I saw the sign...

...that opened up my heart* – I saw the sign. *)(eller ska det vara eyes?)

En gång ultralöpare alltid ultralöpare. För mig ligger utmaningen i att springa längre. Och längre. Och längre. Det får inte ske för snabbt utan jag lägger till 1-2 mil åt gången. I långsamt tempo. Målet för i år var egentligen 10 mil i sträck – men WTF – mål är till för att nås, spräckas, ta sig förbi. Utmanas. Förlängas.

Jag ville köra GAX 100 miles nästa år, men Fredrika informerade mig snabbt att det är sista året det går. What to do? Att vela är inte min grej. Eller jo. Eller nej. Eller äsch jag vet inte. Jag har varit orolig att jag inte ska klara distansen men rätt var det är så får jag små hinter, ser små tecken som liksom hamnar i mitt knä, på min hornhinna och i mitt öra. Jag fick reda på att det officiella resultatet från Trollhättan blev drygt 9 mil - och det finns ju mer krut i benen... så kanske, kanske.

Jag har medvetet inte surfat in på GAX hemsida och kollat. Eller jo, jag gjorde det för två veckor sedan. Efter det har tecknen visat sig gång efter annan. Jag vill inte köra loppet själv och hade funderingar på att haka på Fredrikas 50 miles, men sedan började Staffan så smått fråga om 100 miles. Kan han, så kan jag. Vi började chatta lite om vi skulle anmäla oss eller inte. Till slut sa jag ”Vi kan väl diskutera det på vägen till Strömstad?”.

Vi pratade lite löst om vad som kunde vara svårt (navigering och hitta i Skåneland, vad som ska vara i Drop-bagsen, hur trött blir man på natten...?). Sen dök frågan om vilken distans vi skulle välja, samtidigt passerar vi en skylt STRÖMSTAD 160km. Klart vi skulle köra 100 miles om vi anmälde oss. Nattlöpning och 8 mil avverkades ju i Trollhättan. Det var det första tecknet. Det andra tecknet var en registreringsskylt på en bil med GAX (eller var det en Polsk transportbil och bokstäver i texten...). Alla skämt vi sedan drog var inte riktigt hundra – alltså blev distansen bestämd. HUNDRA MILES – drygt 16 mil. Det första vi ser i sekretariatet i Trollhättan är inbjudan till GAX i augusti. Ett tecken!

Jag berättade detta för några stycken i lördags och framför mig springer arrangören för GAX. Han ger mig massa information och säger att jag grejar det galant. Hur svårt kan det vara liksom? Om inte det där var ett tecken så är ingenting det.

Jag är anmäld. Självklart tog jag den fulla distansen 100miles. Och jag är skiträdd.

Imponerande!

Att övervinna rädslor, stora som små, är en inre fight som imponerar stort på mig!

Den här gången handlar det om en modell större. Att springa 5,5 mil när ens distansrekord är milen är en stor bragd. Det var så många som inte sprungit särskilt långt, men som laddade, var nervösa, skaffade vätskebälte och planerade inför lördagens Hornstull-Järna.

Det är det perfekta träningsloppet eftersom det finns möjlighet att hoppa på och av ungefär var 5:e kilometer. Detta ger en trygghet. Och kanske en liten morot. Precis som på varvlopp styrk nämligen tävlingsskallen, så när det känns motigt och tröttsamt så kan man hoppa av, men när tunnelbanestationen är där så poppar följande tanke upp "Bara en etapp till". På detta sätt transporterade sig 75 löpare fram genom förorterna mot Järna.

IF Linnéas Ultradrottning (hon med totalfokus) hade som vanligt fixat med GPS-kartor till Garmin, tydliga skriftliga instruktioner och vägbeskrivningar. Bara att ge sig av på äventyr.

Jag körde på känsla och tänkte hoppa av om kroppen sa ifrån efter förra helgens långlöp på nästan 9 mil. Därför delade jag och Tone på gruppledarrollen. Jag kände mig pigg och stark så jag hängde med hela vägen - hur skulle de annars få till sin bonusrunda på Sörmlandsleden. Jag springer alltid fel :)

Imponerande!

Fredrika: För hela arrangemanget och för att hon fått mig att springa ultra.

Tone: Tjejen har en farthållningsklocka inbyggd i kroppen. Vi enades om 6:30-tempo (även om Peter började bråka om 6:45-fart) vilket hon höll hela väge tills vi skulle på Sörmlandsleden.

Vår grupp: som inte tappade humöret, eller åtminstone inte visade det på hela vägen. Att vi väntade in alla så vi skulle komma fram tillsammans. Ultragemenskap.

De 58 som sprang hela distansen: Fantastisk siffra.

Fredrik, Anneli, Katarina och Leffe från NMT: Ni rockar! Helt otroligt att komma hela vägen! Fantastisk ultradebut vänner! Några har tydligen anmält sig till Stockholm Marathon nästa år... ;)

Linnéaner: En hel drös klubbkamrater satte distansrekord och gjorde ultradebut. Daniel lyckade hänga med i det långsamma tempot och fullfölja - han är annars känd för rugbyöppningar i springfart...

Oskar: Sprang i Fivefingers hela vägen. De är lämpade för kortare sträckor och inte terräng. Varje steg längs grusvägarna var en smärta, fotsulorna släppte nästan foten. Jag har aldrig hört så mycket svordomar, eller sett så mycket jävlar-anamma som han visade den sista milen. Han vägrade byta skor med mig och sa "Har jag varit så här dum, ska jag banne mig vara en idiot hela vägen!" Jag utnämner Oskar till Veckans Viking.

Loppets häftigaste: Jag sprang och pratade om "tecken" kring GAX100 miles och snett framför mig säger en kille "Hej! Jag heter Stefan och arrangerar GAX - du kan ställa hur många frågor som helst om upplägget". SCARY...

Bilder från dagen hittar du här!

Born 4th of July!

Det var hektiskt på Ultraförlossningen idag!

Förra året när jag gjorde min ultradebut på Hornstull-Järna var det 25 startande. Idag var det 75. SJUTTIOFEM!

Vi delade in oss i 3 fartgrupper där jag och Tone ansvarade för mellangruppen. Löpning i 6:30 -tempo. Vi var 23 i vår grupp, sen tillkom någon under tiden och någon hoppade av - men vi fick med oss 20 stycken hela vägen till Järna. 55 kilometer och 700meter! En efter en satte distansrekord. Den första gruppen, med snabbfotingar, hade 17 avslutande. Hur många som kom i mål av den sista gruppen vet jag inte - men jag har kollat upp så mina nmt-vänner kom med allihop vilket de gjorde! Längre inlägg med bilder kommer imorgon.

Grattis UltraSverige - idag har det fötts många vackra ultralöpare!

Run och After Run.

Torsdag, stekhett och IF Linnéa = najs.

Jag har kännt mig superirriterad, nästan varit jetlag och haft problem att äta normalt sedan Trollhättan. Egentligen borde jag väl ha styrt in sömnen på 8 timmar, bara ätit snäll mat i små doser och tagit det lugnt i veckan.

Det är så mycket jag borde.

Men i fint Mia-manér klämmer jag in hur mycket som helst! Slopar sömnen, fyller på med felaktig mat, men är åtminstone smart i min träningsåterhämtning. I tisdags cyklade jag 2 mil medan klubbkamraterna körde 800 metersintervaller och igår var det dags att snöra på sig löpardojjorna. Benen var oförskämt pigga och träningsupplägget var 15+15+15+15, där den första kvarten är uppvärmnin, den andra kvarten ska gå lite snabbare än komfortzon, den tredje kvarten ska gå så fort så att man nästan svimmar - sedan är den sista kvarten nedjogg och återhämtning.

Jag insåg direkt att jag inte skulle kuta någon kvart i 4 minuterstempo - jag vill inte gå sönder. Jag såg snabbt till att hitta någon som behövde pepp/piska - kvällens måltavla blev Carina :). Hur det gick får ni läsa här.

Efter avslutat pass doppade sig några i vattnet, jag doppade bara benen, sedan tog vi en After-Run-Beer iförda löparkläder på kvartershaket vid Zinken. Vi var 22 som tränade och säkert över 30 som var ute och ölade tillsammans. Det var en superskön känsla med samhörighet. Löpningen gick jättebra och jag känner mig återställd för att kunna leda en av grupperna tillsammans med Tone i morgon när vi tar Hornstull-Järna.

Långsamt, långsamt jobbar jag bort mitt dåliga humör.

SuperWoman becomes human again.

Mina inlägg är alltid så förbenat positiva. Just nu är inte jag positiv. Jag är skittrött, supergrinig och känner mig som den mest misslyckade personen i världen. Fullt normalt. Alla har väl varit där någon gång. Den där känslan av ful, fet och tråkig.

För jag är inte mina prestationer. Jag är Mia. Så fort jag hoppar ur SuperWomandräkten blir jag dödlig, känslosam och normal. Och jag tänker tillåta mig att vara det. En liten stund. Sen är det dags att damma av dräkten, dra på mig den och komma igen. Typ ikväll.

Fast det förstås - när jag tänker på Ultrahelgen som var så ler jag stort och blir varm i hjärtat igen. Fast det är ju bara en liten del av MarathonMia.

Det här med att springa långt...

...och vara en del av ultragemenskapen är en alldeles speciell känsla!





Att springa långt är olika distanser beroende på person. Det kan vara 5 kilometer för en och 5 mil för en annan. Men att lägga till distans till det man redan klarat av är alldeles galet härligt. Jag känner mig i alla fall superduktig varje gång jag lägger till en kilometer!


Känner du för att testa så är det bästa tillfället på lördag! Då arrangerar IF Linnéas Ultradrottning Hornstull-Järna för andra gången. Kolla info på hemsidan!


Förra året debuterade jag på det träningsloppet. Mitt i skogen passerade jag marathondistansen tillsammans med bland annat Christian Ritella. Det kändes stort.


Alla som kan jogga 5 km kan vara med. Möjlighet att hoppa av och ta tunnelbana eller pendeltåg hem finns var 5:e kilometer ungefär. Det är störtskönt! Jag lovar!

Välkomna!

Viktig fakta Trollhättan 3-6-12-24-timmars

Banlängd: 1096 meter

Antal 24-timmarslöpare: 55

Antal 12-timmarslöpare: 22

Antal IF Linnéner: 4

Antal bloggare: 5+

Mysfaktor: 6+

Arrangörer: K-G Nyström, Vi som Springer.

Resultat: Osäkert - förra årets resultat är ännu ej offentligt :)

Nå-tå-test: Halvbra

Puls: Medel 132

Sträcka: 89 9någonting

Garmin: Höll hela loppet! yey

Bästa pepp: sms, bloggkommentarer, alla som sprang

Sämsta pepp: att sätta orimliga krav och hela tiden påpeka dem

Bästa Mia-grejen: Att jag ignorerade ANDRAS krav och gav järnet

Ögonbryn: irriterade mig på ett som höll på att växa ut...

Flätkoll: Missade totalt

Powernap: 25 minuter

Vann: Nya ultravänner. Nytt pb på distans. En silverplats

Saknade: smala vrister och en prins att ringa och få pepp av

Tråkigaste: Dammiga Asics 2140 :)

Roligaste: Farten efter powernapen!

Finaste: Soluppgången vid badviken

Härligaste: Klubbkamraterna och Bloggpolarna

Coolaste: Fever och Åsa

Hetaste: Saras skavsår efter brallorna - det brände. (och mina värmeutslag på fötterna)

Minst coolaste: Killen som gick och hulkade bakom mig

Äckligaste: Hamburgaren på MAX på hemvägen, magen processar den fortfarande.

Mest imponerande: Snabba Fötter och Snorkfröken

Gladast: JAG! För jag är JAG och det tänker jag vara några mil till!

Konstigast: Att inte kroppen var så snabb nattetid