Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

lördag 17 januari 2009

Alla dessa måsten...

Jag vägrar låta omvärlden stressa mig.

Det har hänt rätt mycket i mitt liv den senaste tiden. Jag har flyttat hemifrån. För första gången i mitt liv står jag på egna ben, ingen annan står bredvid och säger att besluten är rätt eller fel. Jag träffade min man som glad, sprallig 17-åring, vi blev snabbt ETT - alltid tillsammans, utvecklade smak, tycken, vänner, intressen, familj, resor och livet som en enhet. Vi var liksom Oliver och Mia i ett svep. Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv. Och likt många andra själar blev jag lite vilsen och ville hitta mig själv. Det har jag gjort nu och vi har nog olika syn på framtid och drömmar.

Att ta stora beslut är aldrig lätt. Men nu är det gjort. Vi har valt att gå skilda vägar efter 21 år. Jag kommer att "förlora" min bästa vän som alltid funnits där. Samtidigt tror jag att både han och jag kommer att utvecklas och må bra var för sig på sitt håll, även om det är svårt just under separationen. Att det händer en hel del tråkigheter i familjen samtidigt förenklar ju inte situationen. Men Var Sak Har Sin Tid. Jag känner mig stark. Jag är fokuserad. Jag väljer glädje.

Livet är så härligt, det finns så mycket att utforska, så mycket att göra. Jag tänker vara en del av det och njuta. Jag bestämmer själv när lägenheten ska vara klar. Jag väljer att det lugnt, jag väljer att prioritera mina barn och min träning. Ingen mår bättre av alla måsten, omvärldens krav på hur saker och ting ska vara. Nu kan jag bli mig själv -utan att lägga några värderingar till hur andra ska uppfatta det. Jag är stark. Jag är glad. Jag är lycklig. Jag är tillfreds. Och jag är sorgsen. Jag bestämmer själv när jag ska persa på milen.

Nu kan jag göra det som jag gör så bra. Vara mig. Vara Mia fullt ut. För det är ju alldeles fantastiskt att få vara just jag!

För vem fan bryr sig när man får månadens andra parkeringsbot...?
********************************

15 kommentarer:

Magdalena sa...

Det är härligt att du hittat till "Mia", det är en underbar känsla när hela kroppen och själen skriker "det här är JAG, detr här vill JAG". Då är man stark, då kan man förflytta berg. Och det är ju det du ger plus att du delar med dig av din nyvunna stykra genom din peppning, positiva inställning till livet, sprudlande glädjen och energin! Så även om det kan finnas stunder då det nya inte känns så bra så är du på ny väg, en fantastisk upptäcksfärd! WOW! Applåder!

Andréa sa...

Vad "lustigt" att två löp- och armyfrälsta tjejer befinner sig i ungefär samma situation ungefär samtidgt.. (Även om 21år och 2(?) barn såklart inte kan jämföras med nästan fem år och inte ens ett litet husdjur)

Det är inte lätt som sagt, men det går och antagligen kommer vi båda ut på andra sidan som ännu lite starkare tjejer..

Stor kram till dig och tänk på mitt motto: du är bra, du är stark och du kan! (eller ditt eget som jag inte minns fullt ut men som innehöll något om att jag törs och jag vill!) Kram!

MarathonMia sa...

Tack tjejer: Mitt mott är: Var Sak Har Sin Tid. Men mitt pepp ligger i "Jag Vill - Jag Kan - Jag Orkar"

Helena sa...

Du är verkligen helt underbart bra på att vara just Mia! Är så glad att fått lära känna dig, snart kommer jag och myser på ditt fina golv ;) Kram!!!!

Magda Gad: sa...

men det är ju fantastiskt ändå på nåt vis, att få flytta hemifrån i vuxen ålder och upptäcka den biten ;-) för att se det positivt så är det garanterat självutvecklande! du är modig mia.

MarathonMia sa...

Mitt golv ligger och väntar på att beundras.

...och att självutvecklas är väl det härligaste som finns!

Fredrika sa...

Mia, så fantastiskt spännande med ett helt nytt liv. Ett alldeles blankt blad att börja skriva på! Kramar till både dig och Oliver, och barnen. Det kommer att bli jättebra. Och nu kan du bli precis den du vill, livet är inte bara att hitta sig själv, det är framförallt att skapa sig själv.

Att börja med golvet tycker jag är en fantastiskt bra början, häftigt att du inte kompromissade där utan fick ett riktigt Mia-golv. Det är symboliskt jävla underbart! :-)

Susanna sa...

Du som verkar ha en så härlig personlighet redan, det ska bli väldigt spännande att se hur den utvecklar sig nu när du ska vara Mia fullt ut :) Lycka till med allt!

Magdalena sa...

Måste bara tillägga en kommentar till Fredrika: så otroligt klokt! Verkligen, det ger nån slags tröst till mig som haft svårt att just "hitta mig själv"... Tack för den F.

MarathonMia sa...

Fredrika är en mycket klok vän. Hade jag haft Maffe-nerver hade jag spenderat all min lediga tid med henne :-)

Jag kommer att göra stora framsteg, jag lovar. jag kommer att ta plats, folk kommer att irritera sig - men vet ni? Det skiter jag i.

Sofy sa...

Mia: Jag hoppas innerligt att jag inte kommer att vandra den vägen en dag, för jag tror och vill och hoppas att min prins och jag ska sitta hand i hand med djupa rynkor och barnbarn i knät.

(med detta menar jag inte att du inte kjan sitta hand i hand med någon och ha både rynkor i fejjan och barnbarn i knät, herregud, fräsch kvinna i sina b'ästa år, när tiden är mogen kanske du kan hitta en annan partner som du kan vara MIA med)

efter lång parentes; till orden jag vill säga:

DU ÄR MIN IDOL!

Kram från S

MarathonMia sa...

Sofy: Gulligt! Tack. Jag hoppas att jag och Oliver kan fortsätta vara bra vänner - det fungerar nu, och kan träffas med våra barn och barnbarn ändå. Kanske med nya partners framöver så det blir ett riktigt "tomten-är-far-till-alla-barnen". Men låååååt mig vänta med att bli mormor många år. :-)

jogga99 sa...

Klokt.

När jag läser det du skriver så inser jag också att jag är väldigt lycklig, trots att jag mest går omkring och är ledsen just nu. Som tur är så kan jag ju längre inte få någon parkeringsbot...

Är det något jag lärt mig de sista kaotiska åren i mitt liv med tragiska dödsfall, uteblivna förväntningar, hjärnskador och sån skit, så är det att inget är givet och att livet går upp, likväl som det går ner. Vissa kan ha lite mer tur än andra men i det hela drabbas vi alla av motgångar.

Det är dock som du säger: man måste välja glädjen.

Det valet tvingades jag nästan till för några år sedan när allt var på botten och det var ett skönt val. Gör man inte det så kan det gå riktigt snett.

Kul att du e tillbaka!

MarathonMia sa...

Tack Marathonfarsan.

Dunceor sa...

Jag kan förstå hur du känner då jag även i somras upplevde ett förhållande som tog slut efter nästan 6 år. Inte några 21 år men tillräckligt länge för att det ska kännas konstigt. Livet har blivit väldigt annorlunda efter det och det är stundtals jobbigt men även bättre på flera olika sätt.

Med din sprudlande glädje så blir detta inga problem och kommer nog bli kanon. Ta hand om dig!