Ni vet en sån där man som alla var rädda för. Han hade en stor potatisnäsa, pillemarisk mun och stränga ögon. Han var magistern man inte bråkade med.
Som barn var jag grymt facsinerad av min farfar. Rädd men nyfiken. Varje morgon i Falkenberg tog han sin randiga frottémorgonrock, eller handduken med hake som farmor sytt dit så att farfar kunde spänna den kring midjan, och gick ner till havet. Tidigt på morgonen när bara de likasinnade var uppe. Stranden är lång och folk i samma ålder promenerade på bekvämt avstånd från varandra ner mot det kalla havet.
Där badade de nakna.
Jag kommer ihåg när jag följde honom ner vid 6-tiden en morgon. Några damer badade 100 meter bort. De ägnade inte varandra någon tanke, alla hade sin egen lilla morgonrutin. Som 7-åring var det rätt fascinerande att se de gamla, nakna människorna som gick i det salta, kalla vattnet. Farfar frustade och skvätte vatten omkring sig. Han tvättade sina armhålor och var noga med att skölja ansiktet i det kalla vattnet. Under promenaden upp till huset sa han till mig "Om du tvättar ansiktet i saltvatten blir du vacker".
Men varför blev inte farfar vackrare?
I hela mitt liv har jag undrat om det var sant. För farfar var ju riktigt ful. Skulle jag få en likadan potatisnäsa som honom om jag badade för mycket i det kalla havet?
Från köksfönstret i stugan kunde man se stigen ner mot havet. Min vackra farmor såg alltid när farfar var på väg tillbaka, då satte hon igång att koka havregrynsgröt. Varje dag samma sak. Men farfar blev inte vackrare.
Nu 30 år senare har jag badat kallbad utanför Malmö, efter ett grymt backintervallspass vid Ales Stenar i fredags. Äntligen har bitarna fallit på plats. För efter att naken ha slängt mig i 8-gradigt vatten, funnit skön inre ro - så ter sig världen så mycket vackrare. Mitt ultrapass från Smygehuk till Malmö dagen efter innehöll så mycket känslor och skönhet att det nästan svämmade över. Men jag förstår nu vad farfar menade. Kanske är det så att skönheten är det vi känner inom oss och det vi upplever efter ett kallt, salt bad. Kansek var det vackert att få se farmor, att få bli serverad gröt - eller bara att få promenera på ängen upp med det böljande gräset som sällskap. Han kände sig levande och vacker - precis som hela världen var levande och närvarande igår. Innan jag berättar om träningslägret i Smygehuk får ni upplevelsen av kallbad i bild.
14 kommentarer:
Inte ens alla kungens hästar skulle få ner min lekamen i åttagradigt vatten.
Never ever.
Om det inte är en vak efter bastu, men det är en annan sak, det där är ju bara tossigt.
heh. det fanns ju bastu - och givetvis nyttjade vi den.
bortom alla inlägg om sträckor och skavsår finns skönheten - och du lyckas skriva om den.
Åh så vackert.
Du é inte klok!!!! Jag badar inte om det är under 34 grader, vilket det sällan är - innebär då för mig att JAG BADRAR INTE UTAN MIN TORRDRÄKT NÄR JAG DYKER! ;O)
Tänkte även säga då jag inte vet hur jag ska ta kontakt med någon annan i klubben att jag tränar inte på tisdag, håller på med en förbannad utredning för magen (som förstör min träning totalt....!!!) så jag har fått lägga om min träning till INGEN TRÄNING ALLS NÄSTAN :O(. Så jag har inte lämnat Linnéa absolut inte utan jag kommer förhoppningsvis tillbaks starkare än någonsin ;o) förhoppningsvis så snart jag är OK i den förbannade magen, hummmm!
Väntar med spänning på bilder o referat från lägret!
Vilken vacker berättelse, du är ta mig tusan en riktig poet, Mia! Kanske skulle du skriva en vacker bok?
Din historia får mig att tänka på min mormor och hennes långa tuttar. Jag var livrädd när jag i finska urskogen skulle bada bastu med henne och hon slängde sina långa (här snackar vi en halvmeters tuttar som 12 ungar hängt i) tuttar över axeln för att tvätta sig. Då gällde det att ducka snabbt, annars var man rökt. Vacker det också, fast liksom på ett annat sätt. ;-)
Vilken perfekt och vacker berättelse att filosofera till en måndagmorgon. Tack Mia!
Väntar på spänning på rapport från träningslägret!
Fin berättelse, Mia!
Tack
så fint!!
du är nog lika klok som din farfar..
JAA! Det är skönhet!! Så måste det vara ju.
Efter att vi sprungit Premiärmilen frågade du mig om jag sett de gula blommorna längs kanten av vägen. Jag tittade på dig som om du inte var riktigt klok och undrade om du trodde att jag haft tid att kolla på några jävla blommor (fast du hörde inte svordomen för den uttalades bara tyst i mitt huvud) mitt i mitt slit, med blicken fokuserad och ben som skrek.
Men i lördags, då hann jag titta på allt det vackra, jag hann känna efter, jag hann tänka, jag hann drömma, jag hann vara lite bekymrad men allra mest var jag bara glad. Fan vad det var roligt med ultra! Du och Fredrika ska ha stort tack för att ni fått oss andra att inse hur fantastiskt det är.
Vilken fin berättelse. Tack.
Snitsaren ber mig skriva att han tyckte mycket om din berättelse om farfar, och då ska du veta att snitsaren är kräsen.
Jumper meddelar att han gärna badar i 8-gradigt vatten ute vid Ribban men då går han i långsamt från stranden. Bastun behöver han inte heller utan nöjer sig med en torr handduk. Sprungit från smygehuk har han däremot aldrig. I övrigt hoppas han att du hade kamera med dig till Skåne. Dina bilder brukar han inte bli besviken på.
Så härlig berättelse! *ryser*
Man blir både (själsligen) stark och vacker av att bada i havet året runt.
Börjar man dagen med ett kalldopp så kommer det sällan några "spannar iskall vatten" farande under dagen. Man är liksom rustad för allt:)
Skicka en kommentar