Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 8 oktober 2008

Spinner vidare på gårdagens fundering

för det handlar inte bara om prestationer - det handlar om livet

Att hitta sanningen i sig själv och må bra borde ju vara alla människors önskan. Det fina i kråksången är ju att bilden är i ständig förändring. Man genomgår olika faser i livet, och har således olika sanningar under livets gång. Man ändras och utvecklas, utmaningarna finns överallt - och man väljer själv hur man styr sina tankar kring dem. Själv väljer jag glädje.

Att hitta nuets sanning och jobba dit, må superbra för dagen och gynna omgivningen med en positiv attityd borde vi ta tillvara på lite mer. Det betyder inte att det inte kommer jobbiga dagar och tråkiga händelser - men jag kan ju välja hur jag vill se på det. Många bloggare som jag följer har hittat sin trivsel, det är inte mycket gnäll - mer Jävlar-anamma som jag blir grymt imponerad av och kan hitta inspiration ifrån.

Catti kommenterar: "Det sägs ju att den som är ovillig till förändring redan har nått sin maximala prestationsförmåga. " Jag hade en kollega en gång som sa "Nä, den utbildningen tänker jag inte delta i, jag har pluggat färdigt" när vi blev erbjudna en kurs i Personlig utveckling i 2 dagar. Tänk er att vara fullärda innan 30 års ålder. Vad mer bjuder livet på då? Eller så kan man ju se det såhär: Den personen måste ju känna sig 100%-igt tillfreds. Alltså behöver denne inte gnälla på andra. Mår jag bra och ser min egen storhet kan jag också se andras storhet.

All lycka och framgång börjar hos en själv. Jag kan bara själv påverka min lycka - ta ansvar. Ingen annan kan känna något åt mig, känslan ska komma inifrån och vara genuin/ärlig/sann. I detta tillstånd vill man gärna dela med sig. Det är här man måste balansera fint, att säga det på rätt sätt, att inte säga till fel person. Bara för att man känner framgång betyder det inte att man vill trycka ner någon - utan att denne väljer att känna sig nedtryck av en rad orsaker och anledningar som förmodligen inte har med ämnet att göra. Låt gnäll och problem vara där de hör hemma - projicera inte över dem på andra!

Sedan två år tillbaka har jag ändrat synsätt på många saker, jag har börjat se människor och händelser och tycker att nya livsöden är superintressanta. De berikar mig. Jag håller fortfarande på att lära mig att se alla människors storhet - jag är inte naiv, utan väljer bara mina tankar. Jag sållar bort negativ energi. Jag söker mig till positiva energikällor. Just nu är en av källorna löpning.

Så länge min kropp håller ska jag utmana mig själv. När jag av åldersskäl inte kan springa fortare, kan jag ju springa längre. Och mer, kanske fler lopp. Jag väljer själv mina utmaningar - och jag tänker trivas med dem. Jag är inte bäst, men tillåt mig vara lite divig ibland. Jag behöver förmera mig. Och jag lovar att ta ansvar för mina handlingar.

Aldrig att MarathonMia sitter bitter på åldersdomshemmet! Jag ska ha en miljon historier att berätta för mina barn-barns-barn. Och jag tänker skratta glatt till dem allihop oavsett om det passar sig eller ej.

11 kommentarer:

Felicitas sa...

Åh, jag blir så GLAD över att läsa dina inlägg!! Jag kan inte nog tjata om ämnet, just att MAN VÄLJER SJÄLV! Jag hoppas att fler människor kommer till den insikten!

MarathonMia sa...

Heja oss! :-)

Andréa sa...

Du är så himla klok! Jag borde nog börja tänka lite mer som du.. Jag jobbar på det!

MarathonMia sa...

Du är så ung - klokheten kommer med åldern ;-)

Magda Gad: sa...

nu blir jag nyfiken. du skriver "sedan två år tillbaka..." då undrar jag självklart vad som hände för två år sedan

MarathonMia sa...

Magda: det var inte meningen att göra dig nyfiken :-)

Låt oss kalla det "Livskris" - det är klyschigt nog.

Men det var nog bara en push i baken - för jag ville ha en förändring i mitt liv, och började med mig själv.

coyntha sa...

Du är så fantastisk!!! :-)
*kram *

PS Jag var på Bodybump igår oxå.... och har träningsvärkt i rumpan :)

MarathonMia sa...

vänta bara... om några timmar blir det svårt att resa sig ur stolen!

Felicitas sa...

(Tanke ang ditt svar till Maggis): Det var även min livskris som fick mig in på nya banor i mitt tänkande. Jag brukar säga att min livskris var både det värsta och det bästa som någonsin hänt mig! :)

MarathonMia sa...

Felicitas: Kan bara instämma!

Catti sa...

Självklart har man ett ansvar i hur man levererar det man vill ha sagt.
Men hur den som tar emot väljer att låta ord landa det är ju dennes val. Precis som man måste välja sina strider så måste man välja hur mycket av andras ryggsäckar som man ska släpa på.

Jag har inga som helst problem med att prata, vrida och vända på saker, även jobbiga sådana. Har inte svårt att ta kritik, jag väljer ju till sist hur och vad jag tar åt mig. Förhoppningsvis lyssnar och lär jag.
Jag har heller inga som helst problem med att man tycker olika.

Däremot har jag väldigt svårt för människor som alltid ursäktar sitt eget beteende med andra personers sätt att prata, agera och vara.
Hos dom tycker jag mig se en inneboende gäst alltför ofta....bitterheten. Tror få saker är så förgörande för ens attityd som den.

Man kan inte alltid ha smilgropar i kinderna och solsken i blicken men efter en och annan regnskur och åsk urladdning så klarnar det på himlen igen.

Tror de flesta tycker det mesta känns lättare när solen skiner än när det oväder ute.

Samma sak när det kommer till livet i övrigt. Solsken i sinnet gör oss alla till vackrare medmänniskor,,,eller?

Du lever verkligen som du lär Mia, du är en fantastisk människa och jag är så glad att jag lärt känna dig.

Kramar