Comeback på nordic Military Training!

Vilken härlig känsla!

Under sommaren kör NMT 2-timmarspass varje lördag med start klockan 10.00 bakom Östermalms IP. På grund av tävlingar och långpassträningar har jag missat flera helger, och nu var det äntligen dags.

Efter två dagars vila i Paris och London ville de flygplansstela benen rusa-runt-i-buskarna igen. Jag frågade Bruno innan vad vi skulle köra och han lovade mycket löpning, inga kladdiga skor - inget blött. Jag valde mina nya Axics 2140 som jag ska köra GAX med.

Det var varmt och strålande sol när vi möttes upp. Vi var 11 som skulle köra varav 6 var nya. Då planerade Bruno snabbt om passet och utsåg mig till Ankare (hjälpreda och hålla-koll-påare). Nykomlingar brukar få smaka på lite bus (diken, träsk eller bad) Vi värmde upp och körde jägarmarsch bort mot ängen vid Stora Skuggan. Här fick vi göra lite olika förflyttningsövningar som att gå Apa, gå på alla fyra baklänges, dra oss fram med hjälp av bara armarna och vicka oss fram i sidled. Jag var rätt kass på dessa övningar, men det är jag ju alltid i början på passet. Jag hade dessutom korta löpartajts, linne och inga handskar. Bara därför ville jag leka lite cool och valde att köra mina övningar där det fanns mest tistlar och taggiga blad...

Vi förflyttade oss till Amfiteatern och körde övningar uppför bänkraderna. Jämfotahopp upp 50 gånger, armhävningar, tricepsdips, fler benövningar, statiska armhävningar - now we're talking. Det här grejade jag galant.

Dags för mer löpning. Som ankare höll jag antingen täten eller höll mig längst bak. När vi kom fram mittemot Fiskartorpets hoppbacke och bara den lilla insjön låg emellan gav Bruno mig ryggsäcken med vatten så att jag kunde jogga runt till slutet av backen - de andra skulle simma över. Mina nya Asics gillade idén och joggade raskt iväg (eller raskt och raskt - myggen hann smaka på mina ben i skogen). Efter detta körde vi branta backintervaller där jag försökte lära ut lite backteknik. Nya Helena lyssnade och körde rätt - hon grejade alla fem utan problem - killarna brände på och var slut efter två. Själv orkade jag alla - även om det gick lite långsamt.

Sista intervallen upp körde vi två och två - här ropade Bruno "Vänd!" då skulle vi stanna och köra grodhopp nerför tills han ropade "vänd!" igen och vi fick fortsätta uppför. Det sög skönt i låren. Lagom till mjölksyran hade lagt sig var det dags för spurttävling och jag utmanade Jojje. Han for iväg som ett skållat troll och jag försökte hänga med, när 30 meter återstod fick jag nya krafter och sprang om honom - kom först till stenen och skulle egentligen bara behövt göra 10 armhävningar, situps och benböj mot hans 20. Jag tog fem av hans så tillsammans körde 15 av varje :)

Efter detta var det dags för förflyttning igen. Jogga, löpa, rusha - och vips hade två timmar gått. Härligt pass som var riktigt varmt! De 3 liter vatten som Bruno tagit med sig gick snabbt åt efter en timmes träning. Jag kände mig stark och känslan efter 2 timmar var att jag skulle kunna greja 2 timmar till. Det är ju det jag tränar för - att klara mer inte ta ut mig totalt. Jag tror att denna funktionella styrketräning kommer att vara superviktig när jag ska springa 16 mil om mindre än en månad.

Det här med tider...

...alla frågar mig "Hur snabbt sprang du?" istället för "Hur långt?"

Och jag har blivit lite irriterad. Kanske för att jag just inte springer snabbt. Jag springer lagom. Men jag springer längre än de som frågar. När jag berättade om 12-timmars för en gammal kollega undrade han genast - "Vilket tempo höll du?". Öh? När? När jag sprang? När jag promenerade? När jag sov? På ett sånt lopp är det ju distansen som räknas.

Jag försökte ursäkta löpfarten och berättade att det är okej att gå. Ursäktade? Jag ursäktade mig själv för att jag inte sprang snabbt. När mitt eget mål är att springa långt. Grrr vad irriterad jag blir på mig själv.

Hopppar glad i hågen in i taxin klockan 5 imorse, snackar lite skit med taxichaffisen om tjänsteresor och träning. Han springer marathon med sin fru. Jag frågar direkt "Hur snabbt?" Jag inser att det är en måttstock. Antingen så får jag acceptera frågan i framtiden eller låta bli att ställa den själv.

Varför frågar man egentligen?

Smaka på min egen medicin

Jag har hållt riktigt låg profil sedan helgen!

Som straff för mitt beteende har jag tonat ner mig något. Jag fick ju inte ens Micke att spy i tisdags... hehe. Igår packade jag väskan och begav mig till gymmet på första gången sedan tidig vår. Där körde jag först 1 timmes BodyPump och lät instruktörstjejen pusha, peppa och utmana mig. Jag löd order, genomförde passet, lyssnade på teknik-knep. Efter detta petade jag in en timmes BodyJam med jazz, house och ... ja-vad-var-det-nu-igen-för-dans? Instruktören är grym dansare och stämningen var hög. "Är ni med gänget?" fjösiga svar. "ÄR ni MED gänget" Jorå... "ÄR NI MED GÄNGET!?" "Självklart!!" Dansade loss så att svetten sprätte omkring mig (från hästsvansen förstås). Jag höll till och med låg profil i oklädningsrummet - kommenterade inte den extremt snygga tatueringen en tjej hade (som jag vanligtvis skulle gjort).

Nu är det två dagars ofrivillig vila i Paris och London. Jobb, jobb, jobb.

Samtidigt undrar jag hur bra det är att tona ner sig totalt - suddar jag ut mig själv? Eller samlar jag på hög och sprider glädje (läs irritation) som bara den när straffperioden är över?

Time will tell.

Att bli peppad och pushad var riktigt kul - den medicinen var inte så bitter. Drivkraften sitter ju i en själv liksom, det är bra när någon annan visar hur jag ska ta fram den! :)

Push it to the limit!

Spyfys upphöjt till två.

Spyfys 1
I lördags på Muskö gick det ett 5-kilometerslopp innan mil-loppet. Det pågick när jag Maria och hennes pojkvän skulle värma upp. Vi småjoggade bort till den avslutande, långa, branta backen och hejade på folk som tog sig uppför - de såg helt slut ut. När vi joggat ner för halva backen ser jag två tjejer och en kille i 17-årsåldern som precis ska springa upp. Jag vrålar allt vad jag har "Kom igen tjejer - ni klår honom! Brudar är segare! Ta honom!!!"

Ena tjejen blev sur och började promenera direkt, den andra satte av uppför. Killen blev taggad och kutade allt vad han orkade. Jag och Maria sprang ner och anslöt med tjejen "Bra! upp med hakan, kortare steg, fram med höften!" Killen springer (tokspurtar) ungefär 150 meter och slänger sig handlöst in vid högra dikeskanten där han skrämt ligger och kippar efter andan. Tjejen springer på fint och flåsar högt "Jag orkar inte, jag har svårt att andas, min pappa kommer att skratta åt mig" Vi peppade vidare "Du är grym, pappa blir stolt, du ska banne mig greja hela backen springandes! Kom igen - kolla killen orkar inte!" När vi passerat killen får han nya krafter, slänger sig ut i backen och tokspringer tills 10 meter återstår till toppen, där slänger han sig handlöst in i skogen igen och spyr.

Tjejen har nu fått fin fart och lyder våra tips. Meter efter meter lägger hon backen bakom sig. Med skrämda ögon tittar hon på sin killkompis och vill hoppa in och hjälpa honom "Är du galen?" skriker jag "Nu har du ju chans att klå honom! Det är så lite kvar. Spring! Spring för bövelen! Spring!" Jag och Maria med pojkvän gick och kollade så allt var okej med grabben. Han återhämtade sig snabbt och joggade in i mål och fick vatten att fräsha upp sig mig.

Oups. Maria och jag kollade på varandra - hade jag pressat för hårt? Ibland är jag bara för mycket.

Spyfys 2
För första gången på mycket länge är jag helt ledbruten, stel, träningsvärksdrabbad av ett kvalitetspass. För första gången på mycket länge tog jag ut mig totalt. 8*800 meter kuperade intervaller. Lade till extra kilometer till och från Zinken och fick totalt ihop 19 km löpning. Supernajs. Micke ville att jag skulle pressa honom sista varvet för att se om jag fick honom att slänga sig i en buske och spy. Jag lyckades inte. Ibland kan jag vara helt normal.

Utan Garmin försmäktar jag på denna ö.

Åkte förvirrad iväg till Muskö med GPS-klockan hemma.

Oj vad tomt det ser ut på vänsterarmen!

Bästa tänkbara uppladdning inför Musköloppet bestod av tjejmiddag med skitsnack och höjdarfrukost med massor av energi. Lördagen skulle bli en fin löpardag.

Muskö var överfullt med bilar, löpare, knattar, familjer och ö-bor. Anna Rahm syntes inte till så vi blev lite förväntansfulla - kanske skulle Rebecca kamma hem guldet för IF Linnéa? Då dyker givetvis snabba löpare från Spårvägen och Huddinge AIS upp. Rebecca tog en fin bronsplats :)

Själv hade jag tänkt springa med Tone först, eftersom jag glömt min Garmin och hon är en levande takt-klocka. Men precis innan start kom vi överens om att springa själva. Jag drog iväg i min egen fart - tänkte att Jag går på känsla idag. Vilket jag gjorde. Jag lät mina blommiga Asics Noosa suga tag i underlaget och skjuta mig framåt så fort det var hårt underlag. Jag lät benen pinna på i nerförsbackarna och jag tänkte på tekniken i uppförsbackarna "Jag är från IF Linnéa - jag skyr inga backar!" Och backar är det gott om. Efter 7 kilometer kom vi till den ojämna ängen där det känns som om man springer på en tjockmadrass från skolgympasalen. Det var lerigt och blött, de flesta sprang bredvid utom jag som klaffsade rätt igenom "Jag tränar ju Nordic Military - jag skyr ingen lera!" Hela tiden fick jag springa på känsla eftersom klockan låg hemma. Jag hoppades hela tiden att jag skulle slå förra årets tid... men hade ju sagt att det bara var träning...

Den sista backen...

...är lång och brant. Några hundra meter innan denna backe springer en man i 50-årsåldern förbi mig och säger "Inte ska du låta en sån här gammal gubbe klå dig!" och drar vidare. Jag samlade energi, lät honom hållas, lät honom trötta ut sig. Han sprang ikapp en kille i 30-årsåldern och en annan kille som jag bara uppfattade i periferin. När backen började såg jag IF Linnéas hejarklack uppe på toppen. Jag sköt fram höften, hittade rytmen i steget, använde mina armar och sprang förbi periferi-killen, tog sikte på "gubben". Andas in-ett-två-andas-ut-tre-fyr... steg för steg kom jag närmare. Upp med hakan, snart förbi. Linnéa-gänge fick syn på mig och började vråla "Mia -Mia - Mia -Mia". Jag tog all den kraft jag hade kvar och drog förbi gubben och killen, jag ökade takten så att det var svårt att få luft. Jag fortsatte framåt - sprang, sprang, sprang. Ingen skulle få komma förbi mig! Efter helvetesbacken lutar det nerför i 150 meter in i mål. Jag hann inte återhämta andan utan sprang på vilja - adandes med övre delen av lungorna - trodde jag skulle sprängas - men höll måttet. In på tiden 49:42! Förra året sprang jag på 52:22. Jag är grymt nöjd! Det gick ju att försmäkta utan klocka!

Efter detta kammade IF Linnéas ena stafettlag hem segern och fick med sig den här fina pokalen!

Traditionsenligt åt vi sedan Spaghetti Bolognese hemma hos Bröderna Coach's mor och make Ludvig. Han har skrivit boken "Spring för Kärleken och Livet" - och höll ett alldeles förträffligt anförande för oss 20 Linnéaner :) - sådant samkväm tror jag inga andra klubbar har!

Veckans IF Linnéa-träningar

Jag går inte bara omkring och funderar, jag tränar lite också.

Tisdag:
Annorlunda intervaller på bana - Zinkensdamms IP. Efter 4,5 km uppvärmningsjogg och löpskolning instruerade Erik oss till följande intervaller:

Block 1
1*1600 meter = 1600m (4 varv på banan) 1 minuts ståvila till nästa block.

Block 2
2* 800 meter=1600m, 30 sek vila mellan intervallerna. 1 minuts ståvila till nästa block.

Block 3
4*400 meter=1600m, 30 sek ståvila mellan intervallerna. 1 minuts ståvila till nästa block.

Block 4
8*200 meter=1600m, 30 sek ståvila mellan intervallerna. Sedan slutkörd.

Eftersom jag låg efter med jobbet hakade jag på uppvärmningen och de första två blocken, cyklade därefter hem och jobbade bort min arbetsprestationsångest.


Torsdag
Medelhård distanslöpning: 7 km på 35:43. Snitt 5:06/km. Löpskolning och styrkeövningar för överkropp och core: armhävningar, dips, rygglyft, situps och plankan.

På lördag ska minst 16 Linnéaner invardera Muskö och springa Musköloppet (10km) - givetvis har vi vår hejarklack Gose-Kattis och Supporter-Evelina på plats! Men först ska jag köra en morgonjogg med Ken och leta upp hans löpform som han säger sig ha tappat någonstans.

Livet är en tävling

Sometimes you win - sometimes you lose!

Det viktiga förberedelserna inför det stora som ska hända, att plugga, hitta rätt job, putsa på sitt CV, tävla mot andra om Det Där Speciella Jobbet – att sticka ut i mängden, vara lite mer. En tävlan. 5 kvar, putsa lite till, visa upp fjäderskruden och plussa på. 3 kvar. Kolla in konkurrensen, tona ner svagheter, lyfta fram styrkor. En tävlan. 2 kvar. Våga visa mina svagheter och att Jag Är Medveten Om Dem. Jobbet är fantastiskt och Jag Vill Ha Det.

Vem kommer först? Du och jag siktar in oss på kön i affären, den som är kortast – det står bara 4 personer där och i de andra kassorna står det 5. Vi utmanar varandra genom att kolla avstånd, mängd varor i korgen och distansen kvar till kön. Vem kommer först –Du eller jag? Vad är viktigt? Att vinna eller att tjäna 2 minuter? Du utmanar mig. Den lilla utmaningen är fantastisk och Jag Vill Ha Den.

En liten känsla långt där inne, som växer och växer. Att sticka ut i mängden igen, att pocka på personens uppmärksamhet. Duger jag? Räcker jag till? Fler är där och konkurrerar, burrar upp sina fjädrar, visar sig värdiga. En tävlan. Tävlan går parallellt med känslor och förnuft. Vad blir nästa drag? Ska jag vara strategisk eller följa mitt hjärta? Vad är rätt och vad är fel? Du och känslan är fantastisk och Jag Vill Ha Den.

Att ha ett mål, att träna, fokusera och planera. Att se till att genomföra passen – förbereda kroppen för det som komma skall. Att tävla. Inte mot andra men mot mig själv. Mot tiden. Till målet. Hur ska jag ta sakerna på vägen? Musköloppet, Hallsbergs 6-timmars och alla Tjänsteresor? Som träning och vila? GAX kom hastigt på, lite som kniven på strupen, men jag ska genomföra – vad är det värsta som kan hända? Jag får bryta och ringa taxi. Jag älskar det galna och jag känner mig stark. Jag är förväntasfull och nyfiken. Ge mig utmaningen Jag Vill Ta den!

Sometimes you win - sometimes you lose.