Stark, starkare - skitstark...

...och nej - tydligen så lönar det sig inte att smöra.

I söndags bakade jag och några vänner massor av efterätter. Minicitonmarängpajer, chokladbrownie med moccakräm och vitchokladpanacotta. Det blev lite grand över. Smarta Mia skickar givetvis med sonen de överblivna godsakerna till dennes arbetsplats. Inte för att jag direkt vill göda honom utan för att det råkar arbeta en viss Brutal Bruno där. Tänkte att det kanske skulle kunna bli ett skönt och gemytligt träningspass på onsdagmorgonen om Brutale Bruno fått lite godsaker i sig.

Gemytligt my ass. Varför över huvud taget smöra. Här gäller det ju att vara stark.

För tredje veckan i rad var militärträningen väldigt benintensiv. Antingen beror det på att snön suger musten ur låren vid löpning. Eller så har jag blivit immun mot armhävningar och magövningar tack vare de 100 av varje jag kör varje dag (utom 2-3 dagar då jag missat). Eller så är det alla sprungna mil som gör att jag tycker att det är totalfokus på ben.

Hälften av gänget i morse utrustades med extravikter runt handleder och vrister. Jag tittade snällt på den citronmarängpajfyllde Instruktören och bad om att slippa vristtyngder och bara ha runt handlederna. Och slapp faktiskt. Vi tog oss till Uggleviken med några få stopp där vi skulle köra benböj, och utfallssteg som kändes som 1 kilometer lång lårmuskel och rumpmuskelgång. Det skrek i benen och det brände som attan. Grymtade för mig själv och tänkte "Det här gör mig starkare". Bara att fokusera och knalla vidare. Givetvis fick vi uppleva den gyllene fyrkanten som vi sprungit förut. Vi delade in oss i en snabbintensiv-, en medel- och en lättare grupp. Jag tog medelgruppen.

Nu skulle vi utgå från en punkt och springa åt 4 håll och hela tiden springa tillbaka till mittpunkten. Första löpningen i flack djupsnö och tillbaka, andra sträckan upppför en upplogad backe och ner, tredje sträckan i sluttande djupsnö och fjärde sträckan i ytterligare en upplogad backe. Vila i form av armhävningar, planka, situps och benböj. Sonen var konstant först i intensivgruppenoch visade sig vara skitstark eftersom han hade extravikter både runt handleder och vrister. Han är grymt snabb och oslagbar i löpningen. Stolt mamma pinnade på med ömmande hjärta.

Som om inte det skulle räcka blev det senare djupsnöintervaller. Först började jag svära för mig själv och muttra "Benintensivt är skit". Men hey - det gör mig ju inte starkare. Alltså gav jag järnet och tänkte "Nu blir jag stark, nu grejar jag tävlingarna framöver mycket bättre!"

Det kanske är bra att smörjning inte lönar sig - för hur kul hade det varit att inte få känna hur skitjobbigt det verkligen kan vara. Hur ska jag annars blir stark? Nu är benen skönt möra under skrivbordet. Där tar de igen sig för att senare få känna på transportlöpning hem. Här gäller det att visa sig skitstark och samla kilometer...