Vad är det där?

De båda motorcrossförarna bromsar in på den gropiga vägen. De låter motorn rusa några varv och tittar förbryllat framför sig. Med ena foten i backen håller de upp sina leriga monstermaskiner som doftar avgaser. Ut ur den täta, snåriga granskogen på vänster sida kommer en tjej iklädd rosa ballerinakjol och rosa gummituta på pekfingret fram, korsar vägen och tar sig upp på andra sidan. Där sluttar det brant uppför och röd-vit-randiga band fladdrar från ett omkullfallet trä. Tjejen hoppar från sten till sten med sina blommiga skor och flåsar högt. Hon ser ut att ha det slitigt. Är det en synvilla? Är det en hallucination? De båda crossförarna skakar långsamt på huvudet, gasar och ger sig av framåt och lämnar hägringen. Kan det ha varit en asfaltsballerina?

Jajamensan! Det var jag. Igår utförde jag ca 2 timmars grym vristträning i tuff, obanad terräng. Jag startade 5 minuter efter alla andra tillsammans med Magnus, Jojje och Mats. Redan efter 100 meter var jag ensam. Ensam med naturen och mina tankar. I två kilometer lyfte jag benen högt och lät låren kämpa i den tjocka-madrass-i-gympasalen-liknande mossan som utgjorde den första etappen. Solen gassade och bjöde på en fantastisk sommardag. Det var skönt att svalka benen i det djupa diket och känna hur leran sipprade mellan tårna. Upp, över och pang - där for jag i backen och skrapade upp vänsterarmen. Ballerinakjolen fladdrade i vinden och fastnade i snår och taggiga buskar. Över ett kärr bar mina blommiga noosa - sedan in i skogen. Bort mot nya våtmarker och utkanten av vassen. Upp och ned över stenblock, en miljon omkullfallna träd och sedan en äng.


På andra sidan ängen hördes små vättar locka "Här är vi! Här är vi!" Bunden av den trolska rösten bar mina ben mig fram över ängen. Likt "Sound of Music - the Swedish version" dansade jag fram och mötte Jens och Anna vid vätskekontrollen.

Tog mig en RedBull shot, två muggar vatten och begav mig in i skogen. Här bjöd det på lut. Uppför. Mycket uppför och mycket brant. Följde hela tiden de röd-vita plastbanden och njöt. Efter åtta kilometer var jag uppvärmd och kunde "springa" på. Eller åtminstone ta mig fram utan att låta som en blåsbälg. Uppför ett bergsliknande parti där det var högt och brant. Ner över stenar och mossa. Små stup som jag ålade mig nerför.

En asfaltsballerina i skogen, som tack vare sträckningen inte kom vilse, som fick lära sig att det är skillnad på konsistensen på grå sten och grå mossa. En asfaltsballerina som parerade många tänkta fall och tackade militärträningen för den smidiga hållningen. En asfaltsballerina som under två timmar konstant log och hade kul. Det enda hon nu undrar är var hon ska återlämna de fridlysta blommorna hon hade mellan tårna och var hon ska släppa ut grodynglen ur skorna.