Helt j-vla sanslöst!

Vilken jakt!

I morse hade Pertti 10,1 km tillgodo. Han lade till sin morgonjogg på 15 km någon gång mitt på dagen. Jag funderade starkt över att springa totalt ett marathon om det så behövdes. Jag ville inte falla på mållinjen - jag ville verkligen vinna! Det kändes lite tungt att starta med 25km i häcken - men Rune's ord om målbild poppade hela tiden upp i skallen.

Del 1. Lunchjoggen = 15,06 km

Superbussiga Sebastian springer rätt ofta i Ursvik, vilket jag också gör på luncherna. Han erbjöd lite sällskap. Självklart hakade jag på och vi bestämde tid. Samtidigt poppar det upp massor av oannonserade möten och klämma-in-i-sista-minuten konferenssamtal på jobbet. Jag hann dock ta 10-kilometaren som delvis bara var ett lerhav (hej hej bruna Kayanos). 4 av dessa kilometrar hade jag lera sipprandes mellan tårna. Lade till lite bonus i Kista industriområde och fick ihop 15,06 km. Nu hade jag i alla fall kutat in 15 av 25 km - 10 kvar.

Del 2. Uppvärmningen till IF Linnéa = 12,02 km

Jag sprang hemifrån via Karlbergskanalen, bort mot Kristineberg, Fredhäll, Smedsuddsbadet, Västerbron, Hornsgatan och ett ärevarv på Zinken. Det blev drygt 8 km. Knappt 2 kvar till nollning. Lät klockan rulla vidare när vi värmde upp till Münchenbacken. Jag sprang en backintervall och insåg genast det dumma med att peta in kvalitetsträning i ett marathonlopp. Catti försökte samtidigt kolla av hur Pertti tränade på kvällen, han svarade att han jobbade kvällsskift och skulle cykla hem... Duracell-Karin försökte också luska hur P tänkt springa, men han var som en mussla. Bäst att ta det säkra före det osäkra... jag måste samla ihop tillräckligt med distans för att han ska få svårt att komma ikapp. Min gissning ligger på att han springer 115-17 km på kvällen.

Del 3. Bonusrundan, för att jag är jag. = 17,06 km

Jag nollade klockan vid backen och körde lite fram och tillbaka på platt mark, joggade med de andra tillbaka till klubblokalen. Fredrik B erbjöd sig att springa Söder runt med mig i det kalla regnet, Staffan erbjöd skjuts av prylar så jag kunde springa imorgon (lite för sent), Bruno hade tidigare erbjudit sig att cykla bredvid om jag sprang en mara, men den som sparrade mig på slutet blev Ken. Jag orkade inte springa runt Söder, jag ville hem. Vi tog den långa vägen hem - Ken på cykel, jag i Ultrafart. Via Hornsgatan, Söder Mälarstrand, Gamla Stan, Karlbergskanalen och...

PANG! Mitt framför ögonen står Pertti, eller springer rättare sagt. Ken börjar skratta hejdlöst, jag vet inte vart jag ska ta vägen, Pertti ser lika förvånad ut... vi tar i alla fall upp kameran och plåtar det sanslöst roliga. Jag försöker berätta för Pertti hur viktigt det är med vila, hur dumt det är att springa i regnet, hur mycket hans fru saknar honom, hur ledsna mina barn är för att jag aldrig kommer hem. Ingenting bet. Han tvärvände och sprang med mig, med Ken skrattandes på cykel bakom. Vi passerade mitt hus. Jag mörkade hur långt jag sprungit och sa att det började närma sig 3 mil, fast jag egentligen bara hade några hundra meter kvar till marathondistansen. Efter någon kilomter släppte vi P.

Jag och min motståndare i regnet vid Karlbergskanalen...

Jag hakade på Ken mot S:t Görans Kyrka för att lämna av honom, man vill ju liksom se till att pojken kommer hem ordentligt. Sedan sprang jag hem. Jag reggade bara de två första rundorna och sitter i skrivandets stund och väntar på att Pertti ska registrera sin kvällsjogg. Jag har drygt 19 km tillgodo -inte hinner han väl det nu när det bara är 35 minuter kvar av denna dag?

Totalt sanslöst kutat idag = 44,14 km. Det är lite mer än en mara. Imorgon vila. Kan man vila sanslöst?

Edit: Jag torskade. Pertti tog sig ett långpass på drygt 3 mil i regn och rusk... men jag var nära! Nu lämnar jag över staffettpinnen till någon annan - vem antar Aprils utmaning på Kommuntoppen?

Pertti: 419,8 km

Mia: 408,6 km

Förlåt mig Mary Larsson!

Du springer ju inte 25 mil i månaden! Du springer ju 25 mil i veckan! Om det inte är tävling för då kanske du får ihop det på ett dygn :)

Sorry för mitt misstag i föregående rubrik. Heja världens bästa Mary!

Springer inte alla mammor 25 mil i månaden?*

folk skrattade hejdlöst åt Rune Larssons anekdoter under föreläsningen imorse.

Rune är en grym talare med massor av inspiration. Precis vad jag behöver de sista timmarna på min utmaning - för det ser mycket mörkt ut. Men som Rune förespråkade så sätter jag min målbild.

Igår kutade Pertti 15 km på morgonen och 15 km på kvällen. Jag brände av 6,7 km på morgonen och var helt slut på eftermiddagen. Hela kroppen var sliten och huvudet trött. Dessutom stramade baksida lår för att jag missat stretcha. Som tur var hade Kattis erbjudit sig att valla mig en sväng på kvällen - vilket hon gjorde galant, jag fick lägga till 12,2 km på kvällen.

Såhär är läget kl 10:05 den 31 mars.

1. Pertti 374,6 km
2. Mia 364,5 km

Ingen av oss har registrerat några kilometer idag - spänningen är olidlig. Hur kommer Pertti kuta idag, hur kommer min kropp att hålla? Jag ligger redan 10,1 km efter. Hans registrering av de sista 15 km igår dök ju så sött upp imorse.

Allt jag kan göra är att sätta upp en målbild, kuta och se till att leverera. Det är ju trots allt mer än 13 timmar och 50 minuter kvar av denna dag. Jag kommer att ta styrka från kramen jag fick av legenden Rune Larsson imorse! För visst springer väl alla mammor 25 mil, i alla fall den här mamman, fast inte i ett sträck då.

Håll tummarna för att uthålligast vinner!

*) en anekdot om när sonen, 9 år gammal, kommer hem från sin löptur med morsan på 16 km och inte riktigt förstår hur stort det är att springa så långt - det är ju vardagsmat i Ultrafamiljen Larsson.

Made my day!!! ....

... skrattade Bruno när jag satte vänsterfoten i det gyttjiga diket.

Det var ju en kul start på veckan. Glömma stövlarna hemma och gegga ner träningsdojjan. Nordic Military's Prova-på-pass med Peter i morse var... knäckande. Hela kroppen kändes seg och mina ben svarade inte på en enda explosiv övning. Mina gamla, slitna Asics med glatta sulor gjorde att jag hela tiden gled i det hala, gyttjiga gräset. Det blev mycket kondition med hopp över bäcken bärandes på bildäck - löpning på en bana däremellan. Upp och ned. Upp och ned. Upphopp och armhävningar - rush över diket där det var brant.

34 stycken var i alla fall där och kämpade i svinottan. För idag kändes det verkligen att klockan ställts fram. Jag halvsov vid DN i morse och brydde mig inte ens om att kolla på korsordet... sippade på kaffet och hoppades på att piggna till. Jag vaknade faktiskt inte alls under passet. Jag körde bara.

Polis-Peter är en toppeninstruktör och kör mycket kondition, det är precis det jag behöver... eller rättare sagt - när jag genomled löpningen så tänkte jag "Extra kilometer till vinst över Pertti, extra kilometer till vinst över Pertti". På något sätt stod jag ut, genomled, genomförde och hade vips lagt 67 minuter träning till statistiken. Han pratade lite om kost och att man ska tänka på vad man stoppar i sig efter träning. Det satt ju klockrent eftersom jag gav Evelina några vaniljbullar före träningen och tagit med mig en morotstårta att äta på jobbet...

I omkädningsrummet tyckte Sivan att jag var toksnygg med tajta jeans, kostymväst, kavaj och en plastpåse om vänsterfoten i den geggiga gympaskon... "Fast du kan väl välja andra skor på fredag när vi ska ut och festa?"

Tur att jag kör bil till jobbet och har extraskor där - Sussie hann se mig och kommenterade prasslandet med "Är du uteliggare egentligen? Är det därför du alltid släpar runt på en stor väska?" Jag var för trött för att svara. Jag har nämligen knappt 2 dagar på mig att vinna kilometerjakten i mars.... och jag är såååå trött. Fokus nu. Sen vila. VILA.

**********************************************

Premiärmilen

10 kilometer är den absolut värsta distansen! För kort för att ha tid att vila, för långt för att kuna tokpressa!

Jag är så himla glad att jag inte tävlade idag, att jag kunde fokusera på när andra hade det jobbigt istället för att känna min egen pina. Fast det är inte riktigt sant, för på sina håll var det faktiskt rejält jobbigt. Men mitt fokus var hela tiden på att få in Evelina på 49 minuter.

Vi körde en rugbyöppning med första kilometern på 4:35 och den andra på 4:38. Det är så himla lätt att dras med när andra är snabbare. Evelina och jag hade kommit överens om att försöka köra 4:45-fart de först 5 kilometrarna för att ha lite tillgodo. Vad vi inte räknat med var den snömodd och slush puppie som mötte oss efter drygt 2 km. "Lerigast vinner!" hojtar Evelina. "Självklart! Strunta i pölarna, spring rakt på, ödsla ingen energi på att springa runt! Det här är ju ett vanligt Bruno-pass!" kontrade jag. Det var svårt att få grepp med våra halvlätta tävlingsskor - jag i röda Asics DS Trainer, Evelina i blommiga Noosa. Det var rejält tungt att försöka hålla tempo, det sög verkligen i låren. Den tredje kilometern klockades på 4:53. Det blev lite lättare på grusvägen som följde så vi brände kilometer fyra och 5 på 4:42 och 4:53. Den femte kilometern innehåller ett Grabba-tag-i-vattenglas-och-dricka-medan-du-går/springer.

Det var nu jag märkte att Evelina hade det tufft. Det var ungefär 3 kilometer tidigare än väntat. Hennes ben ville inte riktig ta långa steg och hon försökte krumma ihop sig till en fotbollspelare. Jag försökte hojta "Det går bra! Du ser grym ut! Du springer jämt och fint!" "Upp med hakan, upp med blicken, fram med höften!" Mitt i peppandet dyker givetvis månadens konkurrent upp. Pertti. I. Egen. Hög. Person. Han "mysjoggar" bredvid oss och jag frågar "Tävlar inte du?" Han ler sådär spjuveraktigt och säger "Nej, jag är ute på långpass."

Sjätte och sjunde kilometern går båda i 4:58-fart. Stundom ligger vi en bra bit över 5 minuterstempo och jag hojtar på Evelina att vi måste ner under 5-fart. Hon biter ihop och jag ser att hon fokuserar. När vi passerat 7:ans skylt försöker jag få henne att flytta fokus från sina tunga ben. Jag säger att hon har 13 minuter kvar av en fotbollsmatch där det står 2-2 och hon är skittrött. Hon måste ta fram det där sista Jävlar Anammat och visa vem som ska avgöra. Det är tungt och jag försöker få oss två att öka där det är asfalt för jag vet att det kommer grus och backar. Åttonde kilometern tar vi på 5:09 - jag försöker peppa så gott det går innan den lilla backen kommer. Jag hojtar och vrålar och är orolig att någon ska snäsa åt mig att hålla käften. Eller att Evelina ska ge upp för att jag pressar för mycket. Säger jag fel saker? Hur gör man? Backen tar vi galant och får ner nionde kilometern till 5:03. Då är det dags för stöten "Evelinaaaaaa -det är mindre än 5 minuter kvar, det är målrakan (jag menade sista kilometern men var så ivrig....) vi kutade allt var de stumma benen bar oss. Evelinas bror och svägerska hejade på och vi pressade, pressade den sista energin ur benen - tog oss i mål på 49:25! Grymt jobbat Evelina. Helgrymt!

Vi tog ett ärevarv för att spä på mina kilometrar, så tillsammans med uppvärmningen och joggningen till tunnelbanan fick jag ihop drygt 19 km. Det innebär att jag leder över Pertti med 900 meter när 2 dagar återstår. Två ynka dagar.

Stort tack Evelina för att jag fick vara din hare - känner mig utvald. Stort tack till alla från IF Linnéa som ger den där grymma familjära känslan före, under och efter loppet! Alla ni som persade idag - ni är grymma! Tack till Ingrid som fotade och grymt tack till alla som hejade - både er jag känner och ni som känner mig!

****************************************************

Varför är jag inte nervös?

De flesta som jag känner är lite nerviga inför dagens lopp. Fejsbokstatusarna dryper av nervositet.

Jag är sällan nervös inför lopp. Jag kan ha lite ångest några dagar innan loppet och undra varför jag inte tränade mer, sprang snabbare intervaller, sprang fortare och längre. Dagen före och själva dagen för loppet är jag hur lugn som helst.

Jag kan inte göra mer. Dagsformen gäller.

Idag ska jag vara hare åt Evelina. Hennes mål för 2 månader sedan var att springa milen på under 50 minuter. Detta slog hon med råge på ett av våra tröskelpass för drygt en vecka sen då hon gjorde 49:17. Jag tippar på att hon är formtoppad, supertaggad och kommer att gå in på under 49 minuter idag utan problem. Det blir nog snarare hon som får vara hare åt mig. Jag har ingen aning om min egen form. Mitt fokus i mars har ju varit att samla kilometer i lugnt gemak.

Nu är det i alla fall mindre än 3 timmar till start - dags att bita tag i DN's korsord, noppa ögonbryna, äta gröt och ladda med vatten.

Jag är UltraMarathonMia - yey!

I min ultradebut placerade jag mig på Top 20 listan för 6-timmars genom åren! Kolla här!

Det är bara början! UltraSverige kan lägga mitt namn på minnet - för jag älskar att kilometerknarka.

Nu ska jag byta om och springa hem till underbara Ulrika - glömde visst min kameraladdare där igår när jag blev utfodrad med god mat, härligt sällskap och lite rödvin. Jag kan inte tänka mig ett bättre transportmedel än mina ben - det är ju trots allt bara från Kungsholmen till Frösunda...

På söndag blir det Premiärmilen - det ska bli kul.

Jag tänker inte jaga karlar

Det är så mycket roligare när de jagar mig!

Ibland är jag lite kaxig. Eller rättare sagt - Jag sticker ut hakan rätt ofta. Jag gillar att utmana folk och att bli utmanad. Jag gillar att förlora men älskar att vinna. Eller tvärtom. Jag gillar nämligen när andra människor lyckas också. Är det dessutom i en fight mot mig och han eller hon är en värdig vinnare - My pleasure!

Nu kanske jag stack ut hakan lite för tidigt. Efter att ha sprungit 7-8 mil på 4 dagar i Monte Gordo skickade jag ett mail till TSM-ledar-Pertti som springer mer än 25 mil i månaden och förmodligen alltid ligger på Top 3-listan på jogg.se (Kommuntoppen). Den 4 mars låg jag 4 mil före och frågade lite försynt "Hur ligger du till på Kommuntoppen?". Där började fighten.

Efter att ha sprungit 15 mil i Monte Gordo kände jag mig rätt trygg. Visst springer Pertti mycket, men jag hade ju Skövde 6-timmars att knarka lite kilometer på. Jag har konstant legat 4-6 mil före Pertti den här månaden, men nu är läget annorlunda. När jag har tagit vilodag har Pertti bränt av 15 km. Gulp. Det här är den enda månaden jag kommer att kunna få in så mycket löpning och ha en möjlighet att ta topplaceringen på listan. Ville göra en kul grej av det. Ville liksom vinna. Så här är läget den 24 mars:

Igår på IF Linnéaträningen körde vi intervaller över Årstabron, när jag kutat 2 och är inne på min tredje ser jag en bekant ryggtavla - Pertti! "Hehe! Jag har precis sprungit 15km och tänkte kolla hur du sköter dig" säger han. Min uppvärmning på 3,5 km var ju inte direkt i närheten. Jag bestämmer mig för att springa hem från träningen som nerjogg - hade med mig Evelina som skall testa mina Asics Noosa - vi kutade med hennes stora väska på ryggen. Tror ni Pertti tog bussen hem? Nej - han kutade med oss såklart. När han lämnade oss vid Flemminggatan hojtade han "Var beredd att kolla in antal kilometer vid 23-snåret den 31 mars - Lycka till!"

Nu gäller det att behålla försprånget så jag slipper jaga - för visst är det roligare att bli jagad?

***********************************************************

Såhär gick det för Lisse på TEC - Spänmnande läsning.

Nä nu jäklar!

Dags att sluta vela och sätta planerna i verket!

Tiden bara flyger iväg. Allt det jag målat upp i skallen för några månader sedan har liksom bara runnit ut i sanden. Jag vill gärna leva mina drömmar på en gång, välja glädje och lycka på direkten. Men jag gillar även mål. Mål som man jobbar mot. Mål som kan vara en dröm.

Mitt mål att klå brorsan på Stockholm Marathon är ett...ett Mål, inte direkt en dröm - för jag älskar ju honom och vill att han ska leva sina drömmar också. Här handlar det mer om prestige, jag är ju Storasyster tillika Besserwisser och SKA helt enkelt vinna. JAG SKA VINNA!

Dansar en snutt för min fanclub med stirrig blick och stela ben på andra varvet vid Söder Mälsarstrand på maran förra året.

Eftersom jag på något underligt sätt trott att det räckte med att anmäla mig till Team Stockholm Marathon, träffa Anders Szalkai live för att bli en snabbare löpare - så är det nog dags att börja träna därefter också. Jag har ju följs Master Szalkais program noggrant förut, nu har jag hoppat omkring mellan Militärträning, dans, Ultralopp, löpning hit och dit - utan varken mening eller mål. Eller jo - MÅL har jag. Att klå brorsan. Och nu är Marathonprogramet inne på sin 17:e vecka. Vad hände liksom? Nu blir det totalfokus - jag kör 3 veckor i taget och har tänkt mig följande upplägg:

Resten av veckan

Idag: Backintervaller IF Linnéa

Onsdag: 10 km lätt löpning på lunchen

Torsdag: 10 km löpning på lunchen

Fredag: Vila

Lördag: 6-8 lugna km före frukost

Söndag: Premiärmilen + uppvärmning och längre nedvarvning

Vecka 14

Måndag: NMT Cross

Tisdag: IF Linnéa - Backlöpning 10-12 km

Onsdag: Vila

Torsdag: IF Linnéa lätt distans 9-10 km

Fredag: NMT Styrka

Lördag: Vila (BodyJam)

Söndag: Riktigt långt långpass enligt Sz (tillåt UltraMia le) 27 km

Vecka 15

Måndag: Vila

Tisdag: IF Linnéa: Långa intervaller

Onsdag: NMT Kondition

Torsdag: IF Linnéa: Tröskelpass - 10 km under 47 min

Fredag: Vila

Lördag: NMT Cross inkl 10 km löpning

Söndag: Rekordlångt pass enligt Sz 28 km

Frågor på det? Tips? Synpunkter?

****************************************************

FUSKA!

Att tjuvstarta kan anses som fusk.

Bäst som jag ler så där fånigt, blickar upp mot den blå himlen och bara tänker på 50 miles - kanske till och med 100. Jag flinar och vill anmäla mig direkt - jag vill springa. Jag vill in på listan med coola kvinnor i Sverige som sprungit 100 miles.

Jag funderar vidare, ler lite till vill hitta en personlig pacer (Funrun?), få pepp från mina kamarater i IF Linnéa, tacka funktionärerna och kolla hur länge jag orkar le.

Så ringer telefonen.

"Tjena det är brorsan, hur går marathonträningen?" Javisstjävlar. Jag ska ju klå honom nu i maj, jag skulle INTE börja med Ultra förrän nästa år. Men jag har tjuvstartat. Jag har alltså fuskat - utan att det ens gynnar mig. Jag har dessutom tappat allt förnuft för distans och tappat känsla för fart. Pladask ner på jorden hör jag mig för lite... försöker imponera (skrämma) honom med att jag kom över 6 mil på 6-timmars... tillbaka hör jag om hans tider.

"Jaha - snabbdistans 5,6 km på 23 minuter - låter intressant" mummlar jag och inser att jag är lååååångt mycket långsammare. "OK - 27 km med fartökning och Ursviksmilen mitt i på 48 minuter, vad duktig du är lillebror" buhuuuhuuuu - jag gråter inombords. "Jasså - javisst - reglerna kan vi spika nu, det är den 30 maj det avgörs så vi har samma förutsättningar!" Hur långt är det kvar - hinner jag bli toksnabb? Tankarna maler och jag inser att jag måste bestämma mig. Jag vet att jag är stark, att jag klarar distansen. Jag vet att jag inte skulle bli ledsen om han är bättre än mig på maran i vanliga fall (för jag tror aldrig att han kommer att springa igen)

MEN DET ÄR JU FÖR FASIKEN TÄVLINGARNAS TÄVLING! DEN SOM ÄR BÄST AV OSS TVÅ PÅ STOCKHOLM MARATHON ÄR BÄST ALLA KATEGORIER I ALLT FÖR ALLTID! JAG MÅSTE VINNA. JAG MÅSTE VINNA. JAG MÅSTE BLI SNABBARE.

VS

Vad finns bortom universum?

Det finns inget så begränsande som tanken. Inte heller något så drömmande gångbart som just tanken. Vad är det som gör att man bestämmer sig för att springa 50 miles? Eller 100 miles? Vad gör att en person går utanför sin komfortzon och gör något annorlunda? Är det nyfikenheten? Känslan av att vara levande? Drömmen om att bekräftas? Eller helt enkelt viljan av att flytta gränser? Kolla vad man klarar av liksom.

Mitt 6-timmarslopp i Skövde förra helgen känns som rätt futtigt efter att ha varit en del av TEC – Täby Extreme Challenge. IF Linnéa hade två löpare anmälda till 50 miles (motsvarar drygt 8 mil), Magnus och Johan. Vilka hjältar. Startskottet gick klockan 10.00 på lördag förmiddag – samtidigt som jag körde Nordic Military Training med Marita som instruktör. Löparna sprang på en bana i Täby, som startade vid Ensta Krog (som är en motionsgård och inget disco som taxichauffören mitt i natten trodde) och gick genom parker, villaområden, skog, via Skavlöten tillbka till Ensta. Banan var drygt 10 km. Löparna hade nog avverkat mellan 1 till 3 varv, när jag blöt och svettig efter NMT-passet fick skjuts hem för att duscha. Då var klockan 12. Jag var upprymd och pigg i knoppen, svag i musklerna efter fredagens muskelpass och det roliga Marita-passet som drog ur den sista musten. Jag tog en lång, varm dusch och tvättade kläderna. Löparna i Täby hade väl avverkat några kilometer till nu. Jag hängde med och tjänstgjorde levande rabattkort, och crossjoggingsko-hitta-sällskap på Runners Store, tog en fika och promenerade hem i solskenet.

Löparna i Täby fortsatte att lägga varv på varv till protokollet. Jag tog det lugnt, packade min träningsbag med IF Linnéakläder.

Vid 15.30 mötte jag mina klubbkamrater Tone, Ken, Evelina och Fredrik för avfärd mot Ensta. Vi skulle hjälpa till som funktionärer och pacers. Att springa 50 eller 100 miles kan ta tid. Loppet som startade kl. 10 på lördagen hade en stopptid kl 16 på söndagen. Efter mörkrets inbrott/skymning (kl 18.02) fick löparna ta sällskap av sk pacers. På plats som funktionär fanns Emelie (med i Ultralandslaget) som var ivrig att få pace:a Elisabeth. Vi från IF Linnéa försökte göra oss hemmastadda bland chips, cola, tidtagningsmaskiner och massörer. Vid varje varv måste löparna in och registrera sig. Det var 41 anmälda, de flesta skulle köra 50 miles. Efter att ha fått heja på både Magnus och Johan anslöt sig Fredrika, vår Ultra-hjältinna med brinnande engagemang för Ultralopp.

Magnus iförd surfarshorts. Här har han precis avverkat 6 mil.

Magnus körde sina 50 miles på strax under 10,5 timmar – och ett glatt, stolt Linnéa-gäng välkomnade honom i mål. Fredrika hade till och med fixat fyrverkerier. Mange var stel i benen, supernöjd, glad och vi var alla så stolta över hans insats. Jag tror att han var inne hos massörerna typ en timme för att få en genomkörare av benen.

Jag och Evelina gjorde oss redo för att pace:a Lisse. Hon hade haft sällskap av Ultragurun (jämte Rune...) Peter L fram till 8 mil då han skulle kliva av. Vi sprang med i hennes tempo i drygt 7 km, sedan var det dags för powerwalk. Det är här ultralöparen hushåller med energi och kan äta samtidigt. Lisse var helt inställd på att springa 100 miles. Bara en svensk kvinna har gjord det i officiella tävlingssammanhang i Sverige förut – Cecilia Pettersson (som vann 50 miles dagen till ära och persade med 1 minut: 8:19:xx). Lisses rekord låg på 9 sprungna mil och tanken var alltså att kuta de dryga 16 milen. Jag och Evelina fick det stora nöjet att dela ögonblicket då Lisse passerade 10 mil. Klockan var då någonting runt halv ett på natten. Två kvinnor till var ute på banan för att få en plats i svensk ultrahistoria. Boel och Elisabeth. Efter att ha hållt Lisse sällskap i 2 mil kändes det hemskt att lämna henne ensam med sin pannlampa och den ensamma banan. Men vi skulle funktionera lite till och bege oss hemåt strax efter 2-tiden på natten. Kvar i spåret var 16 löpare. Vi åt godis, pizza och drack varmt te, lämnade Ensta Krog i en taxi mot Mörby för vidare tunnelbanefärd hem. Iklädd löpartajts och toppluva satt vi bredvid fulla ungdomar och rödögt festfolk på tunnelbanan.

Efter en snabbdusch hoppade jag i säng, supertrött och fortfarande rätt kall. Hade svårt att somna men fick i alla fall i hop ett par timmar. När jag vaknade trött imorse slog mig tanken – ”Lisse springer fortfarande”.

Tanken är helt surrealistisk. Jag hinner träna, duscha, tvätta, shoppa, fika, vara funktionär, heja, pace:a, åka tunnelbana med festfolk, duscha, sova, läsa DN och förbereda brunch medan några av Ultralöparna fortfarande springer.

Och en sån vill jag bli. Bortom tider, sträckor och förnuft. För vad finns bortom universum?

Elisabeth tog nytt Nordiskt rekord på23 timmar och 14 minuer – inte illa, Lisse klarade hela distansen och jag är såååååå grymt imponerad.

Det finns familjer och det finns familjer

Ljuvligt.

Det finns ju den man är född i och inte riktigt kan rå för. Så finns familjen man skapar tillsammans med någon annan. Och så dessa familjer som man bara hamnar i för att det är så underbart. Som IF Linnéa - min hjärtefamilj, den som gör mig glad, stark och lycklig. Så finns det Rambo-familjen hos Nordic Military Training. Den som gör mig tuff :)

I morse var det släktträff med Rambofamiljen. Muskelstyrka. Fast Drill Inspector Jörgen hade nog fått vårkänslor och lät sitt lätta sinne och pirriga ben få leda oss på alltför snabba ruscher genom stan. Mycket springa blev det. Stadslöpning. Vad sägs om "klätterträd" och armlyft i mittremsan på Valhallavägen? Eller situp- och ryggövningar i en tom fontän utanför KTH. Och när mjölsyran precis fyllt låren efter backintervall-med-polare-på-ryggen var det dags för helvetesruschar till Tessinparken. Här lekte vi inte Parera-Hundbajsen utan gick lite skottkärra, bar varandra på ryggen, hoppade lite bock och annat smått och gott som de förbipasserande Östermalmsborna storögt kunde njuta av.

Jag kände mig riktigt stark idag, trots att jag varit lite trött i ländryggen några dagar. Jag var på vippen att utnämna mig själv till SuperWoman när det blev tur för Brottning. Jag mot Bruno. Eller rättare sagt Jag-rätt-ner-i-gräset. Efter att ha kämpat (eller... jag sa efteråt att jag lät honom vinna...) tre gånger och förlorat samtliga så körde vi Partnerbyte, Paméla kom för att utmana mig. Det tog ungefär 3 sekunder så låg jag och kysste gräset igen. Paméla är skitstark. Och gravid. Det var helt ok att torska mot dessa Rembosar, för jag klarade ju av att kuta med Big Bruno på ryggen i början av passet.

Det låter så lätt när jag beskriver passet - men just nu är jag öm och stel i varenda muskel, jag har kämpat som fan - och alla i familjen gjorde likadant! Dagens hjälte blev i mina ögon Daniel, som hamnade i ett gäng där samtliga var rätt bra på löpning och sprang iväg i Jörgen-tempo nästan utan problem, D kom lite på efterkälken och missade hela tiden vår vila (i hunden-ställning)- några sekunder gör rätt mycket. Eftersom vi drog lite över tiden innebär det att han trots tufft pass, konstant kämpade i 80 minuter utan att ge upp - My hero! Givetvis hjälper alla till när någon har det jobbigt, händer i ryggen och peppande ord, detta finns beskrivet på Moa Herngrens blogg, hon testade NMT i onsdags - Läs här.

Vill du själv prova på så går det toppen på lördagar med start 10.00 från Östermalms IP.
*********************************************

Hare - harig och stolt.

En hare är ju en skraj en!

Jag har i alla fall lärt mig att om man är lite harig så är man lite skrajsen. Min pappa sa till ming när jag var nervös för en presentation "Var inte så harig". Jag har de senaste åren varit så himla begeistrad över skolan och att de faktiskt numera låter eleverna göra muntliga presentationer, hålla tal, presentera professionellt och öva på retorik. Det var inget man gjorde på min tid. Jag var gröngöling och grymt harig första gången jag skulle köra en presentation nyutslängd i arbetslivet. Idag har jag inga som helst problem med det. Inte min son heller - som fortfarande går i gymnasiet. Inatt har han arbetat med en muntlig presentation och tillhörande PM och jag är sååååå stolt över att han tar tillfället i akt att öva sig. Han kommer inte att vara hare (harig) när han kommer ut i arbetslivet.

Hare var däremot jag igår på IF Linnéa-träningen. Hade till och med kommit ihåg att ladda batteriet på Garmin :) Tröskelpass stod på schemat (man springer strax under mjölksyratröskeln, strax under tävlingsfart) och jag skulle kolla den gemensamma formen på mig och Evelina. Jag ska vara tidshare åt henne på Premiärmilen den 29 mars och det här var ett perfekt tillfälle att öva. Vi var ett gäng på 6 personer som skulle köra milen under 50 minuter. Det blåste kalla sidvindar och vi beslöt oss för att ta Söder Runt åt motsatt håll mot vad vi brukar.

Jag körde som vanligt en rugby-öppning och hakade på de som skulle köra fortare - fick i alla fall med mig gänget och lyssnade på deras ansträngningsnivå på andningen. Tempot gick i snitt på 4:51 de första kilometrarna. Jag visste inte riktigt hur länge de skulle orka i samma fart, men tänkte att det är bra att ha lite tillgodo. Jag hojtade ut kilometertider, peppade och försökte köra lite skenmanöver när de verkade gå tungt för gänget "Kolla vilken härlig utsikt!". Evelinas personbästa låg på 50:22 och jag visste om att hon var grymt sugen på att spräcka 50-gränsen redan innan tävlingen nästa söndag.

Jag höll koll på klockan hela tiden och såg att vi hade drygt 30 sekunder tillgodo när 3 km återstod. Nu började de två killarna i gruppen att känna sig starka, de ökade och sprang iväg 200 meter före oss. Jag fokuserade på att få de tre tjejerna att springa i 5-tempo för att få en fin tid. Vid Söder Mälarstrand blåste det dock en del och den sträckan känns så enormt lång. Jag hörde djupa andetag och försökte locka med den fina utsikten mot Kungsholmen. När 2 km återstod började nedräkningen. "Kom igen tjejer - det är bara 10 minuter kvar! Det här grejar ni!" "1200 meter!" "500 meter". Jag kollade distansen hela tiden och hojtade till Evelina när 300 meter återstod "Öka!". Trötta, glada och lyckliga stoppade vi klockan på 49:17. Vilken superprestation att orka persa på det sättet! Med en irriterande MarathonMia gormandes när det känns jobbigt! Jag är så stolt över tjejerna, stolt över att tillhöra klubben och stolt att få vara hare. En orädd en.

**********************************************

Positiv spinn

...är det normalt att få mer energi av att göra av med energi?

I lördags sprang jag alltså 6 mil på 6 timmar, kände mig kall och stel efteråt...lite känningar i vaderna dagen efter...

Måndag morgon ringer klockan 4:55 och jag pallrar mig iväg till Nordic Military Training, kör "lite lätt", jobbar hela dagen och dansar BodyJam med LillaDuktig på kvällen. Kroppen känns pigg och glad. Hur kommer det sig?

Sprang jag för långsamt i lördags?
Har jag en osynlig energidepå som fylls när jag tränar istället för att energin försvinner ut i tomma intet?

Det kanske är bra att jag sitter inlåst i ett konferensrum i vårsoliga Paris utan möjlighet till träning i 2 dagar! Vila är bra. Vila är ett måste. Men varför är det så tråkigt? Lika bra att njuta av staden istället för att fälla en tår för missad IF Linnéa-träning - de klarar sig säkert utan mig :)

Sent i morgon kväll åker jag hem igen - jag tar med mig våren då, för den är fantastisk här!

Något klickade till i min skalle, pallplats? Trea – too good to be true! Jag började min jakt i att plocka in de 250 metrarna som Torill hade tillgodo... Det återstod 30 minuter.

Jag såg alltså en ljusblå jacka som tutade på med fräsha ben någonstans mellan 250-300 meter framför mig. Farten jag hållit de senaste 3 varven har legat på 6:12/km i snitt. Jag pinnar på med Gunnar snett framför mig. Han var min hare och peppade mig i tyst samförstånd. Nu fanns här ingen tid för mitt vanliga snack, bara att lägga energin i benen för att ta mig förbi Torill. Jag försökte tänka på att få ner axlarna, ha ett lätt löpsteg och hålla huvudet högt. Jag fokuserade på den ljusblå ryggtavlan och lät benen långsamt, långsamt öka takten. Gjorde vågen för hejarklacken för att visa min vördnad och mitt tack, men slösade ingen energi på höga knän. Tog backen med höften fram och jämna, starka steg. Jag närmade mig Torill och önskade, önskade, önskade att hon skulle stanna vid vätskekontrollen några hundra meter fram. Ja! Det gjorde hon. Nu var jag nästan ikapp – 50 meter bakom... ”Ska jag serva med dricka?” undrade Gunnar. ”Nej, tack – vågar inte dricka – hinner inte – behöver inte –kanske nästa varv?!”

”Hur lååååångt är det kvar?” kvider jag ”17 minuter” konstaterar min hare. Han är pigg, oförskämt pigg. Jag är slut. Känner att jag är dålig på att jaga, vill ge upp men ändå ifatt. Jag vill, jag vill, jag vill. Till slut vet jag inte vad jag vill. Men Gunnar är totalfokuserad på att jag ska förbi och hjälper mina tankar uppåt. När det är ungefär 10 minuter kvar samlar jag all min styrka och tänker ”Det är ju för fan bara 10 minuter av mitt liv! Ge järnet!” Och det gjorde jag. Någonstans ifrån fick jag kraft och ökade farten till 5:36, tog mig förbi Torill – hon hejade på och jag var tvungen att hojta till henne ”Du är så förbannat stark!” Torill tar nu rygg på mig och jag hör hennes andetag snett bakom till höger. Framför mig springer Gunnar och kastar bak huvudet då och då för att se hur vi ligger till. Backen upp på det näst sista varvet tar jag så snabbt jag mäktar med – det suger i låren och jag vill bara slänga mig ner och dricka starköl och äta makrills-knäckemacka!

Det är då det händer, mitt pannben blir liksom pannbiff. Jag vet att det ska finnas lite kraft kvar i benen, men jag har förmodligen spurtat ett varv för tidigt – för mentalt håller jag inte – och det är här rutin går före vilja. Några hundra meter efter varvningen springer hon rytmiskt om mig. Jag säger till Gunnar att jag inte orkar en ”rush” till och tackar för hans starka insats. Gunnar vänder om och letar upp sin fru för att dela Ultraloppets sista minut med henne. Jag slår av lite på takten och för första gången på 6 timmar går jag upp för den lilla backen. Jag springer förbi varvningen en sista gång och drar vidare till stopp-skottet ljuder. Jag har klarat 50 varv – 60640 meter och har 154 meter kvar till Torill. Jag är så himla glad och nöjd så regnet bekommer mig inte. Inte heller de ömma tårna som gnagt i grus och väta de sista två timmarna. Jag är ultrakvinna!

Nu visade det sig att Gunnar kollat in tävlingsklasserna K35 och K40 när han gjorde sin pallbedömning och glömt bort seniorerna. Det gör ingenting – för han hjälpte mig att nå 50 varv plus lite till, han visade att det går att dra fram lite mer energi och inte ge upp trots att man är trött. Istället för att lunka på i 6:15-tempo avslutade jag i 5:35-5:40-fart, vilket ger mig ett kvitto på att jag är stark.

Resultatet blev tvåa i min klass K35 efter Åsa Hällstorp, plats 8 av samtliga kvinnor och placerade mig totalt som 33:a av 151 deltagare. Kan stolt meddela att en av mina idoler, Rune Larsson placerade sig 31:a :)

Piggast ben: startvarvet och vid 40 km.
Piggast hjärna: efter 3 timmar när jag skulle vara hare åt Zebbe.
Tröttast ben: tredje varvet från slutet.
Tröttast hjärna: sista varvet lade pannbenet av.

Vilken ultradebut! Jag är så grymt nöjd! Tack för alla fina kommentarer i bloggen och alla peppande sms och Facebookmeddelanden – vilken support!

bild lånad av Zebbe

Nu finns IF Linnéa på ultrakartan, Fredrika placerade sig 65:a med 52 349 löpta meter - yey! Min parhäst de första 4 milen - Zebbe, lade av efter43 395 meter, då han persat på maratondistansen och beslöt att duschen var skönare än regnet.

TSM-Thomas-alltid-med-roliga-hatten på bilden nedan grejade en 47:e plats med 56 595 springmeter, trots magont - härligt!

Mitt 6-timmars i Skövde...

En skog som är som en park som är en skog som är… en liten park helt enkelt. Med träd.

Gångvägarna i parken utgjorde den 1200 meter långa banan jag skulle springa många varv på. Jag hade en plan om tempo, tema och energipåfyllning. Jag höll inget av det. Jag gick mer på känsla än på tips, hakade på andras utmaningar och lät mig långsamt under de 6 timmarna vaggas in i Ultrafamiljen.

Med spänning och förväntan såg jag fram emot att springa varv efter varv på samma bana. Hur skulle jag reagera? Skulle jag bli uttråkad? Less? Trött?

Jag hade ett mål - att nå minst 36 varv (marathondistansen) gärna 45 varv. Tanken var att öppna i 6:30-tempo för att spara energi och sedan gå ner i 5:30-tempo så länge jag orkade och ha lite tillgodo för att slutföra mina önskade 45 varv. Jag hade tänkt springa första delen med Funrun och Fredrika, för att sedan ta rygg på Zebbe Znabbfoting. Nu var Funrun hemma i magsjuka och Fredrika hade fått alldeles för snabbt löpsteg och körde upplägget 20 minuter löpning/ 5 minuter gång. Dessutom meddelade Zebbe att han tänkte persa på maran för att sedan springa långsammare. Detta omkullkastade alla mina planer.

När startskottet gick och 151 löpare drog iväg, gjorde jag en Mia. Sprang iväg på känsla och lät benen bestämma takten. Efter ett halvt varv kom Zebbe och sa att jag sprang för fort, vi teamade upp och körde så nära 5:30-fart vi kunde. Benen kändes pigge mest hela tiden. Första milen gick som en dans. Vi firade med high five när 2 timmar hade gått och en tredjedel var avverkade. Vi snackade och peppade varandra, försökte räkna ut hur vi skulle få Zebbe över marathonlinjen under 4 timmar. När 3 timmar gått började jag känna mig seg, fick ta en liten snitt (smörgås med sylt i 2*2cm storlek) och Zebbe hjälpte mig snabbt ur svackan, strax därefter fick Zebbe soppatorsk och hans puls rusade iväg. Vi slog av på farten och försökte fylla på hans energi med Runekakor, sportdryck och gel. När det var 7 kilometer kvar till marathondistansen hejade jag och peppade jag så gott jag kunde, men ingenting hjälpte. Jag sprang baklänges, stannade och väntade, stretchade, försökte överföra energi från mina egna pigga ben till hans trötta. När det inte gick att få igång honom efter sista promenaden, sprang jag iväg själv och tog maran på drygt 4 timmar. Jag fick dåligt samvete för att jag släppte honom, men under 4 timmar hade vi inte kommit.

Som att se målarfärg torka... såg jag hur den snötäckta parken långsamt förvandlades till en vårpöl. Arrangörerna var fantastiska på att sopa undan de största vattenmassorna och göra grusvägarna så springvänliga som möjligt. Trots detta blev vi rejält geggiga och jag fick in smågrus i skorna. Jag vickade på tårna för att placera gruset under dem men efter ett tag struntade jag i att jag var både blöt om fötterna och att småsterna skavde...

Det var lite trist att springa själv så jag såg fram emot hejarklacken från jogg.se som ställt upp banderoll, ballonger, bergsprängare med musik, stolar och marakas. De hejade på glatt och jag tog några skutt/danssteg/höga knän när jag passerade. Till slut vrålade de varenda gång jag kom förbi ”Heja Mia – Spex-Mia, We love you!” Tackar, tackar. Klubbkamrat Annika anslöt sig även till hejarklacken J. Jag såg min konkurrent i K35-klassen passera mig och vara grymt stark. Hon har vunnit en hel del och jag visste att hon var svår att slå. TSM-Thomas sprang förbi, eller sprang jag ikapp? Han berättade i alla fall om magproblem och uppkastningar. Folk började vackla efter 5 timmar. Det såg inte längre lika lätt ut att springa, och det finaste regn man kan tänka sig lade sig i luften för att sedan övergå i kraftigare regn...

När det återstod 35 minuter av loppet dök Fredrikas man (och klubbkamrat) Gunnar upp och viskade ”Du har pallvittring!”. Jag trodde att han menade i K35, där vi bara var 3 tjejer, så det var väl ingenting sa jag. ”Nej, nej, av alla damer menar jag!” kontrar han. Hon där framme i blått, Torill, ligger 3:a och ni är på samma antal varv. ”Håll dig kvar här bakom och dra förbi henne”. Något klickade till i min skalle, pallplats? Trea – too good to be true! Jag började min jakt i att plocka in de 250 metrarna som Torill hade tillgodo... Benen var som stockar och hjärnan fungerade inte riktigt. Det återstod 30 minuter. 30 evighetsminuter...

Skövde 6-timmars 2009 - statusrapport

Med lite hjälp från LillaDuktig, bästaste Svägerskan, tankning av IF Linnéa-anda så har jag kommit ur en Post-femtonmils-depression, hanterat livsavgörande öden/kriser/drabbningar effektivt och kommit på banan igen inom loppet av några dagar. Tänk vad somliga människors blotta existens kan vara avgörande! Och mitt förbannade pannben, det positiva tänkandet och glädjen har återfått sin glans.



...så idag är jag Mia, SuperWoman, Den-Starkaste-av-dem-alla-i-K35-klassen! I morgon ska ni få se på Kick-Ass-grand-slam i Skräll, Skövde here I come!


Nåja, se och se, Skövde ligger inte i Småland som jag först trodde, men det är heller ingen världsmetropol. Klubbkamrat Annika råkar vara där i helgen och kommer att heja. Ni som har annat för er kan ju alltid följa den spännande striden på jogg. Starten går klockan 10, och jag planerar att springa i totalt 360 minuter. Och jag kan som sämst placera mig 2:a i klassen Kvinnor 35. Så här ser det ut på torget i Skövde just nu - Webkamera.

Litsan på teman för mina varv, på varv, på varv....på varv.

1. Jag startar med tom skalle och fånig blick (Jumpers förslag)
2. Verkligheten kom ikapp mig och jag förvånas över det vidunderliga
3. Värmlandsdialekt (Tips från Evelina)
4. Norrlandsdialekt
5. Nu är det dags för Tones Indianhopp (bäst att passa på när man fortfarande har energi)
6. Springa som Hugo (ett år) med armarna utsträckta för balansens skull
7. Söderdialekt
8. Fundera ut vilke udda personligheter jag vill dejta framöver nu när jag är singel för första gången på 21 år...
9. Kolla in ultralöparnas frisyrer
10. Räkna träd längs banan
11. Räkna träd igen för att se om antalet stämmer
12. Fundera ut framtida utmaningar
13. Mitt lyckotal! Bara egoboosta detta varv!
14. Springa energisnålt som Karin
15. Fladdra med armarna som Szalkai
16. Byta mössa
17. Byta partner (Tone, det är bara för ett varv – är det ok?)
18. Byta dialekt till Dalmål
19. Skip
20. Höga knän
21. Fundera ut ursäkter på varför man ibland inte presterar på topp
22. Kick i baken
23. Projicera ner kraft i benen genom att tänka på Allans vader...
24. Byta mössa igen
25. Tänka på alla förkortningar jag lärt mig i IT-branschen genom åren
26. Fortsätta med förkortningarna...
27. Räkna träd och fundera på hur många jag kom fram till sist
28. Springa i myrsteg
29. Springa med jättekliv
30. Springa snabbt med Sebastian
31. Kolla hur sminket ser ut på tjejer som springer mejkade
32. Byta mössa
33. Småspurta – snart maradistansen
34. Tokspurta- ännu närmare maran (haha -vi pratar kanske 5:30-spurt...)
35. Tjohooo – tidräkningen börjar – fira med en powerbar
-
-
Sista varvet: Baklänges...

Same Same - but oh so different!

Med bara några dagars mellanrum!

Utanför hotellet / på min innergård

Löpväg förra veckan / löpväg igår

Kläder efter väder - men lika glada löpare

Naturupplevelser på löprundan

Bilder i farten om än något suddigt.

Alltid glad efter träning, men gladast när Löparvännerna kramar om en! Här med Karin.

Borta bra men hemma snö.

Borta bra men hemma med IF Linnéa.

Kärlek.

***************************************************

Min officiella Ultradebut

På lördag är det dags, på lördag gäller det.

Det var mest på skoj jag anmälde mig till Skövde 6-timmars. Eftersom jag spräckt maratondistansen 3 gånger redan tänkte jag att det vore kul med en officiell tid, eller längd på en ultra. Tanken var att jag skulle ta med mig lite utklädningskläder och underhålla löparna som ska springa runt, runt på en bana som är 1200 meter. Med på äventyret är givetvis Funrun och Ultraschmultra-Fredrika. Funrun räds inga avstånd, hon räds ingen förlorad träning, hon är stentuff. Fredrika är huvudansvarig för vår Ultrasektion i IF Linnéa, så jag har hela tiden trott att hon ska tävla som i TÄVLA på lördag. Och jag skulle som sagt underhålla och partaja på banan. Sen ska ju Zebbe med, som springer längre och lite snabbare.

Men är det något man kan vara säker på så är det att allt är i ständig förändring.
Nu basunerar Ultra-Fredrika ut att hon ska partaja på banan med punk och rock i hörlurarna, samtidigt som mina små tävlingshorn börjat växa ut. Hornen matchar inte med hula-hula-kjolen jag tänkt ta med mig. Jag har lagt ner tankarna på party-löpar-kläder och roliga mössor och går istället igenom Mary Larssons tips. Och så tipsen från Emelie förstås – hon som är 25 år, grym ultralöpare och redan en del av det Svenska Ultralandslaget. Cool. Riktigt cool – dessutom är hon ett energiknippe och trevlig. Hon är också på plats i Skövde – tar 6-timmars som träning med sällskap.

Så här står jag då några dagar före start och har en plan. Jag vet hur jag ska lägga upp loppet, jag vill tävla mot mig själv – följa min plan. Det är bara en sak som saknas – teman till samtliga varv jag ska springa. Jag måste ha minst 35 varv för att få börja räkna tid och distans.

Teman som figurerat för olika varv är: prata skor, springa fort, springa långsamt, köra löpskolning, prata ultra, prata löparprylar, prata puls, prata relationer, springa som en tupp, prata Stockholm Marathon, prata Berlin marathon, prata IF Linnéa, spana in löparrumpor, kolla in vader, se om folk pronerar, sjunga ett varv, le ett helt varv, heja på alla jag springer om :), räkna träden längs banan, diskutera vattnets betydelse för sjöfarten, springa energisnålt som Karin, flaxa med armarna som Szalkai, ta ett varv med Funrun, ett med Fredrika, ett med Zebbe, ett med Emelie, hitta nya vänner, trötta ut någon som ser för pigg ut, göra någon trött glad...

Har ni tips på teman jag kan ta med mig till Skövde på lördag?

Lördag - sista dagen och strålande sol!

Bestämde mig för en Mia-Dag

Började dagen vid 7-tiden för en timmes yoga. Försökte redan här att samla tankar och känslor i kroppen. De började puttra och pirra i själen och jag lät de små känslo-gnytten få leva sitt eget liv.

Jag lät mig inte lockas av varken Runes nya 5-milare eller Anders TSM-långpass. Lät fler känslor och tankar virvla runt i kroppen. Vid 11-tiden stod solen högt på himlen och inte ett moln syntes, jag stationerade mig vid poolen och småpratade med några andra löpare som lapade sol. Kände hur det brände och sved i mitt skin, hur det fortsatte att snurra i själen och krampaktigt bita i hjärtat. Snart. Snart. Låt det gro en stund till.

Hoppade över det planerade Power Dance passet till förmån för solen, lät mig villigt brännas. Fyllde på med energi, lät benen vila. Hjärtat klumpade sig, pirret och sorlet i mitt inre började brusa. Dags för sista löpturen. Hoppade i mina tunna löparkläder och ignorerade Pricka-Tiden-Tävlingen – begav mig i motsatt riktning på stranden. Bara jag. Vara Mia. Lät allt som surrade och pockade få utlopp, sprang med starka löpsteg mot solen och en blå himmel. Till ljudet av vågorna virvlade mina känslor en sista gång, hamnade i rätt små påsar i hjärtat – redo att möta framtiden. Jag är. Och jag vet vad jag vill.

Jaha - så här på femte dagen borde jag väl vila...

Alltså springer jag till Spanien.

Under Rune Larssons föreläsning satte en hel del tankar fart i skallen. De får fortfarande ligga kvar och centrifugeras en stund medan jag gör det som ligger närmast till hands. När Rune sprang rätt över Amerika från kust till kust var det viktigt med destinationer med Dit-ska-jag. Han pratade om att ta sig från ett ställe till ett annat. Gärna oändligt långt borta. Idag satte han en ”oändligt-långt-borta-punkt” i Spanien.

Med nyladdad kamera och 3 gånger så stor frukost mot vad jag brukar äta hemma var jag redo för Äventyret. Jag kan inte tänka mig en härligare sightseeing än den i löparskor.

Från MonteGordo sprang vi till Vila Real och tog färjan över floden till Spanien och Aya Monte –den vita staden. Här körde vi turismo-by-running.

Åh! Nu drömmer jag om att ta bilen ut i Europa, packa med löpardojjorna och bara upptäcka nya, härliga städer.

Jag var rejält trött efter vi gått i land på tillbakavägen men hade gett mig fan på att få ihop totalt 3 mil idag. Körde tillsammans med dessa killar de sista mördande 8 kilometrarna. Kittlar döds-skönt i statistiken.

Väder: växlande molnighet och stundom gassande sol, ca 19 grader
Träningspass 10: Löpning 30 km, Tid 3:10:12 Medelpuls 134 (158)
Outfit: Korta Craft löparbrallor, rosa craft löpartröja, tävlingsstrumporna nike, Saucony Triumph 5.

Träningspass 11: Funktionell träning Cirkel Fys med pilatesbollar, skivstänger, hantlar, stepbrädor och Bosu-boll (heter det så?). Lagom hårt efter 3-milaren.
Väder: Varm lokal där jag eftersvettades efter löpturen och den varma duschen jag just klivit ur.
Tid: 1 timme.
Outfit: Militärtröjan (Nordic Military Training), nike gymbrallor, nikestrumpor och nike aerobicsskor

P.S Jag vet inte om jag vrålar eller bara håller munnen så där fånigt öppen... skrek gjorde i alla fall baksida lår av pilatesbollsövningen...

**********************************************

Torsdag - Bergspass

Löpning när den är som bäst. Eller jävligast.

Givetvis lägger kamerabatteriet av efter det första fotot... så mina upplevelser från bergslöpningen får jag ha i minnet. Jag ska låna lite bilder från mina medlöpare för att visa det underbara. Bussarna som transporterade oss till en by i bergen slingrade sig uppåt, uppåt. Utsikten var bedövande. Att byta ut snö och slask mot rödbrun lersand och kullriga stenar var mumma för löpbenen. Jag gillade underlaget så mycket att jag faktiskt tog mig en titt på nära håll – stöp rätt i backen efter 1,5 km med detta knä som resultat:

Banan var brant nerför i ungerfär 500 meter för att sedan övergå till någon kilometer raksträcka. Sen började klättringen. Det blev brantare och brantare. Den snabba gruppen drog iväg och jag teamade upp med Stefan och Mats som kör bergsorientering... vi låg först i medelgruppen. Mina ben var pigga ända till vi passerat 7 kilometer. Den branta stegringen tog hårt på baksida lår. Jag tog fram Duracell-Karins ord – ”Mia, det du kör uppför nu har du igen på maran!”. Bara att bita ihop och skjuta fram höften. Det hade småduggat hittils men nu bröt solen igenom. Där det var som brantast och backen var som längst var det jordens motvind – men det är väl så man bygger en stark kropp? På toppen av berget hade vi tillryggalagt 9,5 kilometer och vätska väntade. Stora vattendunkar och de två bergsgetterna Mats och Stefan stod och väntade. De klättrade snabbare uppför än jag. Så här ser getterna ut stillastående:

Nerför lät jag höfterna rulla och höll koll på vart jag skulle sätta fötterna, ville inte ramla igen. Det tar extremt mycket energi att parera och planera fotisättning.

Efter ungefär 13 kilometer stöp det rätt ner, vi fick springa på åskammen i långsamt tempo bland buskar och snår. Framme i byn hade vi den branta 500-metersbacken kvar – bara att bita ihop. Den kändes grymt tung och bergsgetterna klättrade iväg. Jag kollade över axeln och såg en annan löpare 150 meter bakom – han skulle INTE få komma förbi. Jag trippade uppför backen med korta steg, pendlade med armarna och tänket på Duracell-Karin. Jag ska banne mig upp! Såg vid toppen av backe att bergsgetterna bara låg 70 meter före så jag släppte handbromsen, lät mina höfter rulla och sprang förbi dem ner mot bussarna. Tjoho!

Träningspass 8: 14,9 km på 1:30. Trots 50 kilometer i benen från igår. Mycket backigt men en medelpuls på 149 (164)

För att inte tappa sting och antal pass lade jag till...
Träningspass 9: Yoga 60 minuter. Livsfarligt – här kan man verkligen slå knut på sig själv.

******************************************

Onsdag - dagen då jag knarkade LSD

Long Slow Distance

21 taggade människor slussas från hotellet bort mot Faro. Allt för att få knarka kilometer. 5 mil blev dagens distans. Prick. För jag sprang 689 extra meter utanför hotellet för att göra Garmin glad. När jag inte använder GPS:en kan jag kolla hur långt jag kommit genom att se hur högt mina flätor har krupit upp under passet.

Start

25 km
30 km
42 195 meter (marathondistansen)
50 km
Jag hann med rätt mycket på 5 mil. Lära känna nya människor, diskutera syntetiska känslor, börja drömma om en Ultrakarriär, bli imponerad, palla apelsiner, underhålla andra, bli fotograferad, fika, springa på stranden – och sist men inte minst. Njuta! Idag känner jag mig underbar – idag är jag fantastisk. Idag har jag sprungit 5 mil. FEM MIL.

(okej - det var igår, men jag skrev texten när jag avslutat passet, men valde sängen före uppkoppling).

...och precis som Fredrika påpekar i kommentarsfältet - Mary Larsson imponerar - vilken kvinna. Hon har ingen rädsla för distans, det är det som ligger framför som räknas... att springa med henne, Emelie och Barbro som samtliga ingår i den svenska ultratruppen ger mina 24-timmarsdrömmar näring...

En bild säger mer än tusen ord, därför ger jag er tusen bilder från dagens löptur och önskar riktigt starkt att dofter och intryck följer med! Klicka här.