Gästinstruktör på NMT Rookie

En ny NMT Rookie camp är igång och jag fick stora äran att lära gänget springa.
Fotot är inte på rookisarna - jag mitt nöt glömde förstås kameran i omklädningsrummet :( - fotot lånat från NMTs facebooksida.

Det är ju inte bara att köpa sig ett par löpardojjor och ge sig ut och kuta. Är man nybörjare på träning eller börjar igen efter långt uppehåll brukar ju motivationen vara lite sisådär. Känns det jobbigt att springa någon kilometer, ja då kanske man inte gör det igen. Skorna blir stående i hallen och drömmen om att känna sig pigg, stark och vältränad ersätts av något annat.

Motivation var det inte brist på bland de 29 deltagarna i kvällens pass. Alla var sugna på att lära sig lite löpteknik. Mitt mål var att förenkla för dem när de ska jogga/transportera sig mellan övningarna som de ordinarie instruktörerna kör. Att de ska komma fram lättare, kunna andas och inte vara helt slut när de ska köra styrka. Att göra löpningen lättare och kanske därmed roligare.

Jag startade passet genom att be alla resa sig från sina stolar. Alltså sträcka på sig och känna sig 10 cm längre, att slappna av i axlar och vara lätta i steget. Alla skulle springa vackert och känna sig snygga.

Och snygga var de! Jag tog med mig gänget till en backe vid Ugglevikskällan, den är lutar bara lite, där körde vi olika löpskolningsövningar (höga knän, indianhopp, skipping, sidolöp och baklängeslöpning) och drog sedan iväg till mördarbacken. Där visade jag hur man tar sig upp för en backe på bästa sätt, eller i alla fall med rätt teknik (vilket inte i början innebär att man ska springa så fort som möjligt, utan helt enkelt rätt). Sedna fick de försöka släppa lite rädslor och springa fort nerför på ett ekonomiskt och skonsamt sätt. Alla sprang upp och ned i backen och fick in tekniken mycket bra på första försöket. Rookiesarna orkade upp för backen fler gånger än vad några ens klarar på intensivpassen!

Därefter frågade jag hur många som aldrig sprungit 3 km i ett sträck, 5 räckte upp handen. "Off we go!" I gemensam trupp sprang vi i elljusspåret och lade metrar bakom oss. Det var så grymt att se alla öva in tekniken upp- och nedför, att de tänkte på hållningen och sprang vackert hela vägen. De frågade om tips och råd, och jag svarade så gott jag kunde.

Att springe i skymningen en höstkväll är helt magiskt. Luften är så frisk och kroppen bara vill vara i den där härliga rörelsen som kallas löpning. Jag sneglade ner på klockan och insåg att jag bara hade 7 minuter kvar av passet och vi var en bra bit från Östermalm. Oups - jag hade kunnat springa runt och peppat Rookisar i timmar, men jag busvisslade tillbaka gänget så begav vi oss tillbaka till slut.

När vi väl kommit "hem" visade min Garmin på 6,67 km - och då hade jag sprungit MINST av alla i hela gänget. Jag hade ju bara stått och tittat när de kutade upp och ner för backar. Detta innebär att ALLA sprang mer än 7 km under kvällen.

Är inte det grymt av ett Rookiegäng så säg!? Jag är i alla fall MYCKET imponerad!