Jajustdet - Berlin Marathon

loppet, känslan och gemenskapen!

Just detta lopp känner jag mig som en receptbok. Jag har samlat på mig en massa bra framgångsrecept och lyssnat på tips, läst bloggar och artiklar. Allt jag kan göra är att köra en avsmakningsmeny och se vad som funkar bäst och vad som tilltalar just mig! Det visar sig bli en gourmetmiddag!

Jag har två powergel, en i vardera hand. Det är första gången jag ska prova gel. Tanken väcktes när Dunceor ifrågasatte min snabba öppning (eller långsamma avslut) då jag gick i analys-mode och kollade mina gamla lopp. Samma sak ifrågasatte Fredrika - var det mitt mentala som spökade så jag kroknar efter17-19k? Nej - det var ork - och ork går att köpa på tub. Så det gjorde jag. Jag kan lugna ner alla som tänker "Generalknas-inga nyheter på lopp -då pajjar magen." Hehe - I wish!

Pip-pip-pip-pip-pip-pip...surrandet från mattan när alla chipprydda fötter springer över är helt underbar. Ett helt nytt lopp, en fräsh start med möjlighet till nya framgångar - ingen vet vad som väntar. Jag följer med massan och vaggar med i ett skönt tempo, det går inte snabbt men inte heller långsamt. Jag låter mig dras med och siktar blicken på den vackra Siegessäule - en enorm staty av en ängel i guld. Det är inte supertrångt men ändå svårt att springa om, det känns som tempot är behagligt de första fem kilometrarna - 26:06, och jag tackar Nix för tipset om 5k-indelning och bockar av den första etappen med en skön känsla i kroppen. Fortsätter så tills 40 minuter har gått - då tar jag en första sip av min Vildäpplesmakande gel. Jag klämmer i mig en tredjedel av tuben och låter sirapen glida ner i halsen. Min tanke sprider sedan runt energin ut i benen, upp i huvudet - det här gör mig gott. IF Linnéas superlöpare Rebecca delar in sitt lopp i belöningar - jag tar efter och sätter upp nästa tid för gel-kick...vid 1:10. Efter 9k hejar IF Linnéas Britta som är publik - hennes man springer i år.

Passerar milen på 52:40, alltså 2:40 efter planen. Men jag har ju gel. Jag har ju röda Asics DS Trainer. Vad kan gå fel liksom? Dunceor sa att jag kan sträcka mig till 53 minuter och ändå klara av 3:50. Två femmor avbockade. Gatorna är fyllda av publik och musik. Folk hejar och ropar, klirrar, klingar, spelar och peppar. Danska flaggor vajar överallt. Mitt i allt inferno tar Umpa-umpa-orkestern en snabb paus precis när jag kommer :-( så den missar jag totalt. Plötsligt hör jag surr igen, dags för 15k-klockning. Här står släkten och hejar! Kroppen känns oförskämt pigg. Jag har druckit vatten vid varenda vätskekontroll och undvikit magknip genom att promenera och dricka långsamt. IF Linnéas Ultralöpare Staffan fick surt erfara vad som händer när man hoppar över vätskekontrollen - han hamnade med söta sjuksköterskor på Akademiska i Uppsala. Jag ville undvika tjocka, hårdhänta, stränga, tyska sjuksköterskor och drack lydigt.

Jag sneglar på klockan och springer runt 5-minuterstempo. Jag är pigg och fräsh, låter mig hejas fram och tänker på Fredrikas kommentar om att jag ska omformulera det negativa ordet "krokna" till något positivt jag ska ta mig igenom. Bäst som jag filosoferar surrar 20k-kontrollen. Jag passer den med ett stort leende och skriker på svenska "Jag är helt fantastisk!" Jag har totalt missat att gå ner i dipp. Det är den mentala delen som styr mycket, men att benen kunde avverka 4-5k i rasande fart mitt i hade jag ingen aning om - tänk bara vad jag kommer göra i framtiden! Wow. Lite längre fram är skymtar en halvmaramarkering, jag sätter fart och passerar på 1:50:24. Känner mig pigg och stark. Nästa mål är 25k för den andra gelen. Tar en banan på vägen (var hungrig vid start) och fyller på med vatten. Mina flätor börjar dra sig uppåt, allt för att visa den vackar klubbtillhörigheten. Några svenska löpare kommenterar och hejar, jag klappar en svensktröjsprydd kille på axeln och hojtar "Heja Sverige". Så här lycklig och så här nördig får man vara under ett lopp!

Passerar 25k utan anmärkning, bockar av ytterligare en femma. Passerar 3mil på 2:38:31 - nästan identisk tid med Löpar-Johans tid på Lidingöloppet. Enda skillnaden är att Berlin är platt som en pannkaka och Lidingör grymt kuperat. Och så återstår det ju 12195 meter för mig. Här infinner sig Runners High. Jag är oslagbar! Jag ler. Fötterna och flåset har inlett en härlig kärleksrelation med varandra - det går inte att släppa taget. Jag lägger meter för meter bakom mig. Jag passerar killar, gubbar, kvinnor, långa, korta, smala och tjocka. Jag känner mig ett med mig själv - jag finns inte men ändå fullt ut. Det gör inte ont någonstans, hjärtat pumpar, andningen är jämn. Jag lever. Jag känner. Jag är.

En kvinna som springer bredvid mig säger på svenska - vilket skönt tempo vi har, jag ska in på 3:40. Det visar sig att hon har startat 5 minuter efter mig. Detta innebär ju att jag kan komma in på mindre än mina önskade 3:50. Jag låter kroppen köra för egen maskin, sätter på autopiloten och räknar ut att jag kan tillåta mig 5:30-tempo om det skulle behövas på slutet, men först ska jag bara se till att klämma musten ur nästa kilometer. Och nästa. Jag flyttar hela tiden ribban lite högre. Jag passerar 35k på 3:05:53 och siktar in mig på en kilometer i taget. Nu är det bara 7 kvar. Snart har jag min sista femma. Fem ynka kilometer. Jag vill. Jag kan. Jag orkar! När det är 4 kilometer kvar börjar jag bli trött. Jag dricker vatten och stretchar ut mina vader. Jag försöker sträcka ut ryggen och startar om. Jag springer som jag aldrig sprungit förut. Men målet kommer aldrig. Det är först en stor uppblåst portal...sen en till uppblåst portal...sen en riktig portal - Brandenburger Tor. Jag springer förbi några och klämmer ur det sista jag har! När jag väl kommit i mål känns det som en dröm. Jag gjorde det! Jag grejade det! Inte en negativ tanke passerade min skalle!

Mitt nya personbästa lyder: 3:46:12

Jag är så grymt nöjd. Jag missade brödrosten med 3 minuter och 48 sekunder. Det var inte sista gången Berlin marathon fick hälsa på min glädje - I'll be back!