Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

lördag 12 september 2009

Bortom alla tvivel

Om att flytta gränser.

Kommer ni ihåg första gången ni skulle springa en mil? Hur ofantligt långt det kändes? Hur onårbar distansen var?

Sen kanske det var dags att flytta gränsen, att göra något "galet" och "tokigt". Polarna suckade, men plötsligt hade du ett startbevis till halvmaran. "Hur i helvete gör jag nu?" Träna, våndas, undras, få panik, ångra sig, undra om man är riktigt frisk. Gulp. Måste genomföras.

Under våren och sommaren har jag haft nöjet att vara mentor och cyber-peppare till en Gångare (en som tävlar i gång - de går lika snabbt som vi springer, fast har roligare höftföring och ett gedigtet hälnedsätt, snarare än pose-metoden). Mitt i hennes virrvarr bestämde hon sig för att springa Stockholm Halvmarathon.

Många gånger sedan anmälan har hon våndats och undrat om hon ska klara distansen. Redan tidigt bestämde vi att hon skulle få bo hos mig och att jag skulle heja. Idag var alltså dagen D. Dagen då E skulle springa ett halft marathon. 21,1 kilometer. Hualigen. Den längsta tävling hon sprunigt har varit Tjejmilen. Sen gång då - 15 kilometer. Men nu stod läskiga 21,1 kilometer på agendan.

Jag svidade om och hakade oanmäld på. Hela loppet var jag hare och försökte lura henne att det var skönt med ömma tår, härligt med bara 14 kilometer kvar. Jag peppade och skrek - så in i bängen att folk snabbt satte in iPodhörlurarna eller tittade ilsket på mig. Men mitt mål var att få tjejen E i mål. Hon skulle klara distansen och få sin medalj. Vi hade 2:45 på oss att greja loppet innan de skulle dra snöret efter oss. Vi kämpade och slet. Vi letade efter nerförsbackar. Jag lurades och trixade med avstånd, lockade med nedåtlut, lockade med medaljen. Vi var inte så många i slutet och E's ben kändes tunga. När 3 kilometer återstod kom hela tiden frågan "hur långt är det kvar?". Jag peppade och hejade, lockade och trugade. "Framåt, framåt - medaljen är din!"

När 700 meter återstod insåg jag att det skulle bli tajt med tiden. Jag peppade extra, drog och slet mentalt. "Målet är där bakom huset!" Vi tog sikte på Operan "Men det är så långt!" E uppfattade de sista 200 metrarna som lika långa som hela loppet. "Kom igen - din medalj väntar!!" Jag sprang i förväg för att kunna fotografera - så... när klockan visar 2:44 kommer E över mållinjen. Vilken hjältinna! Vilken prestation. Heja onda tår. Heja blånaglar. Heja E!! Vilken härlig känsla i mål - att flytta den mentala gränsen, att klara det hon tvivlat på - att vinna. För dagens vinnare för mig är hon!

26 kommentarer:

E sa...

Den bästa haren man kan ha och jag fixade det :-)

Träningsglädje sa...

härligt jobbat till ellinor. (var ni vänner under hela loppet??) ;)

Cilla sa...

Wow, vilken story! Heja E! Grattis till både haren och löparen (gångaren!)

Snorkfröken S sa...

Vilken prestation; både gällande att fixa loppet och att peppa till att fixa det. Grattis till två hjältinnor!

coyntha sa...

Allt du beskrev är någonting vi alla har känt! Att komma till målet är bara vägen, vägen är allt!
Ni gjorde ett kanon jobb! Grattis till båda!

Jag önskade att hade träffat er!
Kramar.

PS Tack för alla dina tips.

Linda sa...

Stort grattis E! Snyggt jobbat!

atatranakampa sa...

Wow, imponerande!

Karlbom sa...

Vilken bragd av E!

Staffan sa...

Härlig berättelse, man lever sig in i hur det är att springa ett så här långt lopp som nybörjare!! Det var jag som kom fram och hälsade innan loppet, min dag slutade med pers - 1:32:15 och en jättenöjd känsla även om jag missade drömgränsen 1:30, det schemat höll bra fram till 11 km. Besök gärna min nya blogg vid tillfälle!

gullfot sa...

Skickar också en grattishälsning till E den här vägen! 21,1 km är trots allt en ohyggligt LÅNG sträcka, oavsett vad andra tokar håller på med.

Så jäkla synd att jag missade er bara, jag måste ha gått in bara några minuter innan ni sprang förbi. Visste inte att ni skulle springa, då hade jag väntat :-)

Anna (Orka mera) sa...

Grattis till E! Med världens bästa hare/coach/peppare kan det inte annat än gå bra! Grymt bra jobbat båda två!

MarathonMia sa...

Tack allihop! E var superduktig och blev nog bara irriterad på mig de sista 3km :)

bureborn sa...

Stort grattis till E!
Och Mia, du vet väl om att du är underbar?

jumper sa...

När jag mötte er på skeppsbron hörde jag inte de vanliga vilda skriken från dig. Kanske tog du bara en paus? Och förstås: Grattis E, vem du än är.

Carina sa...

Grattis igen Elin! Jag hade ju äran att träffa hjältaran direkt efter målgång, idel glada leenden!!

Helena sa...

Grattis Elin!!!! Och underbara Mia, du är helt otrolig på att få folk att flytta sina gränser ;) tillbaka till Elin; GRATTIS!!!!! Helt otroligt bra kämpat, hatten av! :D Roligt att hinna se er både innan och under loppet :D

Marre sa...

Åh, jag minns det som i går. Min första halvmara. Tänk vad bra det är att få minnas hur det var, då när en halvmara var en jättedistans och inte bara ett långpass. Mmmm, längtar tillbaka.... ;-) Bra jobbat E!!!!

Jossan sa...

Mia
du är underbar, du är så peppande och din energi smittar av sig. Det var kul att springa med er första kilometrarna och jag är riktigt glad för Elin som presterade så fint på sin första halvmara!
Stort grattis!

Mayumi sa...

Mia är den bästa coachen man kan ha! Tar av egen erfarenhet då jag blev både peppad och tränad av Mia inför Åland FunRun förra hösten :)
Go Elin! :)

marathonjohan sa...

Vilken solskenshistoria! Det lockar tillbaka minnen från min egna första halvmara...

askan sa...

Wow helt enkelt! En härlig story!

Peter Nilsson sa...

Mötte Mia och E två gånger, dels under loppet, sen LÅNGT efter att jag gått i mål, minglat, druckit en massa och sakta segat mej upp till Slussen. DÄR mötte jag dom igen! Tänkte att dom som kommer nötande här kan inte ha det lätt och behöver allt pepp dom kan få. Och E hade en ambulerande pepp-generator!

Hon kanske borde få en extra medalj för att ha stått ut med Mia i öronen i nästan tre timmar ;-)

MarathonMia sa...

Såklart! E borde få alla medaljer i världen för att hon orkade lyssna på mig hela vägen... andra löpare kunde ju snäsa av mig, stoppa hörlurar i öronen eller springa ifrång mig :)

Josefine sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Jossan sa...

Mia
får man beställa dig som personlig hare och peppare den 5ejuni nästa år då? :)
Du är ju den som får folk att klara det de själva trodde var omöjligt!

MarathonMia sa...

Jossan: hahaha - du skulle slå ner mig och be mig hålla truten på Västerbron redan första varvet... ;) eller så kan jag kanske lära mig att vara lite tystare... eller hoppa på och peppa efter 3 mil. Ingenting är omöjligt.