Jag höll jämnt tempo de första 4 kilometrarna tills jag kom till starten i Ursvik, här lutar det en del, men det är skönt att redan vara uppvärmd och ha pulsen på en bra nivå (155) när det är dags för den första backen. Tänkte på att hålla upp hakan, fram med höften, trippa på tå och köra en grym teknik. Det underlättar faktiskt. Följde sedan X-tremes markeringar och det blev mer och mer terräng. Hala rötter, geggiga partier, uppförsbackar som nästan lutar 90 grader. En av de värsta backarna gick jag uppför - inte ens Allan skulle kunna få mig att springa de sista metrarna. Banan påminde mycket om Tjurrusets terrängbana, fast i Ursvik finns inga träsk eller bäckar man måste ta sig igenom.
Regnet föll och jag var glad över att ha mössa. Jag höll huvudet högt och njöt av vätan, njöt av den friska, fuktiga luften. Njöt av den blöta doften av löv och jord. Försökte leta efter några träd som fortfarande bar löv och hittade en och annan björk som krampaktigt höll i de sista gula bladen. Jag lät mina tankar flyga fritt och grabbade tag i de största frågetecknen, de där jobbiga som ligger och gnager i en. Att bara låta benen mala på rytmiskt tillsammans med andningen och bearbeta sitt inre är den absolut bästa vinningen med löpning. Jag fick inte alla frågetecken till utropstecken under rundan, men väl en och annan punkt. En känsla av acceptans, höja blicken se helheten, se framåt. Mina tankar samlades ihop, kategoriserades och lades i rätt fack. Det lämnade det förut så kännbara kaotiska virrvarr i huvudet.
Jag hade varit förutseende och satt igång bastun innan jag drog iväg. Mina kläder var dyblöta och skorna genomleriga, allt åkte ner i en plastpåse efter avsköljning. Jag tog en lång stretch i bastun och tinade upp mina knallröda lår. Pulsklockan visade på en medelpuls på 159 och en maxpuls på 210. Hmmm - den rusade iväg i starten men den senare högst mätta pulsen var 170.
Efter terrängbravaden var jag helt slut i ländryggen och stel i baksida lår. Det bästa botemedlet mot detta är att krypa omkring på golvet, vilket jag gjorde med min brorson Hugo 8 månader där jag tankade lite mys, de ska nämligen lämna November-Sverige och resa runt i Florida i 5 veckor.
11 kommentarer:
ÄNTLIGEN mia! Hurra för extrembanan!
Backen vid 4 km är inte kul. Fast jag tycker iofs att jäkligt många av backarna är sega...
Låter helt underbart! Höstlöpning (när vädret är rätt, som i gbg idag) är den bästa löpningen!
Vad lyxigt att ha en sådan bana inom räckhåll. Du verkar ha haft en perfekt eftermiddag!
ExtremMia! :D
Ja, ibland är det fint med dagsljus också. Bra för tankarna :-)
(Fast vi saknade dig faktiskt)
Jag funderar på om det där med pulsklockan för jag minns att förra vintern kunde jag inte lita på min puls då den inte verkade klara kyla. Min Garmin uppvisade lite samma beteende igår vilket är trist.
Schysst pass och gott du är i gång!
Låter som ett roligt träningspass, jag måste testa den där banan du sprang tror jag.
terräng låter riktigt kul och väldigt jobbigt. När jag blir lite mer varm i kläderna gällande löpning kanske jag också vågar mig på det. Bra jobbat idag!
Funrun: Nu är jag lika tuff som du!
Andréa: Tackar för att vi fick hit vädret igår :-)
Anna: Lyxigt. Underbart och ångestfyllt. Så nära liksom
Fredrika: Läste din skildring så jag har ju nästan varit med! Next time sötis.
Dunceor: Surt väder - sur klocka. Idag var den normal igen. Kan Garmin lida av PMS?
Elin: Den är verkligen värd att testas!
Jossan: Jag säger bara "IF Linnéas terrängsektion"
Se, nu fick du mig sugen på Ursvik minsann!
Coolt att du kan låta tankarna flyga och lösa frågetecken oxå i terrängen. Själv har jag fullt sjå att hålla koll på tassarna. Men kul är det!
Bureborn: Du får ta en träningshelg i Stockholm efter Portugal och springa de spår alla nämner i bloggarna ;-)
Ursvik körde vi ett tag när vi bodde i H-bergen/ör. Saknar det spåret.
Skönt att rensa tankarna under passet...
Skicka en kommentar