Two down - one to go

Japp - 3 löpturer i rad får kännas skit - men inte fler.

Körde 5 km i Amsterdam på sega ben och omotiverat sinne. Njöt istället av utsikten på kanalen, de pittoreska husen i området och tanken på att få äta en mysmiddag med min dotter och hennes kompis. Andra rena löprundan efter maran, med den tredje kommer vändningen!

P.S Saknar helt stortånagel på höger fot, vilket spolierar de skyhöga klackarna med liten öppen tå på festen på lördag efter 6,8 mils löpning. Shit va!?

Framgång är en resa - inte en slutstation

Pang! Med full kraft slog marathondepressionen mig i lördags!

Det var ju lätt att njuta av att vara "Världsbäst Alla Kategorier 4-ever!" i några dagar. Såg till att sysselsätta mig med lite matlagning och förberedelser för sonens student i torsdags, stressigt, härligt och precis så som jag vill ha det. Avrundade veckan med att få vara barnvakt åt goaste lilla Elias 1 år. Jag var så glad och nöjd och smålog lite åt att jag deppat efter maran förra året. Men skrattar bäst som skrattar sist. Lördagen och söndagen var en kamp. Huvudet ville springa, ville inte springa, ville springa, ville inte springa. Kroppen var som en död fisk. Inga reaktioner. Satt och tittad ut på löparna längs Karlbergskanalen lääääänge - utan att hitta inspiration. Tog på söndagen mig till en Gångtävling och njöt av andras tävlingsnerver och framgångar. Men min kropp och knopp var helt neutral. Sinnet något lågt. Men WTF! Så här kan jag ju inte ha det. Kom överens med Malin att kicka mig själv i baken med att delta på NMT imorse (trots en miljon saker att göra på jobbet, och stundande tjänsteresa).

Det var det bästa beslut jag tagit.

Trött och påhittat stel (ja, jag kände efter lite för mycket) mötte jag 22 nyvakna NMT:are på Östermalms IP. Commander Bruno visade sin bästa sida idag - passet var varierat, roligt, så hårt som man själv ville göra det. Vi delades in i två grupper som tävlade mot varandra. Det blev löpning, bära stora stenar, göra armhävningar, rygglyft, peppa, bära och springa lite mer. Grupperna tävlade mot varandra för att sedan ha en-mot-en-tävlingar i spurter, stå i armhävningsposition halvvägs ner och stirra ut sin motståndare för att sedan tävla gruppvis igen.

I takt med att solens strålar förgyllde natur och svettiga medtränande rann min post-marathondepp ur. Jag fylldes med ny energi och kände mig plötsligt jättestark. Oövervinnerlig. Det får vara motigt ibland - för glädjen kommer tillbaka. Det gäller att hitta tillbaka de positiva tankarna.

Att accptera att det inte alltid är på topp är en del av att få uppleva känslor och händelser med full kraft. Jag är tillbaka på banan, jag fortsätter min resa med allt det roliga - för marathon var ju inte min slutstation, den var ju bara en hållplats på vägen.

Nu ska jag packa ihop mig för att jobba i Amsterdam och få bo på Hilton några dagar. Jag tar med mig träningskläder och har lovat mig själv att träna minst 45 minuter per dag. Utmaningen som vi fått från Commander Bruno startar idag och sträcker sig till den 21 juni och lyder som följer:

1. Gör 1000 armhävningar - minst 100 riktiga (jag ska köra ALLA på tå)
2. Statisk magövning (ligg på rygg och ha skuldror och fötter ovanför golvet) 150 minuter.
3. Gå/spring/jogga minst 1 km per dag.

(NMT-träning räknas inte in). Moa har utmanat sina läsare att haka på - så jag gör detsamma - den här framgångsresan är ju hur häftig som helst! Häng med!

Jag bara springer...

...utan att analysera nämnvärt. Jag ger mig in i nästa utmaning halvvägs ur den första...

Men nu har jag vilat lite och tänkte bita tag i lite siffror. För summan har jag redan. FEST. Jag ska på fest den 13 juni, den börjar egentligen 18.00. Och tävlingen Jättelångt startar 11.00. Eftersom distansen 68 km är Ultra, borde jag hålla mig strax under mjölksyratröskeln för bästa resultat och uthållighet. Det är här räknandet kommer in. Jag har ju gjort ett laktattest och vet vilka farter jag kan springa i innan mjölksyran sätter in.

Nu gäller det att ha fingrarna lediga för räkning... om jag springer i farten x, hinner jag i mål klockan y. Då hinner jag duscha och sminka mig, och blir bara 24 minuter sen. Om jag däremot kör i tempot z och kommer i mål en timme senare får jag nog blaska av mig med våtservetter och hitta på en massa bra ursäkter för mitt kråkbo på huvudet...

Här är laktat-testet i en fin graf:

och här är laktatresultatet på ren svenska:

Då kom jag plötsligt på en väsentlig sak - pulsen är ju något högre vid tävling (är det för att det är så många killar som deltar på lopp?) - och kommer det att påverka min mjölksyraproduktion - jag vill ju inte ha möjlkstockning i benen om jag ska dansa på festen efteråt!

Eller så får festen helt enkelt börja när jag kommer dit. Oavsett när det nu blir.

Jag är aldrig sjuk...

...peppar ta i trä.

Men varje gång jag sprungit riktigt långt eller "tävlat" marathon så har jag förkylningssymtom i 2 dagar efteråt (svullen hals, hängig och lite feber). I söndags efter maran hade jag feber. Först kändes det som en reaktion på värmen, men det gick över till kvällen.

I onsdags körde jag NMT rätt hårt trots lite trötta ben, så igår vaknade jag med feber igen. Däckad i 2 timmar. Totalborta med huvudvärk och svettningar. Blev bästis med en Ipren och en Alvedon, somnade om och vaknade pigg och redo för att fixa sonens studenmottagning. Sen kom det inte tillbaka.

Kroppen försöker säga mig något

1. Hej kroppen - du borde vila.
2. Hej Mia - du är i klimakteriet.

Men hallå - jag är ju bara 38 år (faktiskt hela 8 dagar kvar tills jag fyller 39!) så det måste vara vila jag behöver. Alltså tog jag det lugnt på NMT'n imorse, ska vila resten av dagen och morgondagen och för en gångs skull inte planera in någon träning på söndag. Ännu. För vem vet om det dyker upp något galet jag bara MÅSTE vara med på? Annars kan jag ju fylla på med härlig energi genom att vara barnvakt åt sötaste Elias ikväll, hälsa på brorson Hugo i helgen och peta in ett bästis-besök! För övrigt kanske lite skön yoga kan stretcha ut de stela benen - hittar nog på några egna övningar på hemmaplan och ger dem konstiga namn. Japp jag är alltså INTE i klimakteriet. Ännu. Tror jag.

Brukar ni känna er sjuka efter långpass, ultra eller maror?

Anmäld till Jättelångt den 13 juni

jag orkar inte vänta en hel månad på Trollhättans 12-timmarslopp så jag såg ingen annan utväg än att investera i lite mellantävling.

Det är ett helt nytt lopp som går från Grisslehamn till Norrtälje, en helt ny etapp av Sverigeleden. Så ja, varför inte spendera sin födelsedag på terränglopp? Sötaste Evelina har lovat att sköta markservicen med transportlogistik före och efter loppet och servera Runekakor, ostfrallor och chips som Ultralöpare kräver. Undrar om hon blir den enda publiken? Eller om jag ska räkna i läskiga ormar som jag förmodligen kommer att stöta på. Finns det björnar i Roslagen Grissle(hamns)björnar? Jag är ju rätt duktig på att irra bort mig också, så om det inte är så bra markeringar har jag printat ut denna karta - borde väl räcka?

Kort om loppet:

Vad? Terrängultramarathon

Var? Roslagen, Grisslehamn till Norrtälje

Hur? Avskalat. Du, dina springskor och Roslagsleden.

Reglerna för loppet är enkla:

1. Ingen nedskräpning

2. Hjälp medtävlare i nöd

3. Om ovanstående regler bryts leder detta till omedelbar diskvalificering

Sista anmälningsdag är imorgon så du hinner fortfarande anmäla dig!

Det ska bli spännande att se vad jag, Asfaltsprinsessan, kan åstadkomma på ett sånt här terränglopp!

Magnus härliga känselspröt!

Tycker ni att grodhopps-kull låter jobbigt 4 dagar efter marathon?

Det var det inte, för Mange D, som körde sitt första instruktörspass förbarmade sig över mina stockar till ben och lätt mig vara Förste-Grodan-Ut och de andra skulle jagas av mig. De fick gå Ank-gång. Det hade jag aldrig klarat - tack för att dina känselspröt lät mig vila i grodhopp!

För övrigt var morgonens pass med Nordic Military Training helt fantastiskt. Fantastiskt tidigt, fantastiskt blött i gräset, fantastiskt varierade övningar - högsta betyg till Mange. Temat var Noaks Ark, och jag har idag varit både valross, krokodil, orm, kålmask, groda, tusenfoting och krabba. Mest kände jag mig som en säl. 75 minuter gick snabbt och vi avslutade med upphopp där antalet blev 32,7 tack vare min marathonplacering (327:e plats!). Tack gänget för den fina gratulationen - nu känner jag att benen har vaknat till liv!

Post-Marathon-Deppen har inte infunnit sig ännu, precis tvärtom skulle jag vilja säga. Stämningen var på topp i klubblokalen igår. IF Linnéa delade upp sig i två grupper där hälften körde backintervaller och vi andra som sprungit maran körde mysjogg i 8 km totalt. Efter detta hade vi tränarplaneringsmöte och vips hade alla mina tankar återigen nollställts och jag har blivit sugen på fler utmaningar... mer löpning...mer träning - ack när ska huvudet lära sig?

Närmaste (kanske) tävlingen är Trollhättan 12-timmars helgen efter midsommar (mål: springa 8 mil). Sen är det en månad till Hallsbergs 6-timmars där målet är 6,1 mil. Men vad händer däremellan?

...kanske ta ett Jättelångt pass den 13 juni? Vad tycker ni?

De finska bajskorvsmännen...

...och deras förmåga att hamna framför just mig!

När jag sprang marathon 2005 och kom ut på Djurgården andra varvet hann jag inte få så tråkigt som alla snackat om innan. Jag hade nämligen fullt sjå med att parera bajskorvsmannen (BKM)från Finland. Det var en lång, ganska mager man med ljusgrått hår och lite skägg, långa, smala, seniga ben. Urtvättade 80-tals cykelbyxor utan någon som helst stretchfunktion kvar. Sladdriga kalsonger under. Och i dem en bajskorv. Han hamnade framför mig rätt tidigt på Djurgården, jag sprang då något snabbare till vänster. Men eftersom den prinskorvsstora tingesten i de lösa brallorna rörde sig fram och tillbaka till höger och vänster och faktiskt inte direkt luktade hallon så beslöt jag mig för att sakta ner och lägga mig till höger. Så gjorde även BKM. Jag ökade och sprang förbi till vänster, efter några hundra meter hade jag samma utsikt igen. Jag zickzackade mig fram, parerade lite, körde danssteg - men hur jag än försökte så hade jag de blå urtvättade cykelbrallorna med den vippande korven mitt framför ögonen.

När vi närmade oss vätskestationen såg jag att det stod en rad BajaMajor uppradade utan någon kö. "Aaah, tänkte jag, nu kommer BKM hoppa in och släppa ut den lille rackaren!" Men döm om min förvåning när han bara passerar skithusstationen utan att ens ägna de blå holkarna en blick. Jag förundrades över hur han orkade springa med den där i byxan hela vägen. Eller så kanske han tömde den senare - men framför mig vippade den i alla fall i 3 km.

Nu i lördags hände det igen. Precis när jag kommer ut på Djurgården på andra varvet och har som trevligast i min lilla tankevärld börjar läsa texterna på folks tröjor. Försöker tyda den finska texten med en milljard konsonanter, kommer ihåg händelsen med BKM och fnittrar lite. Automatiskt flyttar sig ögonen från den röda tröjan ner mot de svarta, riktigt tajta löpartajtsen... "Åh nej! Bajskorvsmannen2!" Det är inte sant. Den här har blandat hårt och ... usch kan inte med att skriva ut det, men det har färgat av sig lite ner på låret och vaden. Den hårda lilla prinskorvsgrejen har däremot fastnat på högra låret precis vid en söm, där ligger den fint. Den här mannen luktar bara mint från liniment och honom kan jag springa ifrån, ser honom bara en gång till och slipper 3km Bajskorvsman denna gång.

Men varför framför mig? Är det någon som försöker säga mig något? Är det här straffet för att jag aldrig behövt nödlanda på träning eller lopp? Och hur kommer det sig att det varit finnar båda två. Teorier tas tacksamt emot?