Jag vänder på dygnet!

Vilken förbaskat tur att jag har projekt som involverar USA för tillfället.

Nu kan jag med gott samvete ta sovmorgon. Eftersom tidsloppet på lördag startar 22:00 och jag är På eller Av - PÅ: energi som bara attan eller Av: Tvärsover. AV bruka infinna sig vid 23:00. Nu sitter jag klockan 1 på nattakvisten och äter tunnbrödmackor med min dotter och läser ikapp bloggar. Sen sover jag tills kroppen säger till att det är dags att vakna.

Har fått till två sköna löpturer också - 15,6 km i onsdags med Coola Karin, där jag fullkomligt njöt av soulen (sol + själ) vi pratade bara roliga saker och jag kände mig så glad och tillfreds under och efter turen! Vi sprang på min bror (som jag slog med 26 minuter på maran om ni missat det...) och goaste Linnéa som kom springade och gav mig en kram mitt under löpturen. Efter snabbdusch cyklade jag ner till Skeppsbron och kollade in min stora idol Soulkungen Eric Gadd. Ja, vad gör man inte för att förlänga kvällen lite.

Torsdagen skulle innebära tröskelpass på IF Linnéa, jag sprang lugnt i 6,5 km och valde att ta en 15 minuter lång stretch i solen i väntan på de andra. Mitt nya tävlingsset fick följa med på både onsdags- och torsdagsrundan: IFL linne och korta IFL tights.

Jag fick tips från Coola Karin om nattloppet på lördag, hon sprang 24h i Hallsberg förra året då det var över 30 grader varmt på dagen. Natten är inte lika varm. Hon frös jättemycket och tipsade mig att ta med mössa och vantar. Efter några timmars löpning sätter ju den stora fettförbrännarmotorn igång och då blir det härlig frossa. Frysfrossa. Jag ska i alla fall ta med mig flera uppsättningar kläder och skor.

Pannlampa och vaselin - något mer jag kan tänkas behöva på ett tolvtimmars? Knäskydd till krypningen de sista varven?

Förexten - hur mycket energi går det åt att lyfta armarna över huvudet vid varje varvning och skrika "Jag är bäst!" ? Målet är ungefär 70 varv. Mina armar är 72 cm långa räknat från armhålan, och jag har kortklipta naglar för tillfället. Fingrarna kommer att vara lite prinskorvsaktigt stora under loppet eftersom jag drar på mig vätska. Ska jag eller ska jag inte? Kommer jag ett varv längra om jag skippar?

Ångest

Ni vet sån där ångest man kan ha när man sagt något som inte riktigt stämmer.



Nu har jag det. För i förra inlägget kallade jag de som ska springa Ultra för motståndare. Och i ultra är det inte på det viset. Där är det mer Mot Samma Mål som gäller. I alla fall för mig. Det är gemenskap och sammanhållning snarare än konkurrens och tävlan. Här delas tips och idéer med av, vi beundrar de som kommit långt. Här planeras, tränas och uppskattas. I ultran hjälper vi varandra.



Såååå - på lördag har jag ju bara en massa härliga medlöpare att möta! Love. peace and understanding.

(jag skrev detta 26 minuter efter att ha publicerat det förra - och Kalle kommenterade och hade sååå rätt! Men jag var tvungen att jobba och jogga lite emellan publiceringarna)

Fördelen med att bo i stan...

...är att det är nära när det är skoj på gång.

Just nu pågår Volvo Ocean Race. Skeppsbron är kantad av båtar, kajen är en plats för folk att mötas, restauranger och scener är uppbyggda mellan de provisoriska sponsortälten/husen. Artisterna avlöser varandra på kvällarna och pulsen är hög.

Jag följer ju två deviser: "Inte Antingen Eller utan Både Och" och "Var Sak Har Sin Tid". Fungerar inte den ena så kickar den andra automatiskt in. Igår var planen att köra Både Och - träning och Skeppsbron som bjöd på Alcazar. På förmiddagen får jag reda på att Andreas Lundstedt ska upp på scen klockan 19 och inte 20 som jag först trodde. Hmmm - då skulle jag ju inte hinna träna med IF Linnéa. Tog i alla fall cykeln till klubbhuset och hängde upp lite fina foton från några tävlingar vi deltagit på. Solen sken och det var många löpare. Jag vinkade av de svartklädda Linnéanerna och cyklade ner till Skeppsbron i stället, för Var Sak Har ju Sin Tid.

Andreas var hur grym som helst på att dansa - vilken taktkänsla! Jag och tjejerna diggade ikapp och viftade med höfter och armar som sig bör. Jag slängde sedan ut en fråga på fejjan om det gick att kombinera långdistanslöpning, taktkänsla och höftsvängar... då kom jag på den briljanta idén...

En annorlunda strategi...

hur jag ska få mina konkurrenter att tröttna på lördag.

Vanligtvis pratar jag ihjäl mina motståndare. Men nu ska jag låta arrangörerna spela Alcazar om och om igen i 12 timmar. Eftersom det är en rundbana kommer ingen att kunna undgå musiken och jag kommer sjunga med varje varv. I ultra är det ju uthållighet som testas - vi får se vem som grejar denna strategi längst!

Men jag ska fortfarande springa 8 mil. Och det måste jag ju klara helt själv för egen maskin.

Oups...

jag har grym träningsvärk. Jag kan knappt andas. Armar, rygg och bröstkorg ömmar. Tur att jag springer med benen. Reviderar veckans träning och stryker morgondagens nmt-pass.

Att jag aldrig lär mig...

Uppladdningen...

såhär laddar jag inför 12-timmars på lördag. Jag har tagit slut på alla depåer under Stockholms Marathon och 69.7 kilometer långa Jättelångt.

Mat: Grötfrukost med frysta hallon, kokt ägg och kaffe - it's a must! Sen blir det mycket lax, bulgur, kyckling, spenat, ruccola, tomat, broccoli, apelsiner, äpplen och en och annan sushi-bit. Sharonfrukter, ananas, morötter, avocado - mums! Oj - måste ju peta in en blodpuddingsmiddag till Rune Larssons ära!

Dryck: Dricker lite extra på dagarna. Börjar med Resorb morgon och kväll.

Energiboost: Picknick med vänner på måndag (istället för drinkar på Ljunggrens), träning med IF Linnéa, partaja loss till Alcazar på tisdag efter träningen, springa och livsprata med KarinTri på onsdag, träffa nmt-folk måndag och onsdag. Sådärja!

Träning: Jag kör lungt på nmt-träningarna för att undvika skador. Jag kör även lugnt på IF Linnéaträningen. Nyckelpasset blir 15 km lugn löpning med Coola Karin på onsdag.

Sömn: Jag tar extra sovmorgon på tisdag och torsdag. Hoppar i säng tidigt alla dagar utom tisdag. Det är i alla fall en plan. Och sova i bilen förstås, på väg till Strömstad där vi ska ladda sista kvällen.

Förresten - är det någon som vet varför det står en korvåtervinningscontainer på ÖIP?

Rivstart på Veckan med stort V

This is it!

Nedräkning till 12-timmars. Dags att ladda kroppen och knoppen. Mat, träning och positiv energi ska nog se till att den här bruden klarar sitt mål på lördag.

Välkomnade veckan tidigt och begav mig till Östermalms IP för Crosstraining med Nordic Military Training och Bruno i spetsen. Till sin hjälp hade han höjdarankaret Anne-Li, som grymt peppade fram allihop samtidigt som hon själv tränade. Dimman låg tjock över Stockholm och fukten gjorde att vi snabbt blev svettiga. Fokus låg på löpning, så vi drog igång med vanlig Jägarmarsch till 60%. När vi var ordentligt uppvärmda körde vi alternativa marscher:

Jägarmarsch variant 1.

Siste man springer 100% fram och faller in först i ledet och joggar vidare

Jägarmarsch variant 2.

Gruppen joggar, siste man ruschar fram, stannar, kör höga knän. När gruppen hunnit om är det dags att sätta fart och ruscha fram. Siste man startar.

Jägarmarsch variant 3.

Siste man ruschar fram, springer baklänges tillbaka till siste man och ruschar fram igen och lägger sig först.

Jägarmarsch variant 4.

Man springer i två kolonner och sista paret springer snabbt på utsidan och lägger sig först.

Jägarmarsch variant 5.

Två kolonner springer bredvid varandra, den ena gruppen springer runt den andra gemensamt.

Det var bra tryck på gruppen. En tjej jag inte tränat med förut, Ellinor, tog i och kämpade för fullt. När vi körde sista Jägarmarschen i grupp sa hon "Nej, nu orkar jag inte mer!" Direkt började hela gruppen att peppa och pusha. Det är det som är det fina med Militärgemenskapen. Jag sprang ifatt henne och gav henne min arm. Vi avslutade sedan våra varv runt den andra gruppen i armkrok. Det är grymt peppande för mig att hjälpa någon att klara av något den inte trodde sig orka.

Mellan de olika marscherna körde vi en styrkedel med jämfotahopp upp för en amfiteater, armhävningar, dips och magövningar.

Vi körde lite löptävlingar en mot en. Jag körde inte 100% här för jag vill inte riskera att sträcka min något stela hamstring inför helgen. Jag körde på känsla och såg till att försörja kroppen med nytt syre hela tiden.

Efter en hel veckas träningsvila var det här helt rätt sätt att väcka kroppen. Nu får den vad den är van vid!

Jag är en ultrasyster...

...och mina syskon Fredrika och Sebastian är redan anmälda!

Staffan, ska vi?

Jag sitter här och fäller en tår för det vackra. Ultrabejben Fredrika har hintat och lockat... men min motståndskraft har varit stor. Jag har skrattat och skojat tillbaka. Nu har jag vacklat. Fast jag lovat mig själv att inte. INTE. INTE surfa in på den sidan. Den där som säkert lockar mig i fördärvet. För jag ska ju bli ultra-ULTRA nästa år, i år ska jag ju köra 3:39 på Berlin Marathon...

Men med tömda depåer, slut på alla reserver och allt motstånd surfade jag nu in. Vackert.

Staffan är sugen på 100 miles. Han har kapacitet för det.

Jag är sugen 50 miles. Ska jag eller ska jag inte? Fast 100 miles vore ju inte så dumt det heller. Det är ju bara dryga 16 mil... Någon som har lust att pace:a en bit?