Ja det har ju alltid varit kvinnorna som varit starka i den Zachrissonska släkten!

...kläcker syrran ur sig när vi värmer upp. Så sant, så sant. I årets syskonutmaning blev det nämligen bara två deltagare av 6 möjliga. Pallplats för båda således.


I knatteloppet var Linnéa ensam Zachrissonare att starta - hon hade en egen strategi och höll sig stenhårt till den. Stark kvinnokraft där. Kom in som sjätte tjej, där vi ännu inte kollat av åldersklasser. Linnéa är 8 år - och man får knattetävla tills man är 12.

Coach Ken hade lagt upp strategin för mig redan igår kväll. Jag fick välja mellan två upplägg - den ena var att hålla under-5-tempo hela tiden och gärna testa en negativ split. Den andra var att gå efter pulsen. Jag snirklade mig ur båda under samtalet (behövde liksom tänka igenom, passa in det på mig, utmana mig mentalt).

Oroade mig för vilka skor jag skulle ha. Var mina Saucony "Kiss This!" för tunna? Ville kolla av det med coach...såg honom i minglet vid startområdet där han stod med Catti - båda två iförda just sånna skor. Rätt val alltså.

Jag brukar öppna alldeles för fort, teamade upp med klubbkamrat Martina och vi kom överens om att köra fösta kilometern lugnt. Vilket vi gjorde - 5:04. Efter detta hittade jag direkt flytet och rytmen. Jag kände mig stark och fick kraft av andras tunga flås. Hejade på Petra på Kungsholms Strand, blev påhejad av välkända ansikten, arrangörer och andra löpare.


Tog första milen på 47 min 11 sekunder. Kände mig stark. Blev påhejad av bröder, syskonbarn, mamma, pappa, stekarn, svägerskor och alla klubbkamrater. Ser tugga-terräng-före-frukost-Camilla, Evelina, RW-Sofie, RW-KarinTri...och många fler.

Vid 12 kilometer nere på Norr Mälarstrand började det blåsa motvind och regna. Tungt att försöka hålla under-5-tempo men jag gav mig fasiken på att göra det. Fick slita hund i 2-3 kilometer och fyllde på med sportdryck vid vätskekontrollen utanför mitt hus. När det återstår 5 kilometer inser jag att jag grejar att fixa personbästa. Jag håller bra tempo och grejar andra milen på 47:59 (Garmin). Känner mig fortfarande stark.

Passerar mållinjen på 1:40:59. Persar på halvmaran med 4 minuter och 50 sekunder. Blir omkramad av Linnéa och familjen. Och Andréa som kommit in före. Och så Miranda förstås - som står där och ser vacker ut. Hjälper en kille som kollapsar och hoppar vidare till familjens partytält.

Supernöjd. Att vara en av de starka kvinnorna i den Zachrissonska släkten. Och att coach Ken står ut med mig - för jag är inte alltid särskilt trevlig mot honom. Men han tror på mig - och han har oftast rätt. Kanske det som svider när man vill visa sig vara självgående och veta allt. Som resten av damerna i den Zachrissonska släkten. Way to go syrran! Idag knep jag guldet - men din silverplats är värd så mycket mer!
Världens coolaste syrra! Köper skor, anmäler sig till halvaran, tränar i 2 veckor och kör halvmaran. Pannben á la Zachrisson

Jagvilljagvilljagvill

Jag vill springa Stockholm Marathon.

Det är bara två hakar.

1. Jag är inte anmäld och det går inte att överlåta någons plats i mitt namn.
2. Jag har inga funktionsdugliga Asics DS Trainers.

Hade jag vetat innan att jag skulle återhämta mig så pass snabbt efter TEC (still recovering...) så skulle jag ju anmält mig. Skit då.

Det handlar inte bara om att Göra Gott...

...utan att nosa upp det goda och suga i sig lite!

...så svaret blev givetvis JA när brorsan ringde och frågade om jag kunde lämna Jonathan och Linnéa på förskola och skola imorse. Jag behövde vara där vid 7-tiden och såg min sovmorgon fladdra iväg. Men vad gör det när jag får så mycket energi tillbaka? Det handlar om inställning och hur jag väljer att tänka och uppleva. Små saker som gör en varm i hjärtat. En teckning av Jonathan. Det är förmodligen en farlig riddare med svärd i handen - men jag ser en glad kille med öppen famn!

Att får vara lite bus-faster är ju störtskönt. För man-får-ju-till-exempel-inte spela Nintendo på morgonen...

...men man-får-gärna-visa-hur-duktig-man-är på att cykla och visa vägen till skolan. Le nu och se ut som normala barn...

Sådärja – rätt unge på rätt plats. Tror jag. Och jag åkte därifrån nyboostad och glad. Livet leker.

P.S Hjälp till att hålla tummarna för lite bra väder på lördag – för då springer Linnéa förmodligen knatteloppet på Kungsholmen Runt.

Här är medaljen från förra året då hon sprang om löpare efter löpare och placerade sig på en andraplats i sin årskull - efter Smilla Szalkai (jepps Anders Master Szalkais dotter!). Stort – riktigt stort!

All energi du skickar ut i universum...

...får du igen någon gång!

Precis så sa Anneli förra veckan. Hon menade att "Gör man gott så får man gott!". Tjejen fimpade sin sista cigarett för drygt ett år sedan och kom till NMT med några kilo för mycket på magen.

Idag har hon rutinen att kliva upp och köra NMT 3 gånger i veckan, provat på Hornstull-Järna 55km, hängt med på Ultrahelg i Ulricehamn, tävlat på Skövde 6-timmars och är anmäld till Stockholm Marathon. Vad hände? Anneli tog ett beslut och hon följer sin nya väg. Det slog mig att hennes resa liknar min lite - då allt började med att sluta röka. Jag var lika gammal då som Anneli är nu. Kilona på magen har försvunnit och jag har bara bilden av en superhäftig tjej med skinn på näsan och sunda värderingar och en fantastisk inställning till livet.

Efter mitt andra NMT-pass igår (gästade med löpteknik igen) så stod Anneli och väntade på Östermalms IP med den här kartongen.Tårtkartong från NK - blev lite orolig för bakverket som skulle locka.

Jag fick en present för att jag är jag och hjälpt till att peppa och inspirera henne det senaste året. Jag blev förstås förlägen och jätteglad.

Ännu gladare blev jag när jag öppnade tårtkartongen och såg detta!Lyxig blodpudding/korv med russin och fina sylten - Fredagsmyset är fixat!

Lyxblodpudding från fina Gården med lyxlingonsylt! Kärlek.
Anneli fick (får) mig att känna mig speciell. Hon är grym på att bekräfta andra och visa vad hon tycker. Jag försöker alltid ge feedback till instruktörer jag tycker är bra, tacka för ett bra pass eller säga att jag gillade musikvalet. Förutom att jag ska vara extra gullig mot mina barn, tänker jag bekräfta mina kollegor - alla jobbar stenhårt för tillfället och man-glömmer-liksom-bort att säga till när någon gör något bra.

Tack Anneli för att du Förmerar dig! Och för att du gillar folk för vad de är!

Kör så det ryker

Fasiken vad läskigt det är att springa fort. Att inte få gömma sig i tränarrollen och peppa andra till stordåd... utan att själv vara den som måste prestera!

Efter en superhärlig Bibimbap till lunch med Lilla Duktig, några knäckemackor och en apelsin på eftermiddagen (och massor av vatten) ansåg jag mig energifylld. Icke desto mindre skraj för 400 metersintervallerna som stod på schemat. Med kollande Coach Ken.

Tog en lugn uppvärmning i dryga 5 kilometer. Lät mig drillas av dagens tränare Tone som körde löpskolning och stegringslopp med oss. Sen var det dags. Mitt mål var att köra 400 metersintervallerna på 1:30. Jag ville greja 8-10 stycken. Bara att leverera.

Fick blodsmak på fjärde intervallen när Coach Ken anslöt. Han peppade fram mig efter kurvan mot sista raksträckan. "Bra Mia, tryck på nu - du håller hela vägen!". Den 7:e intervallen gav känsla av "trampa vatten". Mjölksyra förstås. Grejade den 8:e, hakade på förslaget om en nionde. Efter denna intervall var jag totalt slut. Under passet uppmättes den högsta pulsen till 177 - rätt högt för så pass "korta" intervaller. Jag fick förlänga ståvilan mellan intervallerna för jag hade svårt att få ner pulsen. Detta kan bero på att TEC's 16 mil fortfarande sitter i kroppen. Jag valde en längre vila för att greja mina intervaller snabbare - gjorde jag det då? Kolla in det här!

Jag sprang alltid samma bana runt Zinkensdamms IP men sträckan varierar hej vilt. Jag är i alla fall glad att spannet bara låg mellan 1:28 - 1:31. Jag är nöjd med passet - nu är det bara lätt löpning som gäller till lördagens tävling.

Lätt och lätt - det blev ett grymt bår-bärar-pass med Spyfys på NMT imorse, där Ultra-Bernt gästspelade. Tur att jag inte springer på armarna!

Gästinstruktör på NMT Rookie

Nordic Military Training startade tidigare i vår en Rookie Camp. Nu har Bruno drillat gänget under flera veckor, fått dem att träna upp sina ben- och coremuskler, samarbeta, testa gränser och göra situps tills magen ber om nåd.

På lördag ska de springa Springcross 6 km terräng tillsammans. Som ett lag. I grupp. Några av dem har aldrig sprungit längre än 3 kilometer, andra har kanske tränat tidigare.

Igår var jag gästinstruktör på NMT Rookie. Jag skulle dela med mig av löpartips, teknik och upplägg inför lördagen. Jag pratade om uppvärmning, andning, hållning och fotisättning. Om att springa snyggt. Att känna sig längre och lättare. Om naturligt löpsteg och tips i backlöpning. Om att flytta fokus och hitta rytm.

Innan passet hade jag tänkt lite löpskolning och kanske 3-5 backintervaller i halva mördarbacken. Gänget var så fantastiskt vetgiriga och anammade alla små trix så de plattade tillsammans ner mördarbacken om och om igen. Ingen gick. Alla sprang. Vi drämde till med 5 halvbackar och två helbackar. Tog 3 extra i bara farten och hann med utförslöpning. Tillsammans tog vi sedan 3 kilometersrundan där de snabbaste löparna hela tiden fick springa runt resten av gänget – fram och tillbaka. Trots trötta ben, rödflammiga ansikten och ett fasligt flåsande lät stegen lätta och de behöll alla sin fina nylärda teknik. Fy satan (ursäkta franskan) vad duktiga de var och vilket driv de hade! Jag som stått och tittat på en del och faktiskt sprungit minst under träningen hade 6 km registrerade på min Garmin.

På onsdag kväll är jag där igen och hjälper till med teknik och fokusförflyttning.

Vilket gäng! De kommer att lyckas grymt på lördag. Som ett team. I grupp. För det är det som är kärnan i NMT – Tillsammans.

Sov gott lilla gumman...

Nu ska jag dela med mig av en händelse som förändrat min inställning till saker och ting. Jag ska berätta om när min kompis Jessica dog.

Mellan åren 2000-2002 arbetade jag och Jessica tillsammans. Hon var 10 år yngre än mig så hon kallade mig “storasyster”. Jag var lite mentor åt henne på jobbet. Vi fann varandra direkt och kunde prata om allt i livet – framförallt relationer, känslor och upplevelser. Vi hade samma humor och gjorde en hel del bus på arbetsplatsen. Detta fortsatte även efter att jag bytt arbetsplats. Vi höll kontakten och sågs med jämna mellanrum. Vi hjälptes åt att peppa varandra när vi slutade röka.

Jessica fick en halsfluss som aldrig gav med sig. Hon fick till slut kolla upp sig ordentligt och det visade sig att hon drabbats av Leukemi. Jag var övertygad om att Jessica skulle övervinna sjukdomen, hon var ju ung och stark. Jessica påbörjade behandligar och visade på bra resultat. Hon skickade ett mail och sa “Nu måste vi träffas – jag har så tråkigt och är på bättringsvägen!” Jag hade lite mycket att göra den veckan och sa att vi skulle fika veckan efter... Det hann vi inte. Jessica dog den 11 april 2004.

På begravningen passerade jag kransen vid kistan med följande text “Sov gott lilla gumman! Jag älskar dig – mamma”. Orden slog mig med stor kraft. Där och då beslöt jag mig för att inte gnälla på mina barn i onödan, att aldrig ta dem för givet, att i ord och handling visa att jag älskar och uppskattar dem. Jag tror att det var i den vevan jag började tänka uppskattande och blev mer varse nuet och människorna i min närhet. Att inte springa vidare till sen – inte vänta till nästa vecka. Visst gnäller jag och är trött som andra mammor – men inte i samma utsträckning.

Samma år sprang jag mitt första Stockholm Marathon. Jag bearbetade min sorg över att ha förlorat en samtalspartner, kompis och “lillasyster” under mina löpturer. Jag sprang alltid ensam och berättade inte för någon hur jag kände. Jag tänkte mycket på Jessica och dedikerade den maran till henne.

Den här veckan ska jag uppskatta mina barn lite extra. Säga till de jag bryr mig om att de är värdefulla. Leva i nuet och inte skjuta upp något.