Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

söndag 9 november 2008

Att bara vara. Eller att höra till.

Man känner sig hemma där man får vara sig själv. Eller göra något man tror på.

Folk gör vad som helst för att höra till. De finns människor som frivilligt sätter på sig ett bälte med bomber för att ta livet av sig för att de tror på något - och vill höra till.

Nu är inte jag lika drastisk som en självmordsbombare. Jag har bara tränat med TSM (TeamStockholmMarathon). Förra säsongen läste jag om folk som varje söndag haft den ena upplevelsen efter den andra. Tillsammans med andra likasinnade. Själv nötte jag mina långpass ensam, stötte ibland ihop med någon TSM-klunga, men var solokvist. Idag sprang jag där mitt ibland dem. Jag behöver inte läsa om dem, jag är numera en del av dem. Jag hör till.

Idag var det föreläsning om Motivation. Eller nåt. Hejade på Thomas, Clarence, kramade om Catti, vinkade upp Sandy (Alexandra). Hojtade på Tone, lämnade plats åt Masse och Nix. Hälsade på Niklas N, såg Arne, morsade på Pertti... jag satt bland flera hundra tigthsprydda män och kvinnor och det kändes fullt normalt en söndag morgon. Tillsammans gillar vi löpning, vi har ett mål. Tillsammans saknade vi Karin som ligger hemma och är magsjuk. Tillsammans lyssnade vi, värmde upp och sprang.

Vi gjorde en gemensam satsning på löpskolning; skip, kick-i-baken, mångsteg och några benböj.
Efter detta var det Fartlek som fungerade helt okej jämfört med den halvdanna satsningen i somras. Jag sprang och snackade mycket med Nix och fick lite perspektiv på tillvaron. Jag kunde göra det jag tyckte var kul: Springa samtidigt som jag kunde vara jag: Mia. MarathonMia. I goda vänners lag. För att få höra till och vara en del av gemenskapen är najs. Supernajs. Känslan före, under och efter passet är ren och skär harmoni, jag kan inte beskriva det bättre. Nästan som IF Linnéa - ni vet den där klubben som klassas som "Sveriges i särklass trevligaste klubb". Fast där är det mer kärlek. Glädje och kärlek.

Väl tillbaka vid GIH så fick jag lägga till en omgång löpskolning för att inte fuska på Nix utmaning, sedan stretch och armhävningsutmaningen: Idag blev det 11-15-9-9-20= 64.

Nu gäller det att ladda, gå och lägga mig tidigt så att jag är pigg och fräsh till Army Fitness tidigt imorgon bitti. Svintidigt.

9 kommentarer:

Löpning & Livet sa...

Jag är lite kluven till det där.. Å ena sidan hade det varit jättekul att träna tillsammans med så många liksasinnade.. men å andra sidan vill jag helst sköta min träning själv (även om szalkaiprgrammet ligger till grund för den precis som för väldigt många andra) Konstigt egentligen..

Fast nu bor jag ju visserligen inte i sthlm och kan inte vara med, så det är väl inte så mycket att fundera över egentligen :)

Karin sa...

Åh, jag saknade er med! Är på benen och ska nog kunna träna imorgon :-) Jag förstår precis vad du menar med att "höra till". Att bara få vara. För du är ju alldeles underbar som den du är :-)
Lycka till imorgon, stencoolt som attan!!

Puma sa...

jag förstår vad du menar. på ett sätt. men samtidigt - för mig är att höra till och att bara få vara inte alltid samma sak. blev väldigt förvånad häromdagen när mina 40+-åriga arbetskamrater sa att dom inte kunde gå och äta lunch själva. för att det verkade konstigt. som om de inte skulle höra till. jag kan förstå om det är viktigt att verka höra till när man går i femman. men när man har fyllt 47 och är både mamma och produktchef, har man inte bättre självkänsla/självförtroende då? jag hör till. men jag gör min egen grej. jag låter mig bara få vara.

Anonym sa...

*funderar*
Att höra till är trevligt, att ha någon att dela LÖPNINGEN med. Jag har er! Det känns superbra.

Men samtidigt... att vara den enda som springer i byn är en sann boost för självkänslan. Alla tycker att man är så duktig. Smått galen. Men duktig.

Helena sa...

jag håller med dig mia, det är en underbar känsla, att höra till, både på tsm-träningarna och på Linnéaträningarna! Hoppas vi ses på tisdag!!

MarathonMia sa...

Andréa: Jag skötte all träning själv förra säsongen och det gick bra. jag har ganska stort behov att få springa själv ibland och kommer ta mig den tiden när jag behöver. Förmodligen har jag haft förutfattade meningar om TSM (vägrade förra året) och blivit glatt överaskad.

Karin: Du är ju halva TSM :-) Bra att du mår bra.

Puma: Jag förstår vad du menar. Jag har mycket god självkänsla och gillar att göra saker på mitt sätt. Också. Jag känner mig trygg i mig själv och har nog aldrig sett mig som en TSM:are... och rätt var det är springer jag där och känner mig som en av dem. Konstigt för mig med.

Bureborn: Vilken dröm. The one and only liksom. Bor nog för centralt för att vara unik. om jag hittar något knas jag kan göra (och bli ihågkommen...) så kan jag försöka.

Helena: Ja, det måste ju upplevas. Familjekänsla.

Magdalena sa...

Det skulle vara härligt att vara med. Man kan faktiskt förena bästa ting: lära sig löpning i grund mm gm TSM och så kan man träna på egen hand. Man måste inte vara extrem, Jag skulle kunna tänka mig TSM inte bara för gemenskapen men ffa för att bli bättre på löpning!

MarathonMia sa...

Magdalena: Mina långpass har förut varit heliga - då har jag gått in i mig själv och gillat ensamheten. Men för att bli bättre, och kanske stabilare - är det så mycket lättare med sällskap och farthållare.

Fast någon gång då och då tror jag att det är viktigt och låta kroppen bestämma och köra på känsla. Det bästa av två världar.

Masse sa...

Det är faktiskt en mysig gemenskap i TSM trots att det är 700 deltagare. Märkligt!