Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

fredag 25 september 2009

Fröken Tvärsemot!

Trotsig tonåring - Jag???
Efter stora tävlingar, låt oss säga marathon, brukar den traditionella deppen dimpa ner några dagar efteråt: Post-Marathon-Depression PMD. Att träna hårt inför något, samla kraft och sedan göra av med all energi på en gång ger en sorts tom ledsamhet á la Vad-nu-då?

Jag gjorde tvärtom. Jag tog den stora deppen 3 dagar innan Berlin Marathon. Kröp in i min bubbla och kände mig värdelös och patetisk. Nu en vecka efter skrattar jag åt min ynklighetskänsla och undrar varför jag inte kan vara som andra. Men stopp - jag vill ju inte vara som andra. Jag vill ju vara jag. Och idag är jag skitglad.

Idag på NMT-passet var jag grymt långsam. Vi hade inriktning Styrka och Spyfys var instruktör. Någon kallade honom Spring-Magnus, inte för att han har mask - utan för att han gillar att se oss kuta. Kuta snabbt. Givetvis fick vi stilla hans fetisch med 4* ruscher över fotbollsplanen medan Spyfys gnuggade sina händer och log i mjugg. Mina ben löd inte. Trots att jag titulerar mig löpare var jag sist. Toksist. Skönt sist. Jag blev liksom varse min sköna känsla. Vill inte mina ben vara snabba behöver de inte vara snabba - mesig trots. Godammit! Jag sprang en mara i söndags och jag vill mer. Jag vill inte springa snabbt - jag vill springa långt. Skitlångt. Typ 246 km - det vill säga nästan 6 marathon på raken. Coolt va'?

Glad över mina stela hamstrings insåg jag snabbt att mina svagheter skulle synas närmare. Omvända armhävningar - typ. Jag teamade upp med Malin och lade mig raklång på marken när hon stod - tog tag i hennes händer och skulle dra mig upp. En teknik jag inte behärskar, jag är verkligen urusel på att dra mig upp under sånna övningar. Fast det är ju därför jag är där och tränar - för att bli bättre.

Jag är mer taggad än någonsin att bli stark och springa långt. Först ska jag bara konspirera lite med IronWoman om en mara till i år, Åland är lockande. Likaså Bromölla. Här lär det inte vara trängsel med 40.000 löpare som andra verkar gilla. Fröken Tvärsemot vill ha en lugn mara där jag kanske hinner bli polare med funktionärerna :)

7 kommentarer:

marathonjohan sa...

GAX Scania verkar coolt! Men långt! Men jag håller helt och hållet med! Långt är roligare och bättre än snabbt!

gullfot sa...

Inga kommentarer bara ett stort fett flin :D

MarathonMia sa...

MarathonJohan: Långt är roligare - mycket roligare - kanske inte alltid bättre eftersom det tar sin lilla tid. :)

Gullis: Hmmm -Jag vet vad damen syftar på. Du ser mig långsamt kläckas och gå ifrån mitt gamla löprajag in i en ny härlig Bara-Nya-Ultra-Mia.... och denna dära tävlingen - mmmmmmums med fett flin.

Andréa sa...

ojojoj vad långt. Klart du ska springa det! :D

Snorkfröken S sa...

Sure - som om 6 marathon på raken skulle vara nåt hinder för dig? Du har ju redan gjort 2/3 av det.

MarathonMia sa...

Andréa och Snorkis: hehe Gillar Jossans t-shirt "So you have run a marathon - how cute"... lite divigt jag liksom...

bureborn sa...

Och så är det ju fasen så mycket roligare att tillhöra sverigeeliten än att harva i mittfältet... ;-)