Det känns precis som att födas!

Orden kommer från Stephan när han kränger på sig IF Linnéa-tröjan med smal halslinning.

Då kan jag säga att stegintervaller känns precis som att föda. Jag förlikar då själva intervallerna med värkar - de är lite jobbiga medan de håller på, men efteråt glömmer jag bort att det någonsin kändes.

Men nu tar vi det från början. Torsdag är ju den nya träningsdagen för IF Linnéa och dagen till ära hade jag lovat att visa en ny deltagare - Funrun- vägen till Klubblokalen. Hon stod tillsammans med Ultra-Fredrika vid entrén och väntade. Idag blev vi ett tiotal löpare, Helena var lite frånvarande och pillade på sin sprillans nya Garmin 405 (och jag känner så väl igen känslan av maktlöshet av att inte förstå sig på hela klockan och tekniken på en gång!).

Coach Allan kunde inte stanna och piska oss idag, och lämnade över det stora ansvaret att låsa klubblokalen till mig. En ära, eller en morot? För nu kan jag ju inte banga nästa veckas träning. Trots att jag är gift med en man i låsbranschen tog genomgången av Hur Man Låser Dörren lite för lång tid för de övriga så jag fick värma upp själv. Det var den segaste uppvärmingen ever! Pust, suck och stön. I vanliga fall trippar jag på busenkelt med snabba Karin och jiddrar hela tiden, men nu var jag helt själv och det kändes såååå tungt. Det var alltså coachlöst idag. Nisse hade Något Mycket Viktigt På Jobbet och kom inte idag heller. Hans träningsupplägg består i ett kvalitetspass i veckan och ett långpass på helgen. Passen avslutas med pizza. Han kanske redan hade kört veckans pass...?

Jag var inte lika rapp i intervallerna som förra veckan. Jag vet fem möjliga anledningar till detta:

1. Hade ingen snabb-Karin att ta rygg på (hare)

2. Svårt att springa fort i takt till Säckpipeblåsare

3. Ansvaret och den fysiska nyckeln till lokalen var för tungt

4. Jag var för lat och hade behövt Allans "Vad fan håller du på med!!?"

5. Det kom konstant fotbollar flygandes över löparbanan, trots att jag försökte slänga onda ögat mot ungdomarna.

Eller så var det helt enkelt inte en av mina toppdagar - men det innebär ju bara att jag MÅSTE GE JÄRNET NÄSTA GÅNG det är stegintervaller. Dock hoppas jag på backlöpning nästa vecka då det står snabbdistans på TSM-schemat. Så här blev i alla fall dagens tappra försök till spykänsla, som aldrig infann sig:

Om ni inte kan se tiderna så gör det inget, de är sämre än förra veckan. Men det är en engångsföreteelse. Jag lovar. Karin - jag dedikerar inte någon usel intervall till dig - däremot får du den underbara känslan av positiv gemenskap som IF Linnéa-träningarna ger - varsågod, det kan du behöva när du kör tusingar imorgon!

Bäst som vi sitter och stretchar anar vi en från Magda Gad utsänd spion. En ung, muskulös kille ligger nämligen och gör armhävningar med klapp. Det var inte direkt muikaliska eller underhållande klappar så jag blev inte så imponerad. Imponerad blev jag däremot av IF Linnéas Jessica och henns kompis Friskis-instruktören som skall spring Xtreme i Ursvik imorgon. En överjävlig backbana - men tjejerna ska ju springa Lidingöloppet så den träningen kommer nog väl till pass!

Det var allt för nu. Imorgon blir den enda träningen att öva på tålamod. Jag ska vara barnvakt - and I love it!