräset luktar skunk, fokusera på annat. Titta på snygg instruktör. Långsamt, långsamt går solen upp - plötsligt är allt så vackert. Löven är gula på marken, himlen orange, gruppen som kämpar har plötsligt ett rosa skimmer runtom sig och Jonas strålar i ett rosa fluff. [hör stråkarna spela och ängla vifta med sina fjädriga vingar...tingelingtingeling]
PANG! Tillbaka till verkligheten - spring två-och-två uppför långa backen. Benen som fortfarande är stumma svarar inte på kommando. Anna är snabb - toksnabb och jag hänger inte med. Jag kämpar men benen svarar inte. Fortsätter, fortsätter, framåt, uppåt - Anna peppar. Våndas fortfarande över Gräsmattestanken på våra ryggar...
Kommandon yr i luften, vi verkställer. Bära på ryggen, gå ner på knä - fortfarande med vän på ryggen, kryp en bit, res er upp - fortfarande med vän på ryggen, ta hand om ägget.
"Finden finns nere i träsket och vi ska finna dem!" Gruppen tar sig ner tillsammans till träsket och plötsluigt framstod Gräsängsskunksdoften som hallonblom. I takt med att svartgeggigt, kallt vatten rinner in i skorna, rinner det rosa skimret långsamt av Jonas. När vi efter lite Hopp-över-tuva varvatmed-klaffs-i-gegga blir beordrade att åla/krypa oss fram i träsket. När mina knän långsamt förvandlas till gummibollar som jag vet kommer att vara läckert blåa undrar jag om inte Jonas hade kunnat ha höstlov med sina barn i stället...
Vi hittar förstås inga finenden, de flesta bär fortfarande på hela ägg. Vi kör lite övningar, får upp värmen och springer tillbaka till ÖIP. Ett helt fantastiskt pass, med ben som är uppumpade likt en bodybuilder, det blir svårt att dra upp dragkedjan på stövlarna. Passet avslutas med att räkna antal hela ägg tillbaka. Det visar sig att endast 3 ägg gått sönder - gruppen får göra 30 armhävningar och Snygg-Jonas hela 60 stycken. Under tiden han pumpar sina armar (alla på tå såklart) så återfår han sitt rosa skimmer. Vi lämnar snällt tillbaka äggen och uppmanar honom att göra pannkakor till barnen.
Nu i helgen ska jag träningsvila i 2 hela dagar. Jag ska till Göteborg och gå på 40-årsfest. En vilodag i schemat som det faktiskt nu står "bakis" på.
onsdag 28 oktober 2009
Jag är en kanin!
Min personliga tränare har mig som försökskanin. Egentligen har han redan tränat oss ett tag i klubben, men nu har han tillsammans med mig utformat ett schema som ska få mig att nå mina mål nästa år. Jag tror att det är första gången han har fått forma ett schema med följande mål (därav försökskaninen):
Mål 1: Skövde 6-timmars i mars: 6,2 mil
Mål 2: Täby Extreme Challenge 100 miles (16,1 mil)i april: 24 timmar
Mål 3: Överleva GAX Trans Scania 24,6 mil: ta mig i mål
Det här är min tränare:
Så här ser mitt träningsschema ut:
Vecka 42 - 47: Grundträning och styrka. Uppbyggnad av muskler och uthållighetsträning. Med hjälp av övningar från min naprapat ska jag stärka mitt knä och min högra sätesmuskel och hamstring (det är bara höger Barbie-ben som blivit lite snett påskruvat och trilskas).
Från och med vecka 48 ligger fokus på att få upp farten. Detta har delats in i 3-veckorscykler där det går från lugn vecka till medelvecka till intensiv vecka. Var tredje vecka kommer alltså att vara stentuff. Jag kan räkna med att min coach piskar mig och håller koll på vad jag gör. Med jämna mellanrum kan han slänga in mig på 10 kilometerstävlingar för att se om jag ligger rätt fartmässigt. Läskigt eftersom jag är uppvärmd först efter 8 km.
Nästa år ska bli mitt år. Och JA, 3:39:xx på marathon kvartsår som mål under 2010.
***************************************
tisdag 27 oktober 2009
Pigg som en mört! Glad som en lax.
Så här såg i alla fall min måndag ut:
Frukost: Havregrynsgröt, skivad banan, oatley, kaffe + Järnbrus
Träning: 75 minuter militärträning
Mellis: 1 banan
lunch: Sallad med tonfisk, ruccola, sugarsnaps, tomat, hel bulgur, ägg, pumpafrön, rapsolja och kryddor
Mellis 1: apelsin och en äpple
Mellis 2: avokado
Middag: lax i ugn, potatis, rårivna morötter, broccoli och en klick laktosfri keso som jag blandat i färska örter i. 2 Omega 3-kapslar (hehe - som grädde på moset ungefär).
Jag känner mig fortfarande pigg (Lös upp kontoret med röda skor igår).
P.S När jag var i affären på väg hem från jobbet träffade jag Spyfys i civila kläder som med myndig stämma sa "Hittar du något?". Jag tänkte instinktivt slänga mig ner på golvet och köra armhävningar - men kontrade snabbt i taskig medelålderskvinnoursäkt "Jag gjorde illa knät imorse"...
Hur såg er måndag ut?
********************************
söndag 25 oktober 2009
Magstarkt med Spyfys
Det är med spänd förväntan dessa pass drar igång. En sak kan man vara säker på - mycket löpning och snabba byten, inte hinner man bli kall mellan övningarna. Spyfys röst dånar och väntar på svar. Gruppen svarar lydigt - och om inte - gör om gör rätt. På något sätt älskar jag det här. "Lyd!" (nej inte på det sättet! Vad tänker ni på?) just det där -totalfokusering och attityd. Passet började i alla fall med ett gäng armhävningar eftersom vi fick vänta på Simon-med-sen-ankomst.
Sen blev det som befarat - snabb löpning, ligga i plankan, snabb löpning, situps, tricepsdips, snabb löpning, boxning i magen, snabb löpning, plankan, klättra på varnadra, springa med varandra, njuta av morgonljuset...kämpa... mage, mage, mage...kämpa...fokusera...köööööööööör! Två lyktstolpar till, sen byte - näste man upp på ryggen. Allt går i ett. Allt är vråljobbigt. Fokus, fokus, fokus och ett stort gäng kärlek. Mitt i all jobbighet finns det där lilla extra, glada hejarrop, sonen som springer upp för backen som en gasell, Anneli som peppar, Sussie som fotograferar, Magnus som ryter, Mange som pushar, Anna som inspirerar,Sofia som kämpar. Vips har 75 minuter gått och jag känner mig som en urlakad Lutfisk.
Idag var det inte så mycket kräl i lera - det var det förra veckan, här kommer lite bilder på mig och sonen som Sussie tog förra måndagen och fredagen (alla bilder i inlägget är därifrån - idag var det ljusare ute). Jag vill också ha en mamma som tränar Militärträning och tar hand om tvätten efteråt :)
lördag 24 oktober 2009
Höstdeppstrött?
Den senaste veckan har varit Mordor-grå. Tung, grå himmel har legat som ett lock över Stockholm. Flera mungipor har liksom trillat ner och ljuset slocknar långsamt i folks ögon. Vad göra?
Jag tycker att hösten r helt underbar, visst skulle jag vilja se solen varje dag - men det är ingenting jag kan rå på. Därför lägger jag energi på det som jag kan påverka, göra att jag känner mig höstpigg, glad och energirik. Jag tror starkt på ett samband mellan träning, kost och välmående (no breaking news här!). Jag utmanade NMT-Anne-Li på en 3 veckors fokusering (lättare att vara fler och peppa) som går ut på följande:
* träna minst 4 pass i veckan
* äta mycket grönsaker och frukt varje dag
* bara äta bullar/kakor/dricka vin 1-2 dgr per vecka (gillar inte förbud)
* äta Järntillskott och Omega 3
* Äta lax/makrill el tonfisk 2 gånger i veckan
* Äta blodpuddingsmiddag med vitkål och färskpressad apelsinjuice en gång i veckan
Jag vet att detta kommer att fortsätta hålla mig pigg och glad. Sen finns det andra små knep:
* ta en lunchjogg och få lite ljus
* om vädret är grått länge, ha en "happy colour week" - klä dig färgglatt
* Le när du kommer in på jobbet/skolan
* le när du möter dina nära och kära
* sola solarium en gång eller använd lite brun-utan-sol för att se mindre genomskinlig ut
Lätt som en plätt va!? Vi startar imorgon söndag - du hänger väl med?
*******************************
fredag 23 oktober 2009
I år har jag sprungit 14 marathon!!!
Jag har inte sprungit ett enda millopp i år. Det känns konstigt. Bergslöpare M frågade "Har du kollat hur många tävlingsmil du har i år?". Och det hade jag förstås inte då. Det har jag nu. Jag kan konstatera följande, jag har kutat motsvarande 59 stycken millopp och drygt 14 marathon. Ingen fjösig tävlingssäsong va? ;) Även om jag tvivlar på att marathoneliten kör 14 stycken på ett år - de kör väl 3-4 stycken skulle jag tippa.
Fram till idag har jag sprungit totalt 2205 kilometer, varav 596 km* på tävling. En tredjedel på tävling alltså. Fast det återstår ju några månader av året så träningskilometrarna kommer att öka. Jag är ju trots allt kilometerknarkare. Jag tycker dessutom att hösten och vintern är den mysigaste löpningssäsongen!
Det går fort när man har roligt! Och då menar jag inte att farten är så snabb utan att kilometersiffran fort tickar iväg. Och kul har jag. Skitkul! Jag älskar att springa långt.
Kanske är det därför jag har satt ett litet larm på datorn och telefonen om att anmäla mig till GAX Trans Scania nästa år, när anmälningen öppnar. Det loppet är 245km långt. Hela jag börjar le bara jag tänker på det. Från början fanns det bara 10 platser, nu är det utökat till 16. Håll tummarna för att jag får vara en av dem som står på startlinjen!
*) fördelat på 9 tävlingar: 1st halvmara, 2st marathon, 2st 6-timmars, 1st Jättelångt, 1st 12-timmars, 1st 50k, 1st GAX
***********************
torsdag 22 oktober 2009
Jag har problem!
"Somliga frukostar är nyttigare än andra". Detta var titeln på ett event som Lilla Duktig anordnad när vi arbetade tillsammans för hundra år sedan. Målgruppen: vetgiriga utvecklare. Ingen brydde sig direkt om innehållet i frukosten utan det var seminariet som lockade. Skoj.
Jag kan idag kontra med "Somliga luncher är farligare än andra". Igår lunchade jag nämligen med Bergslöpare M som jag träffade i MonteGordo och senare på Hallsbergs 6-timmars. Maten vi åt var rätt nyttig och samtalsämnet var givetvis löpning och tävlingar. M undrade om jag kollat på alla roliga Ultralopp som finns i Sverige och utomlands. Jag svarade "Nej, det går inte, om jag går in på en sån sida har jag plötsligt anmält mig till alla möjliga tävlingar". För så fungerar jag. Svårt att säga nej till roliga saker. Och jag njuter ofta och mycket. Han lämnade givetvis lunchen med orden "Jag skickar över en länk med ett roligt lopp". Idag fick jag mejlet. Först tänkte jag inte klicka på länken - men jag tror att sajten liksom öppnade sig själv... Men då blev jag glad för jag kan inte franska. Men jag förstår ju engelska. Grrrrrr - läste bara inledningen... Jag är farligt nära att läsa vidare.
Jag får nog schemalägga nejsägning och totalfokusering i mitt träningsschema. För i mars har jag mitt första viktiga lopp som jag ska vara formtoppad inför. Nämligen Skövde 6-timmars.
onsdag 21 oktober 2009
När katten är borta...
Kollade in klubbens träningsschema: 2000 metersintervaller. Kollad in Coachens (kattens) schema för mig: 2000 meter lugna intervaller - behövs det coachning för nybörjare eller de som vill springa långsamt - välj att leda.
Skickade en hint till gårdagens tränare Daniel som tillsammans med Andreas skulle köra skiten ur 44 IF Linnéaner. "Jag kan ta hand om den gruppen som ska köra i makligt tempo". Men det behövdes inte. För vi skulle köra Tvåtusingar på Årstabron, och då kör alla rätt individuellt.
Jaha. Sen Hade Jag Ju Hört... att om man har en överansträngning så ska man springa kortare och snbbt. Jomen det låter ju vettigt. Inte nöta på överansträningen liksom. Dessutom har jag ju inte kört så tufft på länge. Inte kännt blodsmak eller kräkningar på månader...
Satte således efter uppvärmningen fart på benen över Årstabron som är ca 1 km lång - vände vid 3:e lyktstolpen och pinnade på tillbaka. Flåsade på bra. Vilade lite längre än de uppmanade 45 sekundrarna, satte av igen. Kände ingenting i knät. Fokuserad på min teknik - rak hållning, bra frånskjut. Satte av i tredje intervallen. Sackade efter och fick lite svindel av brokanten/Staketet/lamporna - och kände att det yrslade till - drog ner lite på takten för att sedan landa i en komfortzon när jag sprang så långt från Ramla-ner-känsle-staketet som möjligt. När jag var halvvägs tillbaka såg jag Kalles röda toppluvetoffs vippa än till höger än till vänster. Då satte sig min lilla Djävul på axeln och piskade mig "Spring om, spring om!". Jag fick ny energi, sköt fram höften, pumpade med fötterna mot cementbron "framåt - förbi - framåt -förbi" och visst grejade jag det. Visste att den tredje var mycket långsammare - kände mig såsig.
Som en busig liten råtta irrade jag sedan runt, runt vid brons början och kände att "Tack kära knä för att du inte gjort något väsen av dig!" (att jag sedan har en superspänd sätesmuskel vill jag ju inte tala om, så det låter jag bli).
Klubben fick ytterligare tillökning denna tisdag och en av de nykomna kände jag igen sedan tidigare och välkomnade lite extra. Hon undrade innan passet vilket tempo jag skulle köra intervallerna i och jag svarade "Om jag skulle kört 100% skulle jag ligga på 4:30-tempo, men idag ska jag ta det lugnt". Så här blev resultatet av det:
Tvåtusing nr 1: 9:14
Tvåtusing nr 2: 9,15
Tvåtusing nr 3: 9,25
Snittid: 4:33/km och en snittpuls på 166 (176). Med upp och nedjogg i 6:20-fart fick jag ihop dryga milen igår. De flesta löparna sprang 5 intervaller, men jag skulle lägga till 8 km cykling efter passet så jag passade på att stretcha ut hamstring och sätesmuskel ordentligt.
Det ska bli intressant att se vad coachen säger för tid på nästa omgångs långa intervaller då jag verkligen ska köra fort... det blir vecka 48...
måndag 19 oktober 2009
Att växa genom möten
Diskuterade med sötaste väninnorna om att anmäla oss till föreläsningen i november. Beger mig sedan ut på löpturen igår. När jag sprungit klart och kommit till min port så känner jag mig sådär härligt fri och tillfreds.
Tänkte precis knappa in portkoden då en man bakom mig säger "Jaha - då blir det Lidingöloppet nästa år?" Här kunde jag sagt antingen "Ja" eller "Nej" ursäktat mig och gått in till den lockande duschen. Men jag släppte dörren och vände mig om.
Mannen visade sig vara närmare 70 år. Jag känner igen honom vid utseende (sportjournalist? Lennart Hylands polare? någon som stött på min mamma?) men kan inte placera honom. Han berättar att han sprungit 40 Lidingölopp, massor av marathon. Han är gråhårig och kutar rygg. Nu ägnar han sig åt raska promenader. Han har pigga blå ögon och vill dela med sig. Han berättar om starkt hjärta men insulinknas, om slaganfall och 4 bypass operationer. Först blir jag rädd att det är på grund av löpningen - men han berättar om sin svåra Diabetes.
Han nickar igenkännande åt min IF Linnéa-logga på jackan och berättar om en kompis som skrivit en bok om klubben. "Nej inte om boxningsklubben utan om friidrottsdelen" - Classe Bengtsson (Claes-Göran?). Jag försöker suga åt mig all information, tar del av hans historia. Appropå boxning säger han och berättar om en händelse där Classe hittat en "blivande boxningsstjärna", som slår igenom i USA, vägrar prata med press, där det sedan finner de varandra i ett hav av journalister. Historien är gripande, den gråhårige mannen som jag känner igen till utseende fäller några tårar och vinkar adjö till mig. Han går vidare och lämnar mig ensam och fylld. Fylld av ny historier.
"Tack för att du delade med dig!" ropar jag efter honom. Slår in portkoden och känner mig berikad.
Jag kan inte riktigt släppa händelsen. Vem är han, varför frågade jag inte efter hans namn, eller lirkade ut lite ledtrådar om tider och så - så att jag själv kunde googla fram hans profil? Han har gett mig huvudbry och massor av härliga tankar.
Har ni mött någon som fått er att börja fundera?
****************************
söndag 18 oktober 2009
Och morsan sprang...
Skulle bara släppa ut benen på lite skön känna-av-hur-knät-mår-jogg. Sprang i ett ljuvligt höstväder längs Karlbergskanalen, bort mot Pampas och upp mot Bästis. Testade lite olika fotisättningar, körde på känsla. Stannade och pratade lite skit hos Bästis, stretchade och sprang hem. Testade pose, kände av. Kände inte av. Tittade inte på klockan... har kör prohab.
Garmin säger nu: 7,04 km på 35:03 medelpuls 154. Utan knäont. 4:59/km. Häpp.
Viloperiod är bra. Viloperiod känns skönt. Viloperiod gör mig gaaaaalen. Totalt har coachen gett mig 6 veckors återhämtning med fokus på uppbyggnad, styrka och rehab. Jag har namngett somliga av periodens helvilodagar till "bakis" bara för att lura skallen att jag inte ska träna. Under viloperioden har jag en Ultrahelg i Ulricehamn - men det är ju bara träning. drygt 9 mils löpning på 2 dagar. Snäll coach jag har som inte bråkar utan är lika flexibel som min hjärna. 9 mils mental träning i återhämtningstempo. Där satt den.
fredag 16 oktober 2009
Kom igen morsan! Spriiiiiiiing!
"Lugna er!! Håll ihop gruppen!" Jag väcks ur min fokusbubbla och både jag och sonen slår av på takten. Vi vänder oss om och väntar in de andra löparna med polare på ryggen. Det är det avslutande momentet i morgonens Militärträning - att 12 personer ska ta sig tillbaka från skogen och bara ha 12 fötter i marken. Vid byte av löpare / rygghängare fick vi således stå på ett ben. Vilken utmaning, vilken tävling och gosch vad skoj!
Kroppen känns härligt öm efter Polisutbildande Johans utmanande däckpass i skogen. Vi startade med att hålla varsit bildäck över huvudet och rulla det runt i cirklar i 1 minut, det bränner skönt i axlarna, därefter lyfta däcket rakt fram -upp-å-ner-upp-å-ner, fokuserad övning, armhävningar på däcket, tricepsdips, benböj med däcket balanserandes på armarna över huvudet... en hiskelig magövning där vi låg i vaggliknande ställning och skulle förflytta däcket till höger och vänster omvartannat. Det var den längsta minut min mage någonsin fått stå ut med. Rygglyft som grädde på moset. Sedan snabb löpning för att plantera tillbaka däcken i skogen där de hör hemma.
Jag utförde alla övningar fokuserat och var extra noga med tekniken när jag körde ben så att knät skulle få stärkas. Jag har inte ont idag, men kommer att stå över Tjurruset imorgon. Jag gör det med blandade känslor - vill så gärna samtidigt som min framtidssatsning kan stå på spel för en kul-mil-i-terräng. Dagens löpning med kompis-på-ryggen räcker gott och väl.
torsdag 15 oktober 2009
Nä - nu är det dags att ha lite roligt
Planera lopp. Alltså arrangera.
Störtkul och utmanande. Kanske hjärnan svämmar över och mitt lilla knä vill ta en lugn 3 kilometersjogg i mörkret längs Karlbergskanalen före midnatt. Värt att testa i alla fall.
Rör inte min kompis!
Eller varför ska jag skämmas? Efter SUM i lördags åkte ett gäng ultrapolare hem med samma pendeltåg som vinnaren i damklassen. Eftersom jag inte kollat upp resultaten på plats frågade jag helt sonika vilka som kom efter henne. Jag var såklart nyfiken på en av mina idoler, ultralandslagslöperskan Emelie. Samtalet löd ungefär
Nyfiken MarathonMia: "Vilken tid kom du in på?"
Segrarinnan: "4:18:nånting, mina tider blir sämre, men det höll ju"
MarathonMia: "Vilka kom in efter dig? Jag hörde att Cecilia kom 4:a?"
Segrarinnan: "Nån Sofie eller nåt."
Förvirrad MarathonMia som undrar om Segrarinnan inte har koll på konkurrensen: "Menar du kanske Emelie och Camilla?"
Segrarinnan: "Emelie kan det vara. Vem är det?"
Frustrerad MarathonMia: "Hon är tokstark och med i Ultralandslaget"
Segrarinnan: "Jaha - håller de inte högre klass än så?"
Pissed off MarathonMia snäser: "Jodå, men hon tog det här som träningsrunda!"
Nu visade det sig att det faktiskt var en Sofie som kom 3:a, så helt off var Segrarinnan inte. Och min idol Emelie kom 2:a :)
Där och då hann det rinna en miljon tankar genom skallen. De där argumenten som jag ofta får ta fram när folk frågar varför jag springer så långsamt. Helt normalt går det ju att springa en mil på en timme. Alltså borde jag springa 16 mil på 16 timmar. Eller mindre. För jag tävlar väl? Hur kunde jag då spendera 28 timmar på ett 160 kilometerslopp. Bah!
Riktigt så enkelt är det inte. Det är grymt att springa SUM på 4:18, riktigt tokgrymt! För duktiga marathonlöpare är det helt möjligt. För orienterare som är vana med terränglöpning fullt normalt. Emelie skulle säkert kunna springa snabbare om det var SUM som var huvudtävlingen för året.
Jag försökte släta över min sista replik med att Ultralandslaget förmodligen tävlar på 24-timmarstävlingar och 100k-distanser. Orkade inte argumentera mer utan tänkte tyst för mig själv "Välkommen på GAX Trans Scania nästa år bruden, det kan bli en intressant pratstund efter din målgång där jag sitter och pustar ut efter att ha slagit dig med några timmar!"
Att jag sedan satt och log, skrattade i mjugg för mig själv, behöver jag nog inte berätta- för jag ska ju vara en glad och trevlig människa. Men pratar någon ner mina idoler - då växer de små hornen fram helt enkelt.
Rör inte mina ultraidoler!
onsdag 14 oktober 2009
What says in the Woods...
Egentligen är det ju inga hemligheter det här med mål och drömmar. Jag har en drömtid på maran som jag fortfarande inte satt (3:39:xx). Men det är inte mitt mål egentligen. Jag har kommit fram till att om jag har andra mål så når jag drömtiden på vägen.
Givetvis skaffar jag mig en Personlig Tränare som vet vad jag vill och hur jag fungerar. Eller... ingen vet hur jag fungerar - inte jag heller. Men ändå... nära nog.
Eftersom jag avvaktar svar på ett av nästa års äventyr så vill jag inte släppa "The terrible (terrific?) three" som blir nästa års utmaningar riktigt än. Visst har jag visslat lite önskningar under mina skogsrundor... men What says in the woods - stays in the woods!
Precis enligt plan och Coachens instruktioner körde jag cykling, powerwalk och rehab igår. Knät är ok och den molande mensvärken i knäregionen är just... molande. Mycket litet molande. Nästan inte kännbar. IF Linnéa-gänget körde Västerbrointervaller och jag och Kuliga Kattis promenerade fram och tillbaka över bron, hejade och peppade, spanade in löpsteg och stilar, förundrades över vår tränare Allans våghalsighet att köra med korta shorts i den isande vinden... som övergick i snöblandat regn på vägen hem.
Jag har även varit i kontakt med Världens Bästa Naprapat som har följt mig, min rygg, min rumpmuskel, min hamstring och nu mitt mitt knä - tillsammans med mina galna upptåg i 4 år. Hon tycker att jag ska fortsätta träna. Träna lätt. Fortsätta springa. Lyssna på kroppen. Känna av smärta. Men vad är smärta? Lite mensvärk i knät har man väl inte dött av. Eller?
************************************
måndag 12 oktober 2009
Rehab eller pro-hab?
Knä. Jag har aldrig tidigare haft ont i mina knän. Någonsin. Jag hade faktiskt inte planterat in att få ont nu heller. Jag kan inte förklara det bättre än Anders - "Det är som mensvärk i knät". Sant - en molande värk runt/i/omkring/utanpå/litehärochdär där knät sitter. Känns inte som muskelont, skelettont - mer som en massa vätska som är trög och ivägen. Jag kunde inte ta mig upp eller ned för trappor efter loppet. Tog Voltaren och hade sedan inga besvär. Överansträngning? Benen var fortfarande rätt svullna efter tjänsteresan så det kan ha påverkat. Vad-vet-jag. Och Vad-vet-vårdcentralen. Jag vill inte ha samtalet:
- Hej - jag sprang 100 miles i augusti - eller öh...det blev 162 km, och mitt ben svullnade upp efteråt. Det tog 2 veckor innan det såg normalt ut igen. Fast jag har inte haft ont. Men nu... i lördags när jag sprang 5 mil i hård terräng så fick jag ont i knät.
Gissa svaret. Don't go there liksom. Då är jag hellre min egen doktor och skyller på resa och taskig mat. Hehe. Så moget.
Min naprapat har redan kikat på knät innan SUM, inget av, inget fel - bara en svagare muskel på insida knä - som jag fick rehabövning för. Men om jag inte är skadad så blir det väl pro-hab - i förebyggande syfte. Nu ska jag i alla fall vila fram till imorgon kväll då jag långsamt ska väcka benen till liv. Jag tänker äta voltaren idag också och hålla smärtan borta.
Igår spenderade jag tiden på bästa tänkbara sätt - först heja på löparna i Hässelbyloppet, sedan "få" en personlig tränare som tillsammans med mig fixat träningsschema för min nästa säsong och satsningen på 3 höjdpunkter.
Det är alltid lättare med sköna mål när man ska stå och köra rehab...jag menar prohab!
**************************
lördag 10 oktober 2009
Om smärta!
Shit! SUM var det jobbigaste jag gjort efter tävlingen Jättelångt. Vilken terräng, vilken skog, vilka rötter!
Jag slukades snabbt upp av skogen. Tillsammans med Kalle slungade skogens svullna tunga oss runt runt i dess stora gap. Trixade över stock och sten, promenerade upp, löpte på utför. Parera, passera, briljera. Slita hund. Lukta hund. Få ont i knät. Efter att ha givit oss en rejäl omgång spottade skogen ut oss på en lång sträcka av grus och asfalt. Mala på - framåt-framåt-framåt! "Vad håller jag på med?" Räkna ner, räkna om, komma fram.
Kalle löpte på som ett lokomotiv - stark och drivande. Jag gnällde. Mitt knä gnällde. Jag snubblade och slog i mig - trotsigt tog jag mig vidare. In i skogens våld igen. Upp-upp-upp - "Är vi aldrig framme?" Ner-ner-ner AJ! mitt knä. Passerade marathondistansen på 4:30 - inte helt pjåkigt i tuff terräng.
SUMmering: 5 mil fördjävlig terräng. 5 underbara mil i ljuvligt väder. 5 mil med hjälp av Kalle. 25 km ont i höger knä. Sluttid: 5:21. Helt okej för att vara mitt första SUM.
Nu fest med Stekaren.
*******************************
fredag 9 oktober 2009
Rätt fokus
Mitt i alltihopa står det "Säg åt Kalle att ta med handskar". Jag har nog drömt mig bort och kom ihåg Fredrikas ord från förra året. "Handskar är ett måste eftersom man får dra sig upp med hjälp av grenar"
Justdet. SUM är terränglopp.
Bring it on!
********************
torsdag 8 oktober 2009
SuperDuper
Igår arbetade jag i 11 timmar, hade långa möten med min nya chef. Som är tysk. Han ansåg att saker var SuperDuper- important/magazine/funny/problem/company/skills... ja ni förstår. Jag kunde inte riktigt släppa SuperDuper och gav gårdagens lunch SuperDuperokej. Köttgryta och potatis. Och en helt okej sammansatt sallad.
När jag sedan lade rabarber på en SuperDuperstor sharonfrukt var ju näringsintaget nästan uppe i 30% av dagens Mia-nojja-behov. Klunkade i mig färskpressad apelsinjuice och höjde barometern lite. Vid 17-tiden var min hjärna stekhet, mina vilda-gröna-ögon något trötta, och jäspmusklerna stela (svårt att hålla emot). Vi satt i chefens lilla rum utan syre - vips dansade kakorna med chokladöverdrag fram. Mums, mums... i vanliga fall skulle barometern sjunka på grund av transfetterna - men jag såg det som bränsle för den stundande återhämtningsjoggen. Vid 19-tiden fick jag nog, tackade för mig och tog mig till SuperDuperhotellet där de med vaniljolja i en skål försökte dölja röklukten. Hoppade snabbt i löparstassen och slängde mig ut mot skogen. Kolsvart. SuperDupermörkt. Körde istället en sväng....moahahahaha.... runt kontorskomplexet i industriområdet. Närmare bestämt 6 svängar. Det tog så många varv att få ihop 5km.
Middag intog jag och månadens bokcirkelbok "Om Gud" på en Grekisk restaurang som serverade SuperDupergod vitlöksmat. Grillspett, ris, sallad och så beställde jag bön- och tomatgryta. Låtsades att dagens intag slutade på 100% bra saker och räknar bort chokladtårtan och rödvinet som slank ner (boken krävde det).
Idag har jag skakat Vitargo - var inte tillräckligt snabb och gjorde det SuperDuperdumma misstaget att använda en Vitargoshaker istället för min Tupperwareshaker. Bad misstake. Kladdigt, spilligt och med klumpar i tapetklistret.
Min uppladdning inför SUM fortsätter. 1 dag kvar. SuperDuperkul va!?
onsdag 7 oktober 2009
Lekande lätt!
Tisdagens pass med IF Linnéa leddes av Allan, Ken, Tone och mig. På schemat stod fartlek i Rålambshovsparken. Tone och jag körde tillsammans och bestämde oss för långsam, skön uppvärmning från Zinken över Västerbron till Rålis. Där satte vi av i 14 minuter lång jägarmarsch med 14-16 personer. Vi sprang i två led och höll oss på gångbanan som går runt parkerna (Rålambshov och Konradsbergsparken).
Efter att ha bländat två nya löpare med min pannlampa släckte jag den och vi nyttjade skenet från lyktstolparna istället. Hoppas att nykomlingarna inte fick bestående men och ser stjärnor i synfältet... 14 minuter löpte fort, vi vilade kort och satte av i nästa lek. Ruscher mellan lyktstolpar. Vi nöjde oss att köra snabbt mellan 2-4 stolpar, medan Kens grupp tydligen fick köra mellan 10 stycken på slutet.
Under nerjoggen tillbaka över Västerbron pratade jag med en av de nya tjejerna. Jag frågade vad som lockade med vår klubb "Att få kvalitetsträningen gjord, att inte köra samma lunk och samma vända varje gång". Precis som jag då - när jag började i IF Linnéa i februari förra året. Då var vi 8-10 personer, idag är vi 86 betalande medlemmar och mellan 30-40 löpare på träningen. Najs. Toknajs.
Eftersom vi har blivit så många så är det ju ett stort spann på de farter vi håller. Nu har vi många ledare/tränare/hjälptränare och hittar på övningar där alla kan hålla sin individulla fart - såsom jägarmarsch - lekande lätt, ofantligt kul. Och ack vad snabba vi blev av våra fotbollsruscher. Andra träningsupplägg som passar är backintervaller, långa intervaller, stegintervaller och snabbdistans i olika fartgrupper.
Har du något träningspass som du tycker är extra roligt eller lekande lätt?
tisdag 6 oktober 2009
Hjääääälp!
Eller hur! Vad har hänt med mig? Har jag blivit helt respektlös för distanser? Kräver inte ett 5 mil långt terränglopp lite förberedelse, lite speciell träning och vila?
Nu sitter jag här med träningsvärk i hela överkroppen från gårdagens NMT. Ikväll ska jag köra fartlek med IF Linnéa (och ingenting i världen kan få mig att avstå!).
Tjänsteresa till München väntar imorgon med allt vad det innebär: smörgåsluncher (blä), halvtaskiga middagar (urrk), utveckling och ny lärdom (älskar!), träffa nytt folk (me like!) och sen hemkomst på fredag natt (hoppsan!).
Det är bara att vara förberedd så gott det går. Packa tävlingsväskan redan ikväll, fundera på strategier på planet hem, ta med Vitargo till Tyskland och sova, sova, sova när tillfälle ges.
För på lördag är det ju bara att åka till Björkhagen och bränna av 5 mil....
måndag 5 oktober 2009
Laddning
Urladdning... Jag har ingen som helst koll på vilken form jag är i. Inte löpmässigt i alla fall. Kroppsmässigt har jag lagt på mig några kilon (god mat med Stekaren och för mycket finrestauranger med jobbet). Efter GAX och Berlin Marathon känns det som alla depåer är tömda. Jag dansade dessutom ut den sista styrkan i fredags. Nu försöker jag febrilt fylla på med lax, spenat, blodpudding, apelsiner, nötter, rödvin :), grönsaker i mängder, ris och bulgur. Och så havregrynsgröt förstås.
Nerladdning... Jobbar numera på ett Linuxföretag och har inte riktigt lärt mig ladda ner/uppdatera programvaror från Garmin, kamera och annat o-web-baserat jox. Måste nog schemalägga en timme teknikträning vid datorn.
Uppladdning... Igår blev det sköna 16,5 km i Ursvik Extreme tillsammans med Ken. Det kändes tufft vid 10 km (efter att ha sprungit fel pga av Hundprov...och fått mördarbacken 2 gånger :) - bonus!) men lekande lätt efter 14 km. Snittempot blev 6:07/km och medelpulsen 158 (172). Morgonen ägnades åt NMT och lerträning. Dagens träningsplats blev den leriga ridstigen med vattenpölar och geggamojja, vi brottades och kröp under polarnas hårda magar när de stod i plankan. Det var en skön genomkörare men inte så mycket löpning. Jag hoppas innerligt att jag inte behöver kräla så på Sörmlandsleden på lördag - då ska jag dansa fram genom skogen.
fredag 2 oktober 2009
Måste erkänna...
Inget fokus i världen kunde få upp mig ur den varma sängen. Kanske beror det på att jag också är mänsklig, jag fick för mig att leka SuperWoman efter löpträningen med IF Linnéa igår, cyklade från Söder med Ken vid halv nio...skulle bara hinna med att handla, laga mat, äta, coacha tonårstjej, duscha, parkera om bilen, hänga tvätt och bara fixa lite... så där som jag brukar.
Klockan blev sent och jag hade inte ens fått ihop 6 timmars sömn när klockan ringde i morse. Eftersom hjärnan låg kvar i torktumlaren stängde handen av alarmet och kroppen snoozade skönt vidare. Ah! Extrasömn - extraenergi!
Hmmm - 75 minuter missad styrketräning med Nordic Military Training - hur kompenserar jag det? Går på fest såklart! Ikväll ska jag hoppa i PartyPrinsessakläderna istället för SuperWoman/Skogsmulle/löpartajtsprydd/kostym-på-jobbet-klädnad och dansa. Jag ska dansa tills mjölksyran sprutar ur öronen på mig. Jag ska kombinera BodyJam-moves med Afrikansk höftvickning och lite latino-spret. Jag tänker testa tango, dansa hula-hula - och om mitt nyplattade hår fortfarande är rakt vid midnatt har jag totalt misslyckats med min "träning" - kanske jag skulle ha mina löparflätor redan vid ankomst till festen? Jag tror helt säkert att höftrörelserna kommer att bidra till skönt gung i Sörmlands skogar nästa helg!
Trevlig fredag folks! Träning blir precis vad du gör den till - eller så gör du vadsomhelst till träning.
torsdag 1 oktober 2009
Var får du all energi ifrån?
Jag har funderat en hel del på det där. Jag har nog alltid varit ganska rastlös och aktiv. Jag vårdar de stunder av vila som jag själv väljer. Alltså inte att sitta i soffan och titta på TV, kanske har jag någon dold bokstavsförkortning som spökar. Jag är superduktig på Power-rest, gå in i min bubbla och bara vara för ett par minuter. Reload likt en trampdriven grunkamonk. Jag är urdålig på att vara vaken efter midnatt. Jag är självuppladdad - med bra mat och rätt inställning. Och så fysisk träning förstås. Och lite hjärngympa.
Jag väljer positiva energikällor. Jag väljer bort negativitet och bitterhet. Jag väljer Glädje.
Idag har jag börjat ett nytt jobb, det förra jobbet avslutade jag vid 23-tiden igår kväll. Visst skulle jag behöva lite semester, och då börjar jag genast tänka på Trining Camp i Monte Gordo... (kolla in den svartklädda löparen i Springtime-broschyren *visslar ödmjukt*). Fast denna typ av "trötthet" som kommer från hjärngympan botas ju bäst med en löptur! Nu, medan datorn uppdaterar password och inställningar "vilar" jag lite. Bloggar och hittar positiv energi hos andra bloggare.
Jag drivs av glädje, härliga människor, träning, utmaningar och utveckling - Vad driver dig?
****************************