Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

torsdag 14 oktober 2010

The flying Monkey

Den här lilla figuren var fantastiskt rolig! En slangbella där armarna består av gummiband. Jag behövde bara komma utanför mässhallen innan barnet i mig tog överhanden. Min kollega Mattias och jag sköt flygande apor en stund innan vi åkte till hotellet.

Väl framme slängde jag snabbt på mig kompressionslöparbyxorna (jusste!! jag har ju lovat utvärdering av dem... kommer i nästa inlägg!), och resten av löparstassen. Hade tänkt mig en skön mysig lunk längs hamnen. Så startade jag i alla fall.

Blev omsprungen av en herre/gubbe i långa shorts och fladdrig t-shit. WTF!!! Mina ben gnisslade lite fortfarande och jag höll typ 5:40-tempo. Han flög förbi. Som en apa. Alltså en flygande apa. Vägen delade sig lite här och där och jag såg honom öka avståndet till mig, stundom till vänster stundom framför. Rätt var det var möter jag honom, jag ser att vägen/kajen tar slut så jag måste också vända om några hundra meter. Kajen ligger lång, flack och tom på folk. Här ska FARTLEKAS tänkte jag. Vände samtidigt som min Garmin tippade över på 4.00 km. "Aha - en tusing i sikte - och jag ska ifatt gubben/herren/apan!" Det var hård motvind och jag ser honom framför mig. Jag ökar successivt och tänker att jag nog hinner ifatt honom på 1000 meter.

Måste_hinna_ifatt_honom_på_tusen_meter! Jag ökar och kämpar i motvinden. Jag närmar mig. Metrarna tickar. 230 meter kvar och han är fortfarande långt framför mig. Jag ökar lite till, nu kommer en uppförsbacke. Han flyger fram. Jag låter som en elefant. Tunga steg som inte tar mig en meter. När klockan visar att kilometern är sprungen har jag 20 meter kvar. Den flygande apan vann. Jag var glad över en tusing på 4:34 i stark motvind. Som bonus körde jag sex varv på en grusväg runt en staty (sträckan runt mätte 212 meter). Ökade för varje varv. Fick applåder av kärleksparet som satt på en bänk och tittade på solnedgången den sjätte rundan, jag gjorde ett fint hopp i luften som tack och vände hem till hotellet.

Helt klart ett skojigt fartlekspass. Fick ihop 10,4 km totalt. Nästa gång är det jag som är den flygande apan. Sådetså.

2 kommentarer:

Kalle Banan sa...

Mia-en apa? Har alltid undrat om inte DU var av en annan art:-)
... och NU vet jag vad du ska ha stången till!
Hänga o slänga i ha ha!!!

MarathonMia sa...

haha! Jojusste! Jag ska göra chins med ena armen och klia mig under den med den andra!