för det handlar inte bara om prestationer - det handlar om livet
Att hitta sanningen i sig själv och må bra borde ju vara alla människors önskan. Det fina i kråksången är ju att bilden är i ständig förändring. Man genomgår olika faser i livet, och har således olika sanningar under livets gång. Man ändras och utvecklas, utmaningarna finns överallt - och man väljer själv hur man styr sina tankar kring dem. Själv väljer jag glädje.
Att hitta nuets sanning och jobba dit, må superbra för dagen och gynna omgivningen med en positiv attityd borde vi ta tillvara på lite mer. Det betyder inte att det inte kommer jobbiga dagar och tråkiga händelser - men jag kan ju välja hur jag vill se på det. Många bloggare som jag följer har hittat sin trivsel, det är inte mycket gnäll - mer Jävlar-anamma som jag blir grymt imponerad av och kan hitta inspiration ifrån.
Catti kommenterar: "Det sägs ju att den som är ovillig till förändring redan har nått sin maximala prestationsförmåga. " Jag hade en kollega en gång som sa "Nä, den utbildningen tänker jag inte delta i, jag har pluggat färdigt" när vi blev erbjudna en kurs i Personlig utveckling i 2 dagar. Tänk er att vara fullärda innan 30 års ålder. Vad mer bjuder livet på då? Eller så kan man ju se det såhär: Den personen måste ju känna sig 100%-igt tillfreds. Alltså behöver denne inte gnälla på andra. Mår jag bra och ser min egen storhet kan jag också se andras storhet.
All lycka och framgång börjar hos en själv. Jag kan bara själv påverka min lycka - ta ansvar. Ingen annan kan känna något åt mig, känslan ska komma inifrån och vara genuin/ärlig/sann. I detta tillstånd vill man gärna dela med sig. Det är här man måste balansera fint, att säga det på rätt sätt, att inte säga till fel person. Bara för att man känner framgång betyder det inte att man vill trycka ner någon - utan att denne väljer att känna sig nedtryck av en rad orsaker och anledningar som förmodligen inte har med ämnet att göra. Låt gnäll och problem vara där de hör hemma - projicera inte över dem på andra!
Sedan två år tillbaka har jag ändrat synsätt på många saker, jag har börjat se människor och händelser och tycker att nya livsöden är superintressanta. De berikar mig. Jag håller fortfarande på att lära mig att se alla människors storhet - jag är inte naiv, utan väljer bara mina tankar. Jag sållar bort negativ energi. Jag söker mig till positiva energikällor. Just nu är en av källorna löpning.
Så länge min kropp håller ska jag utmana mig själv. När jag av åldersskäl inte kan springa fortare, kan jag ju springa längre. Och mer, kanske fler lopp. Jag väljer själv mina utmaningar - och jag tänker trivas med dem. Jag är inte bäst, men tillåt mig vara lite divig ibland. Jag behöver förmera mig. Och jag lovar att ta ansvar för mina handlingar.
Aldrig att MarathonMia sitter bitter på åldersdomshemmet! Jag ska ha en miljon historier att berätta för mina barn-barns-barn. Och jag tänker skratta glatt till dem allihop oavsett om det passar sig eller ej.
onsdag 8 oktober 2008
tisdag 7 oktober 2008
Är det fult att skryta?
Vem säger att förminska sig själv är det rätta?
Alla har vi olika skäl för varför vi tränar, utmanar oss själva och kanske tävlar. Hur som helst plockar vi själva ut våra motståndare - det kan vara någon som är bättre, det kan vara ett annat lag, en lång uppförsbacke, en tenta, en specifik uppgift och det kan vara vi själva. Motståndarna skapar vi med våra tankar. Att slå våra motståndare, även om det är oss själva - våra egna tider ger oss en vinnarkänsla, en känsla att mer än duga - att vara förbannat bra.
Istället för att förminska sig själv borde man ju således säga: Jag är fantastisk! Jag är så bra!
Hur vi ger uttryck för våra framgångar är i mångt och mycket styrt från "omvärlden". Någonstans finns det en "norm" för vad som är ödmjukt, vad är skryt och vad är okej att säga och hur man får bete sig.
Egentligen är väl målet att vi ska leva tillfreds med oss själva, vara lyckliga och njuta av nuet och våra framgångar. Jag är den jag är och det är jag 24 timmar om dygnet, oavsett om det gäller arbete, privatliv eller hobby - jag gör ingen skillnad på det. Att lyckas är att leva i ett rus, att se andra lyckas är en glädje för mig med.
I dagens nummer av Dagens Nyheter (Insidan) skriver prästen Ted Harris "Jag strävar efter att förmera livet". Vilket fantastiskt ord. Förmera. Inte förminska. I artikeln pratar Harris om att lyckan får vi söka i oss själva "sin egen sanning", att hitta sig själv i sig själv. Hela artikeln kan du läsa här.
Min egen reflektion till detta är "Den som inte finner sanningen i sig själv (varken försöker eller vill) fokuserar gärna på andras fel och brister. Dessa personer tycker inte att det är okej att andra öppet säger "Jag är fantastisk". Livet ska levas - lyckligt, folk ska inte behöva förminska sig själva för att passa in.
Jag blir så glad när Ultraschmultra är Ultrafri och lever i (och med) sin löpning. När Puma hittar nya utmaningar och får till de där förändringarna så att hon känner att hon lever fullt ut. Att hitta något att fokusera på - som Ironwoman - Jakten på den optimala träningskroppen. De lever i sina sanningar eller är säkert på god väg. Likaså min stora inspirationskälla LillaDuktig - som är lyckan personifierad. Delad glädje är dubbel glädje - vännerna i IF Linnéa är ett bevis på detta, enligt min sanning - som jag tror att jag delar med fler.
Så kära vänner - gå ut i världen och förmera er själva! Glöm inte bort att ni har huvudrollen i era egna liv. Låt ingen förminska er storhet! Och skryt för mig - berätta vad just du är bra på.
Alla har vi olika skäl för varför vi tränar, utmanar oss själva och kanske tävlar. Hur som helst plockar vi själva ut våra motståndare - det kan vara någon som är bättre, det kan vara ett annat lag, en lång uppförsbacke, en tenta, en specifik uppgift och det kan vara vi själva. Motståndarna skapar vi med våra tankar. Att slå våra motståndare, även om det är oss själva - våra egna tider ger oss en vinnarkänsla, en känsla att mer än duga - att vara förbannat bra.
Istället för att förminska sig själv borde man ju således säga: Jag är fantastisk! Jag är så bra!
Hur vi ger uttryck för våra framgångar är i mångt och mycket styrt från "omvärlden". Någonstans finns det en "norm" för vad som är ödmjukt, vad är skryt och vad är okej att säga och hur man får bete sig.
Egentligen är väl målet att vi ska leva tillfreds med oss själva, vara lyckliga och njuta av nuet och våra framgångar. Jag är den jag är och det är jag 24 timmar om dygnet, oavsett om det gäller arbete, privatliv eller hobby - jag gör ingen skillnad på det. Att lyckas är att leva i ett rus, att se andra lyckas är en glädje för mig med.
I dagens nummer av Dagens Nyheter (Insidan) skriver prästen Ted Harris "Jag strävar efter att förmera livet". Vilket fantastiskt ord. Förmera. Inte förminska. I artikeln pratar Harris om att lyckan får vi söka i oss själva "sin egen sanning", att hitta sig själv i sig själv. Hela artikeln kan du läsa här.
Min egen reflektion till detta är "Den som inte finner sanningen i sig själv (varken försöker eller vill) fokuserar gärna på andras fel och brister. Dessa personer tycker inte att det är okej att andra öppet säger "Jag är fantastisk". Livet ska levas - lyckligt, folk ska inte behöva förminska sig själva för att passa in.
Jag blir så glad när Ultraschmultra är Ultrafri och lever i (och med) sin löpning. När Puma hittar nya utmaningar och får till de där förändringarna så att hon känner att hon lever fullt ut. Att hitta något att fokusera på - som Ironwoman - Jakten på den optimala träningskroppen. De lever i sina sanningar eller är säkert på god väg. Likaså min stora inspirationskälla LillaDuktig - som är lyckan personifierad. Delad glädje är dubbel glädje - vännerna i IF Linnéa är ett bevis på detta, enligt min sanning - som jag tror att jag delar med fler.
Så kära vänner - gå ut i världen och förmera er själva! Glöm inte bort att ni har huvudrollen i era egna liv. Låt ingen förminska er storhet! Och skryt för mig - berätta vad just du är bra på.
måndag 6 oktober 2008
MarathonMia goes Kylskåp
Dags att testa formen på BodyJam
Min kropp var inte överens med musiken, jag var stel* och körde min egen typ av robotdans. Kul hade jag i alla fall - LillaDuktig rockade loss och var bäst som vanligt. Ja, hon kan verkligen konsten att dansa och se glad ut samtidigt. Själv räknar jag högt takter för att inte komma bort mig för mycket. Ett, två, tre, fyyyyr - axel-knäpp, axel-knäpp, tjoff, tjoff - dubbelsteg.
Nu ska jag iväg och övningsköra med sonen och se till att få lite hjälp att knöla in en gammal sekretär i vår bil. Kan gå lika smidigt som min dans... men hur var det nu - jag gillade ju utmaningar!
*) Jag trodde jag var en smidig löpare som ser så där härligt graciös ut. Som på film. Och reklam. Men jag skyller på att mina Brolinlår egentligen är formade för explosiv fotboll. Eller nåt. För fotboll är liksom inte min grej. Att spela alltså.
Min kropp var inte överens med musiken, jag var stel* och körde min egen typ av robotdans. Kul hade jag i alla fall - LillaDuktig rockade loss och var bäst som vanligt. Ja, hon kan verkligen konsten att dansa och se glad ut samtidigt. Själv räknar jag högt takter för att inte komma bort mig för mycket. Ett, två, tre, fyyyyr - axel-knäpp, axel-knäpp, tjoff, tjoff - dubbelsteg.
Nu ska jag iväg och övningsköra med sonen och se till att få lite hjälp att knöla in en gammal sekretär i vår bil. Kan gå lika smidigt som min dans... men hur var det nu - jag gillade ju utmaningar!
*) Jag trodde jag var en smidig löpare som ser så där härligt graciös ut. Som på film. Och reklam. Men jag skyller på att mina Brolinlår egentligen är formade för explosiv fotboll. Eller nåt. För fotboll är liksom inte min grej. Att spela alltså.
Äntligen måndag!
Tid för planering - tid för omstart!
Jag är en måndagsmänniska. Måndagar symboliserar starten på något nytt för mig. Chans att rätta till och styra upp. Förra veckans obefintliga träning, eller som jag väljer att se det – förra veckans aktiva vila, har gett mig ett sug efter träning.
Alltså var jag inte sen att haka på IronWoman-Karins förslag till morgonjogg. Eftersom mina diskussioner i helgen mest har bestått i ”Mysteriet med de försvunna clementinklyftorna” och ”Vems tur var det att läsa just den boken” på lite lägre åldersnivå så var det gött med lite vuxensnack. Jag tackar för att du orkade lyssna och inte ignorerade mig med iPoden J
Alltså måndag och fram med almanackan – lövley! Jag tänker köra ett multirace denna vecka. Pumpa mig själv med träning, äta näringrik och bra mat, umgås mycket med barnen och se till att beta av allt på jobbet. Då kan ju helgen inte bli annat än lyckad.
På söndag är det Hässelbyloppet – vet inte om jag ska satsa på en snabb tid. Jag är så grymt sugen att springa SUM på lördag – men det ligger lite fel. Min tanke har varit att kanske smyga in i buskarna mitt i banan och hoppa fram när Funrun och Ultraschmultra kommer förbi, hålla dem sällskap en bit och sedan avvika. Då får jag vara med lite grand.
Den här veckan ska jag också fokusera på att inte ”unna mig” godis i tid och otid, för man kan ju inte leva på ett maraton hur länge som helst!? Ska jag fortsätta käka gotter i den här takten får jag springa en mara i veckan och det vill jag nog inte. Tror jag.
Som sagt – tid för förändring, tid att göra något åt saken.
Jag är en måndagsmänniska. Måndagar symboliserar starten på något nytt för mig. Chans att rätta till och styra upp. Förra veckans obefintliga träning, eller som jag väljer att se det – förra veckans aktiva vila, har gett mig ett sug efter träning.
Alltså var jag inte sen att haka på IronWoman-Karins förslag till morgonjogg. Eftersom mina diskussioner i helgen mest har bestått i ”Mysteriet med de försvunna clementinklyftorna” och ”Vems tur var det att läsa just den boken” på lite lägre åldersnivå så var det gött med lite vuxensnack. Jag tackar för att du orkade lyssna och inte ignorerade mig med iPoden J
Alltså måndag och fram med almanackan – lövley! Jag tänker köra ett multirace denna vecka. Pumpa mig själv med träning, äta näringrik och bra mat, umgås mycket med barnen och se till att beta av allt på jobbet. Då kan ju helgen inte bli annat än lyckad.
På söndag är det Hässelbyloppet – vet inte om jag ska satsa på en snabb tid. Jag är så grymt sugen att springa SUM på lördag – men det ligger lite fel. Min tanke har varit att kanske smyga in i buskarna mitt i banan och hoppa fram när Funrun och Ultraschmultra kommer förbi, hålla dem sällskap en bit och sedan avvika. Då får jag vara med lite grand.
Den här veckan ska jag också fokusera på att inte ”unna mig” godis i tid och otid, för man kan ju inte leva på ett maraton hur länge som helst!? Ska jag fortsätta käka gotter i den här takten får jag springa en mara i veckan och det vill jag nog inte. Tror jag.
Som sagt – tid för förändring, tid att göra något åt saken.
lördag 4 oktober 2008
Generalknas
Vad hände med snabba Mia?
Fixade akutbarnvakt. Hade egentligen tänkt springa på lunchen men hade glömt löpar-BH. No-Go. Alltså fick farsan passa sötnosarna när jag skulle ta premiärturen efter Berlin Marathon...
Mina falukorvs-smalben dunkade och gjorde ont. De såg mer ut som nätad kassler än smidiga löparben. Jag flög iväg i 6:05-fart. SEXNOLLFEM. Skit. Superskit.
Försökte klämma på. Körde en kilometer i 5:19...nästa i 5:26. Smalbenen skrek! Svägerskan ringde och jag svarade tacksamt, började promenera och bestämde fikaträff dagen efter.
Benen ville inte starta igen. Vad skulle jag göra? Huvudet ville men benen sa ifrån. Mitt mentala skrek ner till benen "Sätt fart för faaaaaan! Jag vet att ni kan! Ni har ju hållt snabbare tempo i över 4 mil!" Jag kämpade mig fram. Efter 25 minuter började det kännas bra... då var jag 300 meter från farsans hus. Problemet är att pappsens hus ligger på en kulle med tre hiskeliga uppförsbackar á 250 meter. Jag valde den minst smärtsamma...i snigelfart. grrrrr.
Mina smalben skrek. Mitt mentala skrattade och njöt fortfarande av Berlins sötma. Själv försökte jag transportera mig hem till pappsen, äta middag och gosa med Jonathan och Linnéa. Det gick bättre än att springa. Fick lite härlig Hugo-tid också.
Lördag förmiddag ägnades åt att julstäda hos brorsan med goseungarna. Jag satte sedan på mig mina Kayanos för en promand på Överjärva gård... Höger ben villl inte. Höger baksida lår skriker. Jag, mina skrikande ben och ivriga Kayanos fikar med härliga Helana, Spralliga Susanne och Modiga Mia. Mentalt är detta toppen. Mentalt är detta bäst. MEN HUR I HELVETE FÅR JAG FART PÅ BENEN TILL HÄSSELBYLOPPET?
Fixade akutbarnvakt. Hade egentligen tänkt springa på lunchen men hade glömt löpar-BH. No-Go. Alltså fick farsan passa sötnosarna när jag skulle ta premiärturen efter Berlin Marathon...
Mina falukorvs-smalben dunkade och gjorde ont. De såg mer ut som nätad kassler än smidiga löparben. Jag flög iväg i 6:05-fart. SEXNOLLFEM. Skit. Superskit.
Försökte klämma på. Körde en kilometer i 5:19...nästa i 5:26. Smalbenen skrek! Svägerskan ringde och jag svarade tacksamt, började promenera och bestämde fikaträff dagen efter.
Benen ville inte starta igen. Vad skulle jag göra? Huvudet ville men benen sa ifrån. Mitt mentala skrek ner till benen "Sätt fart för faaaaaan! Jag vet att ni kan! Ni har ju hållt snabbare tempo i över 4 mil!" Jag kämpade mig fram. Efter 25 minuter började det kännas bra... då var jag 300 meter från farsans hus. Problemet är att pappsens hus ligger på en kulle med tre hiskeliga uppförsbackar á 250 meter. Jag valde den minst smärtsamma...i snigelfart. grrrrr.
Mina smalben skrek. Mitt mentala skrattade och njöt fortfarande av Berlins sötma. Själv försökte jag transportera mig hem till pappsen, äta middag och gosa med Jonathan och Linnéa. Det gick bättre än att springa. Fick lite härlig Hugo-tid också.
Lördag förmiddag ägnades åt att julstäda hos brorsan med goseungarna. Jag satte sedan på mig mina Kayanos för en promand på Överjärva gård... Höger ben villl inte. Höger baksida lår skriker. Jag, mina skrikande ben och ivriga Kayanos fikar med härliga Helana, Spralliga Susanne och Modiga Mia. Mentalt är detta toppen. Mentalt är detta bäst. MEN HUR I HELVETE FÅR JAG FART PÅ BENEN TILL HÄSSELBYLOPPET?
fredag 3 oktober 2008
Att Baissa.
Det vill säga "Starkt mörka sin form eller prata ner sin förmåga innan lopp"
Jag utnämnde tidigare Nix som guldmedaljör i SM i baissning. Nu verkar det som om Coach Allan får ta över den titeln. Att "knappt träna på hela sommaren med en spricka i benet" och sedan springa Berlin Marathon på 3:04 är världsklass. Baissningen bestod i "jag kommer inte slutföra...jag ska bara springa 8k...jag kommer få resultatet DNF".
Men... den här bloggen uppkom ju i samband med att min lillebror Henrik utmanade mig på Stockholm Marathon. Eftersom han inte fick plats till förra årets lopp kommer han att springa 2009 och slå min tid då. När jag frågar hur det går med träningen brukar det baissas hej vilt. Han arbetar med att renovera kök och badrum vilket är rätt tungt. Då orkar man inte springa efter jobbet. Dessutom har han ju en 4-åring och en 7-åring att skylla på... eller?
Nu bor jag hemma i hans lägenhet medan han och fästmön är i Rom. Jag gjorde en del intressanta fynd i går... och kom fram till att han nog tränar en hel del mer än han berättar! Här är bevisen:
Polar pulsklocka med fotpod...
Ett par väl använda Asics!
Aha! En löparjacka från Newline för höstbruk.
Vätskebälte för långpass?
Den här utmaningen kan ju bli hur spännande som helst! Nu gäller det att planera in många bra kvalitetspass så brorsan inte hinner ifatt mig. Dessutom kan jag ju klä ut mig till fasan (en dröm jag har...) och sätta mig i en buske och tjuvkolla när han springer för att kolla hur mycket han mörkar formen! Haha - jag är honom på spåren - när han sätter igång med baissningen i vår kommer jag vara förberedd och inte tro ett ord på vad han säger.
torsdag 2 oktober 2008
Vilovecka utan stress och ångest
I vanliga fall tycker jag starkt illa om att inte kunna träna dagligen!
Just nu passar jag mina brorsbarn Jonathan 4år och Linnéa snart 7år. Det känns jättekul att slängas tillbaka i småbarnsförälderrollen, men ack så läbbigt. Det är daghem och skola som gäller, packa väska, följa med, skoskydd på (och sedan gärna av), pricka av, fylla i listor... allt det som gick av bara farten när man var inne i svängen, men som nu känns far far away.
Som tonårsförälder är det mer... kolla om "vattnet" i Fantaflaskan verkligen är vatten...
Hursomhaver tänker jag ägna min tid efter jobbet och helgen med dessa underbara varelser, ska se till att hinna baka bullar på Kanelbullens dag, ta oss ut i någon skog och leka och hälsa på lite släktingar. Småkids somnar ju dessutom tidigare än tonårsbarn vilket ger mig massor av tid att planera...(okej - jag vet att jag kommer att klämma in en löptur eller två!). Jag borde även aktivera mitt Funbeat-konto för det verkar hända en hel del kul där (är bara jogg.se-reggad) Jag får inte ågren över att vila så här tätt inpå Berlin marathon, vet att det gör gott för min kropp.
Följande ska organiseras in i mitt liv:
* Tre terrängmilar med Puma och Nike - ett måste i oktober.
* Hässelbyloppet nästa söndag - anmäld och klar
* SUM nästa lördag...kolla/springa eller smygspringa med?
* ArmyFitness - varför har de inte hört av sig? Är de skraja eller?
* Tjejvasan i februari - anmäld och klar - har inte åkt längd sedan mellanstadiet - dags att börja träna?
* Vertex Fjällmaraton augusti 2009
Att jag lägger in Vertex här är...hmm...hur ska jag säga det... jag borde ju träna terräng om jag ska springa Fjällmaraton och det är ju bra att börja nu när det är höst (jag älskar årstider!)...hmmm... och ett par nya skor kanske behöver införskaffas? Terrängskor. Det känns som jag har köpstopp på löparskor efter 5 st denna säsong. Men terrängskor ingår väl inte i löparskodivisionen va?
Fler saker som står på agendan för nästa år:
* Tjejvansbrosimmet
* Tjejvättern
* Lidingö tjejmil om den inte krockar med Berlin marathon förstås!
Sen var det ju träning med LillaDuktig! BodyPump, spinning, BodyJam och kanske Afrikansk dans. Träning med IF Linnéa, annars får jag abstinens. Springa i höstens härliga gråhet måste jag ju också.
Har ni några bra förslag på vad jag kan fylla min tid med från och med måndag?
Just nu passar jag mina brorsbarn Jonathan 4år och Linnéa snart 7år. Det känns jättekul att slängas tillbaka i småbarnsförälderrollen, men ack så läbbigt. Det är daghem och skola som gäller, packa väska, följa med, skoskydd på (och sedan gärna av), pricka av, fylla i listor... allt det som gick av bara farten när man var inne i svängen, men som nu känns far far away.
Som tonårsförälder är det mer... kolla om "vattnet" i Fantaflaskan verkligen är vatten...
Hursomhaver tänker jag ägna min tid efter jobbet och helgen med dessa underbara varelser, ska se till att hinna baka bullar på Kanelbullens dag, ta oss ut i någon skog och leka och hälsa på lite släktingar. Småkids somnar ju dessutom tidigare än tonårsbarn vilket ger mig massor av tid att planera...(okej - jag vet att jag kommer att klämma in en löptur eller två!). Jag borde även aktivera mitt Funbeat-konto för det verkar hända en hel del kul där (är bara jogg.se-reggad) Jag får inte ågren över att vila så här tätt inpå Berlin marathon, vet att det gör gott för min kropp.
Följande ska organiseras in i mitt liv:
* Tre terrängmilar med Puma och Nike - ett måste i oktober.
* Hässelbyloppet nästa söndag - anmäld och klar
* SUM nästa lördag...kolla/springa eller smygspringa med?
* ArmyFitness - varför har de inte hört av sig? Är de skraja eller?
* Tjejvasan i februari - anmäld och klar - har inte åkt längd sedan mellanstadiet - dags att börja träna?
* Vertex Fjällmaraton augusti 2009
Att jag lägger in Vertex här är...hmm...hur ska jag säga det... jag borde ju träna terräng om jag ska springa Fjällmaraton och det är ju bra att börja nu när det är höst (jag älskar årstider!)...hmmm... och ett par nya skor kanske behöver införskaffas? Terrängskor. Det känns som jag har köpstopp på löparskor efter 5 st denna säsong. Men terrängskor ingår väl inte i löparskodivisionen va?
Fler saker som står på agendan för nästa år:
* Tjejvansbrosimmet
* Tjejvättern
* Lidingö tjejmil om den inte krockar med Berlin marathon förstås!
Sen var det ju träning med LillaDuktig! BodyPump, spinning, BodyJam och kanske Afrikansk dans. Träning med IF Linnéa, annars får jag abstinens. Springa i höstens härliga gråhet måste jag ju också.
Har ni några bra förslag på vad jag kan fylla min tid med från och med måndag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)