Barnslig. Jag?

... fullt normal är jag nog inte i alla fall.

Så här såg jag ut före maran.


Sen vrålade jag till mina medlöpare i trappan ner till Östermalms IP efter loppet "Kom igen - det här är den roligaste delen av maran!" och så skuttade/sprang jag ner för trappan. Några buade, andra skrattade. Jag visade inte att det gjorde skitont i benen... måste ju upprätthålla min image :)

Och visst jädrar körde jag 10 burpees efter att ha kutat Stockholm Marathon på 3:35:34.
Kanske inte de högsta upphoppen, men gjorde i alla fall tio stycken som jag lovat Daniel efter Västerbron.

Andas Mia! Du måste ANDAS!

Jag stod och hyperventilerade med tårarna rinnandes ner för kinderna. Jag hade kramp i höger kindkota och log, skrattade och grät samtidigt. Det gick helt enkelt inte att andas samtidigt.

Chippade för fullt och Catti stod bredvid och uppmanade mig att "Andas!". Med varsin medalj, varsin marathontid att vara stolta över och bara 50 meter från målet. På rätt sida. Målet låg 50 meter bakom och vi kände oss galet grymma. Så mycket känslor. Så mycket folk. Så mycket glädje.

Foto: Ana Lagos

Krampen i kinden kom ifrån mitt leende som jag burit med mig från 28 kilometer då min bästa kompis Liselott stod och grät och skrek "Miiiiiia - du går för peeeeeeers!" Eller menade hon "pärs"? Alla människor runt banan som hjälpte till och hejade fram mig och alla andra - det är grymt.

Jag hade en jämn fördelning av pepp med Liselott först ut vid Strandvägen, sedan mamma med brorsbarnen Jonathan och Linnéa vid Slottet. Världens bästa Lilla Duktig med make, syster och Rufus i början av Söder Mälarstrand, Hela-Härliga-IF Linnéa-klacken strax därpå. Rutinerade Maria hade fixat med langning på maran. Namn, foto och instruktioner i en militärisk ordning. Guld värt för de 69 löpande IF Linnéaiterna. Kärlek. Foto: Johan Thidell

Efter en stund stod ultrabejbsen Annika och Fredrika med Gunnar och hejade. Upp på bron och ner mot Rålis. Springa-springa-springa - Camilla från NMT hojtade, sedan Instruktör Daniel som sprang med en bit och fotade på andra varvet och triggade mig att skrika:

"Jag är bäst! Jag är fanimej oslagbar! Jag är sååååå stark! Jag ska göra 10 burpees i mål!"Foto: Daniel Falk, Instruktör Nordic Military Training

Norr Mälarstrand kantades av Evelina, Magnus, Kattis, Erik (som sålde Vitargo och salt), Fredrik och ett några till... springa-framåt-framåt-framåt. Bort mot Centralstationen där sonen står och hejar med en kompis. Min arbetskollega Maria delar ut vatten på Vasagatan. Sven fotar och hojtar på Torsgatan. Jubel-och-folk vid Vasaparken. Neråt-neråt-neråt - bara att springa.

Henrik och jag hade samma strategi och slog följe en bra bit på maran. Foto: Johan Thidell.

Caroline med familj hejade traditionsenligt vid HardRock, Peter på Odengatan, strax därefter Fia och Stefan... Ut på Djurgården N'bata peppade, sedan Jojje (igen), Liselott (igen), sonen (igen) och igen. Och igen....och Camilla &Co på Västerbron tjöt av styrka.

... och kan ni tänka er, säkert 500.000 till - säkert fler jag känner och kanske har missat, stod och hejade. Helt fantastiskt! Efter 28 kilometer kunde jag inte låta bli att skrika "Jag älskar eeeer!".

Men nu är jag sansad. Lugnt och snällt sitter jag idag och jobbar och ser hur proffessionell ut som helst. Lovar. Ingen problem med andningen idag inte. Ordningen återställd.

Om inte JAG tror på MIG...

... vem ska då göra det?

Satsar jag inte så har jag heller ingen chans att vinna. Det gäller allt i livet - jobb, relationer, lotteri och just igår - Stockholm Marathon.

Jag sov gott hela natten, laddade med gröt, banan och sojamjölk. Läste tidningen och åt långsamt. Skickade sms till de jag kände behövde lite extra pepp eller mina tankar innan loppet. Åt en smörgås och ett ägg, läste lite till. Kände hur harmonin spred sig i min själ. Kunde inte sluta le. Fixade tävlingsflätorna och sket (jo, tjejer gör sånt). Lyssnade på Salem Al Fakir och dansade som en galning i köket. Kunde inte sluta le.

För första gången i mitt liv var jag nervös. Jag hade problem att fästa nummerlappen för att mina händer darrade så. Åt en avokado, drack vatten och resorb. Tittade ut på den blå himlen och log. Njöt. Jag kände mig övertygad. Förväntansfull.

Idag var det min dag. Idag var jag oövervinnlig. Hela tiden rullade orden "Jag är stark" genom huvudet. Klädde på mig tävlingskläderna och satte fast tidtagarchipet på skon. Mötte upp coach Ken vid bussen och åkte till Östermalms IP. Hela tiden lätt darrhänt men med en sådan skön, djup övertygelse om att Jag är bra. Jag är stark. Kände en trygghet jag aldrig tidigare upplevt. Jag var här och nu. Jag var på riktigt. Åt en powerbar och drack Apelsinjuice. Kände mig lätt och stark.

Värmde upp och tog mig till startfållan. Stod och snackade med Snorkkis och letade efter Henrik som jag skulle hålla sällskap med. Vi hade samma plan. In på sub 3:40. Han ville helst klara 3:37. Vi skulle sikta på en 3:30-tidtagare. Träffade snabbe Mats och snackade av mig lite. Efter starten hittade jag Henrik efter 2 minuter. Vi hjälptes sedan åt att dra varandra och hålla ett jämt tempo. Henrik var något starkare än jag och jag släppte honom bitvis runt banan.

Jag höll min strategi: Att springa så länge jag kunde under 5-minuterstempo och att fylla på med gel och sportdryck när jag kände mig på topp. Inte senare för då kommer dipparna. Efter 30 km inser jag att jag har 1 timme och 10 minuter att nå mitt mål - 3:39. Jag känner att höger lår är lite stelt och slår av på takten. Njuter av loppet och springer in i mål på härliga:

3:35:34

Jag placerar mig som 147:e dam och tar 34:e platsen i min åldersklass.

Jag satsade. Jag trodde på mig själv. Jag gick "All in" och levererade. Jag är så himla nöjd!

Jag är K5618

Idag är jag laddad. Idag kan ingenting gå snett. Jag ska springa Stockholm Marathon. Jag ska gå "All in" och köra. Hur svårt kan det vara liksom? Jag tror på tecken och har under veckan träffat mina tre idoler: Emelie Andersen, Ingmarie Nilsson och fått en kram av Rune Larsson. Kan inte gå fel nu.


Vad gör det om det blir jobbigt? Ju snabbare jag springer desto fortare kommer jag i mål. Vad gör väl ett par stela ben i några dagar? Jag kan ju vila. När det känns tungt ska jag leva som jag lär. Flytta fokus och kämpa på. När det känns lätt ska jag njuta och le. Målbilden är när jag skålar i champagne med Duracell-Karin på Östermalms IP - precis som jag gjort de två senaste åren!

Målet för 2010 är att springa marathon på 3:39:59 - eller placera mig bland de 200 främsta damerna på Stockholm Marathon. Mitt första försök gör jag idag (min enda på placeringschans..).

Jag är K5618. Och jag är tokladdad. Jag är MarathonMia - försök att stoppa mig!

Laddar med familjeträff och återseende av den förlorade systern

Alltså - mitt i pannbensbyggarskrivandet kom jag ju på att jag ska springa marathon. Jobbet har varit extremt tidskrävande denna vecka så jag hade ju nästan glömt det. Hann med att möta "familjen" - det vill säga alla sköna IF Linnéalöpare. Torsdagens schema: mysjogg, picknick och medlemsmöte. Jag fick en fin t-shirt av Johan. Han tyckte att jag var en Superhjälte :)


Skön mysjogg med klubbkamraterna som skall springa marathon på lördag. Anneli är så snabb så bilden blev suddig.


Här är de snabbaste löparna i klubben. De körde 200ingar istället.


Sedan picknick i gröngräset med Linnéafamiljen...



...för att på tillbakavägen hitta min förlorade "syster" Evelina, precis hemkommen på besök från sin FN-tjänstgöring i Kosovo.


Två timmars löparboost på torsdagkvällen innan det var dags för mig att ta mig hem, duscha och jobba en timme till.

Pannben del 5. Var Sak Har Sin Tid. Och ta hjälp.

Fastnat? Låt ditt pannben byggas med hjälp av andra!

När det känns så där trött och motigt, mina ben är stela och jag kanske inte alls har lust med de planerade backintervallerna ändå. Mitt pannben lyser med sin frånvaro...

Ge upp? Skulle inte tro det! Är jag ensam om att ha uppförsbackar? Vem bygger pannben med offerkoftan på?

Alex, en kille som vet vad han vill och gör saker han bestämt sig för!

Var Sak Har Sin Tid
Min son åkte inte skridskor i skolan förrän han blev 10 år. Varför? Han kunde inte lika bra som de andra - de var så mycket bättre för de spelade hockey. Trots att han var så liten insåg han sina begränsingar, accepterade, och fokuserade på att han var grym på fotboll (vilket de andra inte var). Långsamt, långsamt började han sedan att åka skridskor och var med på frilutsdagarna - men först när han kände sig redo. Antingen kan du vara redo mentalt att testa något och vara beredd på att det inte går bra - eller så kan du ha tränat dig till att vara redo och greja det på godkänd nivå. Ha inte för bråttom med saker - jämför dig inte med andra. Tvinga inte fram en utveckling i din träning eller lägg ribban alldeles för högt - förväntningarna övertar upplevelsen och besvikelsen blir större. Att ha tålamod bygger också pannben.

Jag frågade sonen-med-tjockt-pannben och en stark självkänsla. Hur gör du när du är slut i kroppen och trött, men kanske har en viktig träning? Har du några tips? Han svarade "Jag ser alltid till att ha sällskap. Eller en sparringpartner som är ungefär lika bra som jag eller lite snabbare - jag gillar utmaningen där det blir en tävling - svårt att ge upp då". Klok kille det där. Med en drivkraft som elitidrottare - ger inte upp.

Jag har funderat lite på detta och gillar idéen med sällskapet. Jag tävlar dock inte utan bygger faktiskt även mitt pannben genom att hjälpa andra. Att min insats hjälper till - I make a difference. Jag blev lycklig när Josefin grejade den branta backlöpningen och när NMT Rookisarna blev glada och tackade för att jag lärt dem "springa rätt" så passet blev lättare. Det bygger MITT pannben. Låter andra göra jobbet liksom. Tar hjälp.

Pannben del 4.Bestäm dig!

Hitta inte löjliga ursäkter! Lägg energin på saker du kan påverka istället.

Nej jag kunde inte springa för det regnade. Nej, jag kollade på TV istället för jag var så trött. Eva som jag skulle träna med var sjuk...

Bortförklaringar.

Jag kan själv sitta/stå på en fullsmockad tunnelbanan på torsdagar och vara supertrött, knappt orka gå av vid min station på hemvägen. Men har jag bestämt mig för att träna så bygger jag ju varken en stark kropp eller ett tjockt pannben genom att låta bli. Här kickar "Sluta tänka - bara gör" in. Jag har en plan och jag ska fullfölja den. Det är ca 1,5 timmar av mitt liv.

Kicken jag får att dra iväg på träningen är enorm. Jag bygger på min karaktär. När regnet står som spön i backen och de nytvättade kläderna och vita joggingskorna hellre vill vara inomhus... ja, då åker allt på, och jag ut i spåret. Planerad träning blir av. Och träning som blir av bygger en stark kropp. Och pannben.

Det finns inget bättre än att få kura ihop sig nyduschad med en kopp te i soffan efter en löpning i regnet. För vad gör det om kläderna får hänga dyblöta och torka i duschen. Att knöla in tidningspapper i löparskorna gör att de torkar snabbt. Så varför gå miste om en skön känsla.

Jag kan inte göra något åt en fullsmockad tunnelbana, det är dumt att ödsla energi på vilken typ av väder det är - dessutom kan jag aldrig låta någon annan bygga mitt pannben åt mig.

Hitta inte på dåliga ursäkter för att döva ett smådåligt samvete - det bygger inte pannben. Bestäm dig och genomfört det du bestämt. Lägg energin på att tycka att du gör något bra istället för att tjura på väder och omständigheter.

P.S Nu menar jag normaltrött - är du slutkörd, på väg in i väggen eller sjuk så kör inte! Jag menar de tillfällen då latheten vill ta över och du lätt hittar anledningar att låta bli. Någonstans undermetvetet skickar du små "du-gav-upp" signaler som nallar på pannbenet och får dig att känna dig lite "värdelös eller dålig".