Jag har i alla fall lärt mig att om man är lite harig så är man lite skrajsen. Min pappa sa till ming när jag var nervös för en presentation "Var inte så harig". Jag har de senaste åren varit så himla begeistrad över skolan och att de faktiskt numera låter eleverna göra muntliga presentationer, hålla tal, presentera professionellt och öva på retorik. Det var inget man gjorde på min tid. Jag var gröngöling och grymt harig första gången jag skulle köra en presentation nyutslängd i arbetslivet. Idag har jag inga som helst problem med det. Inte min son heller - som fortfarande går i gymnasiet. Inatt har han arbetat med en muntlig presentation och tillhörande PM och jag är sååååå stolt över att han tar tillfället i akt att öva sig. Han kommer inte att vara hare (harig) när han kommer ut i arbetslivet.
Hare var däremot jag igår på IF Linnéa-träningen. Hade till och med kommit ihåg att ladda batteriet på Garmin :) Tröskelpass stod på schemat (man springer strax under mjölksyratröskeln, strax under tävlingsfart) och jag skulle kolla den gemensamma formen på mig och Evelina. Jag ska vara tidshare åt henne på Premiärmilen den 29 mars och det här var ett perfekt tillfälle att öva. Vi var ett gäng på 6 personer som skulle köra milen under 50 minuter. Det blåste kalla sidvindar och vi beslöt oss för att ta Söder Runt åt motsatt håll mot vad vi brukar.
Jag körde som vanligt en rugby-öppning och hakade på de som skulle köra fortare - fick i alla fall med mig gänget och lyssnade på deras ansträngningsnivå på andningen. Tempot gick i snitt på 4:51 de första kilometrarna. Jag visste inte riktigt hur länge de skulle orka i samma fart, men tänkte att det är bra att ha lite tillgodo. Jag hojtade ut kilometertider, peppade och försökte köra lite skenmanöver när de verkade gå tungt för gänget "Kolla vilken härlig utsikt!". Evelinas personbästa låg på 50:22 och jag visste om att hon var grymt sugen på att spräcka 50-gränsen redan innan tävlingen nästa söndag.
Jag höll koll på klockan hela tiden och såg att vi hade drygt 30 sekunder tillgodo när 3 km återstod. Nu började de två killarna i gruppen att känna sig starka, de ökade och sprang iväg 200 meter före oss. Jag fokuserade på att få de tre tjejerna att springa i 5-tempo för att få en fin tid. Vid Söder Mälarstrand blåste det dock en del och den sträckan känns så enormt lång. Jag hörde djupa andetag och försökte locka med den fina utsikten mot Kungsholmen. När 2 km återstod började nedräkningen. "Kom igen tjejer - det är bara 10 minuter kvar! Det här grejar ni!" "1200 meter!" "500 meter". Jag kollade distansen hela tiden och hojtade till Evelina när 300 meter återstod "Öka!". Trötta, glada och lyckliga stoppade vi klockan på 49:17. Vilken superprestation att orka persa på det sättet! Med en irriterande MarathonMia gormandes när det känns jobbigt! Jag är så stolt över tjejerna, stolt över att tillhöra klubben och stolt att få vara hare. En orädd en.
**********************************************
8 kommentarer:
Kul att få vara hare och peppa och vara jobbig :) Och extra kul med ett så bra resultat!
Du kan få komma hit och vara hare åt mig!
Anna: Det är kul (men kräver ju att man orkar...)
Andréa: ...och vem sprang förbi vem på Tjejmilen... *visslar*
Du är bästa haren, Mia! Och det är en konst.
Jag hade tänkt att springa lite över 50 eftersom jag inte hade den blekaste om hur jag ligger till men eftersom man hade världens bästa hare så dunkade man in ett pers på milen istället.
Tackar!
/Ena killen som stack iväg på slutet.
Åh! Jag sprang idag och kände att jag VERKLIGEN skulle behöva en hare just nu. Det går så tungt så tungt så tungt och att springa en mil på under 50 minuter känns helt seriöst som en utopi! Å så blir jag less, för det borde inte vara så! (inte om man tränar för att komma under 45) och för att springa 42 km i 5.20 tempo. En hare. Och en pigg kropp, det är vad jag behöver!
Hm, när började detta handla om mig? Hursomhelst, bra jobbat att vara hare, juste att ställa upp så för kompisarna, att helt hänge ett pass åt någon annans lycka! kanon! Kram
Du kan få komma hit oxå och vara hare. :)
vilken skillnad att springa med en grupp och en peppande hare (o Evelina som oxå peppeade..) Tappade gruppen 20 m vid Danvikstull men tänkte "jag ska faan inte släppa" Evelina vände sig om och skrek efter mig och efter ngr 100 m var jag ikapp igen. Sedan pappade du hela vägen in i mål och jag orkade tom spurta på slutet. Så kul och så väldigt tacksam. Nu ska jag under 48:-)
Skicka en kommentar