Bara en vecka kvar!!!

Shit - jag som skulle hinna så mycket!

Om en vecka är det dags för 12-timmars i Trollhättan. När jag var i MonteGordo i våras och körde ultrapass med Rune och Mary Larsson lyssnade jag på deras tips till Emelie (Ultralandslagslöperska). Jag har försökt få till ett träningspass med henne för att få ta del av lite ultratips. Tyvärr har tjänsteresor, tävlingar och annat kommit emellan och nu är det bara en vecka kvar...!!!

Hur var det nu med sömnen - skulle jag hålla mig vaken 2 dygn innan och sedan toksova? När var det jag skulle skippa kaffet och när var det jag skulle tokdricka det? Hur viktigt är det egentligen med matchande kläder? Måste jag stretcha nacken eftersom jag springer runt runt? Kommer de nynoppade ögonbrynen att hinna växa ut på 12 timmar?

Hjääälp. Bäst jag inte missar dagens inplanerade fjösjogg - för jag har inte rört på mig på en vecka. Och bästa funderingarna sorteras ju just under jogg.

P.S Jag älskar ultra. Varje gång jag tittar på bilderna från Jättlångt blir jag alldeles varm i hjärtat och ler. Tack bästaste Evelina - om jag inte tackat dig tillräckligt!

Jaha - vad är nästa tokighet du ska ge dig på?

tankarna i huvudet rasslar runt, vad menar kompis? Jobb, flirta med killar, eller är det mina ultralopp hon syftar på?

Mia: (lite tyst) mmmmmm det... är en 12-timmars i Trollhättan nästa helg.
Kompis: På en sån där rundbana? låter triiiiist.
Mia: Mmmmm - jag tycker det är skitkul. Jag ska springa 8 mil har jag bestämt mig för
Kompis: Sen då? Vilka tokigheter blir det sen? Äventyrssport? Slänga dig utför ett stup...?
Mia: bah?
Kompis: Ska du bli stentuff och åka på äventyrshelger med Magda Gad och gänget?

Shit - har jag möjlighet att bli lika stencool som henne? Tanken har aldrig slagit mig. Men vilken fantastisk tanke - för framtiden blir ju precis som jag vill - om jag bara formar mina drömmar och ser till att nå dem! Är inte livet helt fantastiskt! Och det bästa av allt, ingen vet hur framtiden blir - den formar vi helt själva!

Vadsomhelst kan hända! Antingen testar jag en miljard saker eller så håller jag mig till planen och gifter mig med en Ultralöpare om 15 år efter ett 100-mileslopp sprunget i söt brudklänning och snygga Asics... eller så fortsätter jag bara att springa längre och längre....

Jättelångt i bilder, och lite fakta.

Distans: 69,79 (Garmin, ej Sport Tracks) PB!!

Sträcka: Grisslehamn - Norrtälje

Medelpuls: 146 (172)

Totaltid: 8:20:41

Snittid: 7:10/km (inkl depåstopp)

Arrangörernas bilder hittar du här.

Redan på Vikingatiden...

Kommunfullmäktige i Grisslehamn stod på scenen och höll med darrande stämma sitt öppningstal för det som skulle bli invigningen av den nya delen på Sverigeleden. När ett tal börjar med "Redan på Vikingtiden" eller "Då de gamla Romarna" så vet man att talet blir långt. Det var packat med folk nere vid hamnen som skulle ta del av festligheterna. Döm om 20 löpares förvåning när vi insåg att vi var själva höjdpunkten på invigningen! Hela skaran riktade sina blickar mot oss som bara ville springa iväg. Vi skulle starta efter talen och ett kanonskott, och vi fick snällt vänta. Under tiden lyssnade vi på historien om Vikingar, transportsträckor och Grisslehamns storhet. Sen bar det iväg!

Vi var ett stort gäng som sprang tillsammans och jag lade mig strax bakom Cecilia från Ultralandslaget. Det visade sig att stigarna med rötter och stenar tog bort fokus på de orange markeringarna som var på träden, så vi startade loppet med en felspringning. Men ingen blev ledsen för det. Den första milen var mestadels i obanad terräng och vi var väl 8 stycken som sprang tillsammans och hjälptes åt att hitta oss fram, varna för gropar och hinder. Det är det här som är själva tjusningen med Ultra - folk pratar med varandra och "umgås" istället för att tävla. Tidsoptimisten Mia hade glatt meddelat folk vilket tempo hon tänkt hålla och hur lång tid loppet skulle ta. Hehe - den första obanade milen tog 1:16. Nu har jag lärt mig att inte lova några tider. Gruppen höll ihop i 15 kilometer, sedan teamade jag ihop med Staffan och Sebastian.

Under hela loppet servade Evelina mig, Staffan och Sebastian med bil-depån - och hon verkade ha prickat in precis de rätta ställena att dyka upp på. Vi fick frallor, godis, chips, vatten, kaffe, powerbars och allt vi kunde önska. Och så torra kläder förstås.

Regnet strilade ner hela dagen och gjorde alla kläder och skor blöta. När jag var dyngsur vid 45 kilometer började mitt humör tryta. Tårna hade övergått i någon sorts svampform. Jag var sur och grinig, snäste av Zebban med "Jag vet väl inte vad såna där Elektrolytjävlar är", tog en kapsel och surade lite till medan jag bytte till torra skor och strumpor. Samtidigt hade jag dragit på mig skavsår under armarna. Hur man än gör så skaver blöta kläder. Jag fyllde på med mat och dryck vilket gjorde mig mycket gladare. När vi passerade 50 kilometerssträcket var jag på topphumör igen. Förlåt Staffan, Zebbe, Fredrika och Evelina att jag snäste åt er ute i obygden - det är ju inte ert fel att jag har noll koll på Ultramineraler (trodde chips och sportdryck räckte). Jag är ju fortrarnade en gröngöling i Ultrasammanhang, men jag lär mig.

Runners High infann sig i en nerförsbacke vid 52 kilometer. Jag kunde inte sluta skratta och lyckan var total. Framför mig sprang Staffan och Zebban och pratade TV-apparater, och bakom sprang jag och var toklycklig. Adrenalin och endorfiner gör att mina mungipor liksom får spasmer - jag kan inte sluta le. Vänsterhöften ömmade, hamstring var stel, flätorna var krulligt upprullade och jag bara var. Där och då. I nuet - utan några som helst störningar. Naturen var ljuvlig och vi kom till en John Bauer skog med underbart ljus. Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om det hade suttit ett litet troll eller en älva på en stubbe (Ja - efter ett tag hallucinerar man...)

När en mil återstår virrar vi bort oss och hittar inte markeringarna, vi ligger någonstans i mitten av löparna och jag kan egentligen placera mig som tredje dam in. Bakom mig dyker Charlotta Snabbfoting upp. Vi skymtade även Lisse och Mikael. Huvudet ville att kroppen skulle springa fort till målet. Kroppen ville promenera i det härliga regnet (eller egentligen vara i duschen eller i en bastu, eller åtminstone vara torr). Staffan och Zebban förstod läget - de peppade och drog mig hela vägen in i mål De var så starka båda två och kunde ha dragit på snabbare. Vid mål tog de mina händer - och gemensamt passerade vi mållinjen. Glada. lyckliga och fantastiskt tacksamma över våra kroppar som ställt upp på dagens galenskaper. Med felspringningarna blev det drygt 69 kilometer. Sussie, Evelina och Fredrika stod tillsammans med arrangörerna och hejade på oss. Jag grejade att ta tredjeplatsen på damsidan och är grymt nöjd.

Arrangemanget var välordnat och depåerna fyllda med vettig energipåfyllning. Idag lider jag endast av huvudvärk från nattens champagne och skavsår i ljumskarna. I hjärtat har jag världens häftigaste upplevelse som jag ska plocka fram många, många gånger.

Bilder kommer senare.

Idag är ingen vanlig dag...

...för idag är Mias födelsedag - hurra - hurra -hurra!

Och jag firar genom att springa 68 km i Roslagen. Häpp!

SuperWoman goes Human. And back again.

Vad heter SuperWomans mänskliga gestalt?

I en hel vecka efter marathon gicka jag glatt omkring och trodde att post-marathon-deppen inte skulle komma. Så kom den. I lördags, och sög sig hårt fast. Fick en ljusglimt av nmt-träningen på måndagen. Led mest under 5 kilometers löpning i Amsterdam. Får en ny ljusglimt via sms från Evelina som delar med sig av sin coola comeback. Kom tillbaka till Stockholm för att mötas av kaos och överarbete på jobbet, sur tonårsdotter och flygplanssvullna ben. Ser till att spe på mitt dåliga humör genom att komma försent 25 minuter till ett Ultramöte. Hela jag kokar. Jag är inte van att vara arg. Inte alls. Efter att ha skällt ut alla bilister och fotgängare på min väg hem igår (inne i bilen så ingen hörde förstås, förutom Kattis som jag hade i telefonen....) så kändes det lite bättre. När jag sedan rullade fram vid Kungsholms Strand var jag tvungen att skratta. Hur sur får man bli egentligen? Och hur mycket energi ville jag egentligen lägga på att vara grinig?

Bästa medicinen - träning.

Eftersom jag var sen påbörjade jag mitt ombyte redan i bilen uppe vid S:t Eriksgatan. Smyckena åkte av, knäppte upp min väst och mina kostymbrallor - hakade till och med upp bh:n för att spara tid. Samlade håret i en hästsvans. Parkerade utanför porten, kutade in med datorn under ena armen, hållandes i byxorna som höll på att glida ner med den andra. In och slängde på mig löparkläder och tackade min löpargud för att Garmin och pulsbandet låg framme. På mindre än 2 minuter var jag tillbaka i bilen och på väg till Zinken.

Hann sammanfatta lite Ultraadministration kring Trollhättans 12-timmars för att sedan ta den där tredje joggen efter maran. Och vet ni - det var precis så ljuvlig som löprundor ska vara! I sakta gemak sprang jag runt Årstaviken med Rebecca, Ingrid, Stephan och den nya söta tjejen (Maria?) och lade en hel mil till min tunna junistatistik.

Men imorgon - då är jag SuperWoman fullt ut igen. Då ska jag lägga till minst 68 km och så mycket Ultrakänslor så pluskontot är översmockat.

Nu sitter jag här och funderar på vad SuperWoman heter i sin mänskliga gestalt. Claire Kent...heheh?

Den viktiga skyltningen

Det borde vara lag på enkel, tydlig skyltning.

Jag är urusel på att hitta till saker. Jag litar inte på kartor (fast det borde jag ju eftersom lokalsinnet är kass). Jag gillar tydlig skyltning, gärna med pilar som visar exakt vart jag ska ta vägen. Vad som förväntas av mig vet jag ju själv. Eller?

För någon månad sedan var jag med på en fin avslutningsmiddag på en lyxrestaurang i Bryssel. Restaurangen var vacker med högt i tak, kristallkronor, luftiga utrymmen och vacker sekelskiftskonst. Toaletterna var en klass för sig. Det var genomskinliga glasbås med diskreta skyltar och tecken. Allt synbart. Tills man låste toalettdörren - då mörklades toalettbåset och glasväggarna blev heltäckande rökgrå.

Redan vid skyltningen borde jag ha vänt och hållt mig resten av kvällen. Det var två stora glasrum med tecken för MAN och KVINNA (de var i äggskalsvitt och inte färgkodat som bilden ovan). Eftersom jag inte kopplade vilket som var vilket, så valde jag att ta den totalt lediga toaletten (rummet till vänster hade ett bås som var mörklagt och upptaget). Jag väljer ett genomskinligt bås, stänger dörren och låser. Hela dagens Evian-konsumtion ville ut för att ge plats åt fin-vin och god mat. Där sitter jag i allsköns ro och blickar ut över toalettrummet, ser en liten kille på 10-11 år, han ser lika förvirrad ut som jag när han tittar på skyltarna som visar om det är för killar eller tjejer. Sen möts våra blickar. Shit. Våra blickar ska inte kunna mötas, mitt bås ska ju vara mörklagt från utsidan! Eller? Tittar på vredet på låset och ser att jag bara vridit om det till hälften...

Jag tittar tillbaka på lillkillens skräckfyllda ögon som inte kan slita sig från mig. Samtidigt kommer min kvinnliga kollega ut från damtoaletten som ligger till vänster - och som jag uppenbarligen inte gått in på. Hon ser killen, säger till honom att "Ja, lille vän, du har rätt - här är herrtoaletten, gå in här." Jag ser hur han lyfter handen och pekar på mig. Min kollega möter också min blick och.... jag vinkar lite glatt till dem. Undrar hur lång tid den Evianen egentligen vill ta på sig för att komma ut. Hur några sekunder kan kännas som evigheter och hur min kollegar formar orden "Lock the door Mia What ARE YOU DOING?!" . Men jag når inte, det är för långt borta. Jag fortsätter med min lilla Silvia-vink. Killen går tillbaka till sina föräldrar. Jag blir klar, tvättar händerna i ett coolt handfat, trippar genom restaurangen med ett stort leende på läpparna. För några fick sig ett gott skratt - och jag bjöd på det. Stackars killen däremot är nog skärrad för livet.

Bra skylt: Damtoalett till höger. Lätt att förstå.

Det är bara att erkänna - jag läser inte beskrivningar och instruktioner, jag ögnar bara igenom det jag tycker är viktigt. Förmodligen tyckte jag inte att det var så viktigt om det var herr- eller damtoalett, jag tyckte nog inte att själva låsandet var så viktigt heller.

På lördag däremot är det viktigt att jag kommer fram - även om jag brukar se mina felspringningar som bonus, för då får jag ju uppleva mer... men 68 km i spöregn är ändå 68 km i spöregn. Och alldeles precis perfekt för njutning. Jag hoppas att de har skyltat den nya delen av Sverigeledn enkelt och lätt att förstå.