Kreativiteten flödar...

...bokstavligt talat!

Jag har alltid ansett mig kreativ. Jag gillar att analyser, hitta nya möjligheter, fixa själv. Jag tror mig klara det mesta. Ibland tror jag lite för mycket. För några år sedan arbetade min brors dåvarande flickvän på Björn Axén. Jag tyckte det var coolt att hon jobbade där. Baksidan var att det var ganska lång väntetid och ganska dyrt. Jag var nybliven mamma, superung och ganska fattig. Men kreativ som jag var tänkte jag att jag grejar nog en liten färgning hemma!

Sagt och gjort. Jag köpte ett paket blonderingsfärg, gick hem och satte igång. Det stod något i stil med "verkningstid 20-35 min". Precis när klegget är i håret ringer två kompisar som bor i en annan stad och är i närheten. Självklart bjuder jag på fika. Och glömmer bort tiden. Trevlig fika blev det i alla fall. Någon timme senare när det började svida rejält i hårbotten tvättade jag ur kemikalierna... och håret var GULT i botten, lite vitt i topparna - och någonstans hade inte hårfärgen räckt så det var råttfärgat. Min man fick sig ett gott skratt och sjöng "Yellow Submarine" för mig. Jag letade överallt efter hårfärgningsmedel som skulle göra mig normal igen, men överallt stod det att blonderat eller permanentat hår skulle vänta minst två veckor. Således hamnade jag på Björn Axén där brorsans flickvän fick ta till experthjälp. Salongens dyraste, bäst utbildade frisör (i alla fall på färg) tillkallades. Länge stod han och tittade på mitt hår, lyfte lite testar och frågade vad jag gjort. "Jag har blonderat mig!" säger jag glatt. "Så kreativt" svarar han.

I vintras tröttnade jag på min likt-en-polsk-hemmafru-utväxt och köpte en mild hårtoning och färgade mig brunröd. Idag skulle jag till min frisör och göra slingor... min hårfärg var nästan tillbaka i normalläge så Inger såg inte mitt eget hemmafärgeri. Hon satte flinkt igång med folieslingor i mitt långa, torra Kristina Lugn-hår. Hon satte mig under en varm huv och gav mig Damernas Värld. Lagom till att jag ska läsa om Mette-Marit och den danske prinsen, så känner jag att det bubblar och fräter. Vatten sipprar ner på framsidan av skyddsförklädet, vilket jag reagerar lite på. Jag kikar in på staniolpaketen och ser att det brusar och kokar, ser hur det har samlats en pöl på golvet av någon sorts vätska som resultat av en kemisk reaktion. Jag liksom ser kreativiteten flöda...ropar på Inger och säger "Jag jäser...!" Jag antar att det är för att Inger en gång i tiden var sjuksköterska som gör att hon handlar så snabbt! I en rörelse har hon fått bort huven och ropar åt mig att sätta mig i tvätten. Jag ser i hennes ögon att hon är rädd. Rädd att hela mitt hår ska vara bortfrätt. Det enda hon säger är "Mia, har du färgat håret själv?" Jag medger lite skamset att visst, det har jag gjort, men det var läääääänge sen. Hon räddar i alla fall det mesta. De 15-20 cm av nedersta topparna av mitt torra Lugn-hår var en kritvit, tuggummiliknande, sönderfrätt gegga. Denna klipptes bort.

Resultatet? Det var bara den nedersta delen som hann "brinna" upp, så nu är jag nyklippt med solblekta slingor och en liten lugg. Och det ser hur genomtänkt ut som helst.

Den nya frisyren gick dessutom jättebra att springa med!

Kungsholmen runt på måndagskvällen:

Sträcka: 9,5 km
Tid: 50:21
Snitt: 5:18
Puls: 160 (max 172)
Sprang om: 2
Blev omsprungen av: 1