Min farfar var ingen vacker syn...

...med sluggofrisyr och breda axlar var han skrämmande.

Ni vet en sån där man som alla var rädda för. Han hade en stor potatisnäsa, pillemarisk mun och stränga ögon. Han var magistern man inte bråkade med.

Som barn var jag grymt facsinerad av min farfar. Rädd men nyfiken. Varje morgon i Falkenberg tog han sin randiga frottémorgonrock, eller handduken med hake som farmor sytt dit så att farfar kunde spänna den kring midjan, och gick ner till havet. Tidigt på morgonen när bara de likasinnade var uppe. Stranden är lång och folk i samma ålder promenerade på bekvämt avstånd från varandra ner mot det kalla havet.

Där badade de nakna.

Jag kommer ihåg när jag följde honom ner vid 6-tiden en morgon. Några damer badade 100 meter bort. De ägnade inte varandra någon tanke, alla hade sin egen lilla morgonrutin. Som 7-åring var det rätt fascinerande att se de gamla, nakna människorna som gick i det salta, kalla vattnet. Farfar frustade och skvätte vatten omkring sig. Han tvättade sina armhålor och var noga med att skölja ansiktet i det kalla vattnet. Under promenaden upp till huset sa han till mig "Om du tvättar ansiktet i saltvatten blir du vacker".

Men varför blev inte farfar vackrare?


I hela mitt liv har jag undrat om det var sant. För farfar var ju riktigt ful. Skulle jag få en likadan potatisnäsa som honom om jag badade för mycket i det kalla havet?

Från köksfönstret i stugan kunde man se stigen ner mot havet. Min vackra farmor såg alltid när farfar var på väg tillbaka, då satte hon igång att koka havregrynsgröt. Varje dag samma sak. Men farfar blev inte vackrare.

Nu 30 år senare har jag badat kallbad utanför Malmö, efter ett grymt backintervallspass vid Ales Stenar i fredags. Äntligen har bitarna fallit på plats. För efter att naken ha slängt mig i 8-gradigt vatten, funnit skön inre ro - så ter sig världen så mycket vackrare. Mitt ultrapass från Smygehuk till Malmö dagen efter innehöll så mycket känslor och skönhet att det nästan svämmade över. Men jag förstår nu vad farfar menade. Kanske är det så att skönheten är det vi känner inom oss och det vi upplever efter ett kallt, salt bad. Kansek var det vackert att få se farmor, att få bli serverad gröt - eller bara att få promenera på ängen upp med det böljande gräset som sällskap. Han kände sig levande och vacker - precis som hela världen var levande och närvarande igår. Innan jag berättar om träningslägret i Smygehuk får ni upplevelsen av kallbad i bild.

Att ha ägandeskap över sin kropp

Eller rättare sagt att TA ägandeskap över sin kropp.

Diskussionen om tävling, träning och tokerier har pågått ett tag. Det fälls små gliringar till höger och vänster, folk uppfattar saker och ting olika. Senast skrev Ultraschmultra sin syn på gruppträning. Jag älskar gruppträning men jag gör det på mina villkor. Jag försöker att vara en förebild och lära ut, samtidigt som jag vill lära mig av andra. Att peppa och pusha någon är inte alltid helt lätt. Eller rätt.

Peppning måste komma vid rätt tillfälle och innehålla rätt saker. Du är herre över din egen kropp – låt ingen annan bestämma om du ska köra 2 extra intervaller ”Kom igen då! Du som är så stark klarar det nog”. Likaså kanske du just idag vill/kan/känner för att köra 3 extra för att du är grymt stark.

Jag tror att många tränar i grupp för att genomföra den kvalitetssträning som ofta är så svår att genomföra själv, eller för gemenskapens skull, eller för att se om man kan utvecklas. Folk som joggat ett par år kanske kommer i en slentrian och kör samma runda på samma tid varje gång – de vill kanske kolla hur de kan göra annorlunda, eller vad de kan ändra på.

Egentligen handlar det mest om vår syn på oss själva och om komfortzoner. Vad är det som påverkar oss? Vad gör att vi känner framgång – är det samma sak som den snabbaste i klubben? Om mitt mål är att gå ner i vikt ska jag ju träna på ett visst sätt och äta på ett visst sätt. Vad är mitt mål? Tips och pepp haglar hela tiden över oss. Det är svårt att sålla och se vad som är rätt och fel. Det är lätt att falla för grupptrycket och ösa på. Det gäller att ha ett starkt pannben och stå emot allt för många åsikter, eller att jämföra sig med andra. Det gäller att bibehålla fokus. Det gäller att ha ett mål.

Med facit i hand kunde jag springa 408 kilometer i mars tack vare att jag drog ner tempot på mina långpass och körde kvalitet för sig. Jag fick stöttning och hjälp när det behövdes – och lyssnade alltid på kroppen. Jag valde ett långsamt ultrapass framför en 23-kilometare med TSM (som skulle slitigt mer på min kropp). Jag är så glad att jag är hel och att min kropp ställer upp det jag utsätter den för . Jag är så glad att jag lyssnar på min kropp och inte straffar den.
Vid pepp och push är det viktigt att vara lyhörd på omständigheter runt omkring. Ingen annan vet hur din kropp mår just idag, ingen vet hur du har sovit, ätit eller jobbat. Men rannsaka dig ibland och hitta inte alltid anledningar till att inte köra en extra, utmana dig själv.

Jag tror på att hålla mig frisk och stark. Om jag nu har lagt x antal kilometer bakom mig en vecka i Portugal och har en 6-timmarstävling lördagen efter, så får jag INTE falla för trycket att köra hård Militärträning eller hårda intervaller. Jag måste tillåta mig återhämtningspass och vila. Det som kan trötta ut en är folk som i all välmening säger ”Men kom igen – du kan ju snabbare”. Jag vet. Jag vet precis hur snabbt jag kan. Eller hur långt. Eller hur mycket. Men jag bestämmer själv NÄR, VAR, HUR och VARFÖR.


Andras åsikter om vad man äter...
Lika lite har andra människor rätt att säga till folk som tränar ”Ta en semla till du som tränar så mycket!” Eller ”Vaddå – ska du inte ha en bulle?” ”Du som tränar borde ju kunna äta vad som helst!” – nej det är inte sant, jag kan inte äta vad som helst, och vill det inte heller – min mat är mitt beslut. Ibland får jag känslan av att folk mår dåligt över sin egen prestation, missad viktnedgång eller åtaganden som de ska projicera över på andra. Om du vill gå ner i vikt ska ingen annan tvinga i dig en bulle.

Nej – ta ägandeskap över din egen kropp. Orka göra det som är bäst för dig. Orka säga nej – men våga även att pressa dig. Ibland. För det finns så mycket mer att ge.


Mina små tips
· Sätt ett mål med löpningen – det kan vara ett lopp, att få en stark kropp, att hålla sig frisk och sund
· Försök att pressa dig någon gång då och då – testa om det går snabbare, eller längre eller flera omgångar – det ger en enorm kick efteråt. Men gör det inte varje gång, risken för skador ökar enormt.
· Njut av genomförda pass – inga pass är dåliga pass.
· Försök att vara öppen med din träning, säg till om du vill ta det lugnt en dag på grund av andra omständigheter – låt dig inte falla för trycket

Min gruppträning:
Mitt mål är att bli världens bästa peppare. Mitt mål är att aldrig känna stress under en uppvärmning, och inte låta någon annan känna det heller. Mitt mål är att bli en bra förebild.

Ikväll beger jag mig till Smygehuk för att börja öva – tillsammans med Sveriges kärleksfullaste löparklubb IF Linnéa.

Den Viktiga Vilan

Återhämtning som sig bör.

På förra veckans Team Stockholm Marathon-föreläsning berättade en australiensk kille om funktionell träning och förebyggande övningar. Eftersom jag festat fredagen innan och sovit lite på lördagnatten också, så lyssnade jag med ett halvt öra. Jag somnade faktiskt till och med. Men rätt var det var (typ när jag vaknade av att gamnacken ömmade och salivsträngen slog mot löpartröjan) så hör jag honom på skön engelska säga (ok - jag har översatt det).

"Efter att ni har genomfört era långpass ska ni göra allt annat än att tänka på löpning. Ni ska inte ens koppla av med Runners World i soffan. Se till att bli bjuden till Hasseludden och få en skön spa-behandling och ät Sushi."

I brist på initiativrika, handlingskraftiga karlar - eller hmmm - helt avsaknaden av en.... så tog jag saken i egna händer. Jag bjöd in några TSM-tjejer att ha SPA med sushi hos mig. Jag har ju bastu i föreningen och ett gäng ansiktsmasker i engångsförpackningar som bara vill bli använda! Så idag var det dags - löpartjejerna som kunde delta var Karin och Helena (ja -det var en testomgång och ALLA är välkomna nästa gång!). Vi kommer givetvis att göra det här igen. Vi fixade världens godast smoothie med mango, banan, kiwi, apelsin och ingefära. Vi kommer hålla oss friska resten av året!

Saker man SPA:ar som löpare:

Pimp-my-toes-kit.

* Pimp my toes. Här övar vi på att dra loss blånaglar, filar bort torkade blåsor på tårna, filar ner tredubbla naglar och förbereder för lite nagellacksmålning (givetvis i en mörk färg som döljer blånaglarna!)

* Scrub my skavsår. Helkropps-scrub. Efter långpass har man ju dragit på sig en del skavsår efter, skor, sport-bh, pulsband, tajts-snörning, nyckeln i tunna nyckelfickan och alla sömmar på kläderna.

* Gymbrow. Egentligen är ögonbrynas färgning en del av bodypump-passen på gym - därav namnet. Det innebär att man ska stå i 3:e ledet och kollar in sig i spegeln och ser hela ögonbrynet - då är det rätt färgat. Jag lät nog min färg sitta lite för länge - men jag kallar det krigsmålning inför Nordic Military Training....

* Raka/vaxa. Allt ska bort så att man kan springa snabbare. Som en simmare liksom. Tips: Glöm inte buskarna på stortårna!

* Peeling. Efter långpass har man egentligen en naturlig skrubb i ansiktet i form av torkad svett (salter), men vi bytte mot the real stuff "Jordgubb och grädde" för den som kände sig skitig. "Antistress Mudd mask" och "Gel invisible" för den som var gammal och ville se superung ut.

* Hårinpackning. Ett måste. Om jag bara gör en hästsvans när jag springer har jag ett fågelbo á la Kristina Lugn när jag kutat klart. Har jag flätor är de genomsura och hårda av salter. Alltså var dyr, skön inpackning mumma! Nu har vi Skandinaviskt svallande, tjockt hår som böljar över ryggen och luktar... typ timotej! Eller nåt.

Jag har alltid undrat vad den där gröna plastgrejen i sushin är - nu vet jag vad man använder den till!

Givetvis följde vi instruktionerna till punkt och pricka och avslutade med sushi och vitt vin. En grym kväll som kommer att upprepas. För det blir ju en del mil i löpardojjorna så både fötter, ben och övriga kroppen behöver tas om hand. Någon som är sugen att haka på nästa gång?

Ledighet - tid för aktivitet!

Ingen idé att ligga på latsidan efter PB't - på't igen bara! Påskhelgen har bjudit på mången aktivitet!

Likt en häxa på kvast på väg till Blåkulla persade jag på milen på Skärtorsdagen. Njöt ända tills klockan ringde på...

Långfredagen

Dags för muskelpass med Brandman Jörgen - han den entusiastiska! Vi fick lite bonustid - så 90 minuters styrketräning avverkades i vårvärmen. Vi kämpade och led precis som sig bör en Långfredag. Jag körde med Moa Herngren och pressade henne lite extra (tills armarna skakade!!). För att rikitgt hedra den stundande helgen körde jag ett återhämtningspass med 5 km lugn jogg i skogen. Det var helt underbart. Fick inte riktigt nog av naturen och tog senare en skogspromenad för att lyssna på fågelkvitter, isen som smälter, bäcken som porlar och den härliga tystnaden. Körde en riktig ego-fredag (jag lovar att jag tänkte på Jesus heeeeeela tiden.)

Påskafton

Tog mig ut till Tyresö för att äta påsklunch och påskäggsleta lite med lillebror och lillesyster med respektive. Vädret var underbart, med 17 grader varmt och vindstilla. Det var till att vika upp jeansen och gå runt i linne. Att få spendera några timmar med underbara Hugo ger en sån positiv energi som jag kan leva på länge. En sak slog mig på väg ut mot Gamla Tyresö... Det var gott om backar, sköna vägar och det ligger bara 2,5 mil från Kungsholmen. Detta kan bli ett litet löparäventyr i sommar!

Underbaraste lilla Hugo!

Tog mig tillbaka till stan och spontanfixade middag för Evelina, Jenny och Sivan från Nordic Military Training. Vi mös med tjejsnack och rödvin hemma hos mig istället för att gå ut och ta ett glas vin. Att socialisera och umgås med folk som är lika knasig som en själv är ju en del av träningen. Jag kallar det återhämtning eller mental träning. Igår blev det mer Aktiv Vila över det hela.

Påskdagen

TeamStockholm Marathon - det är ju söndag. På schemat stod 28 km. Eftersom jag tidigare skrattat lite åt att det står "Riktigt långt långpass" var det bara att leverera. Jag sprang till Stadion, anslöt mig till 3:45-gruppen och parjoggade med Evelina. Det var hennes första långpass på mycket länge. Hon kände sig som jag gjorde förra söndagen - alldeles för lite sömn och fick slita under passet. Vi höll sällskap med de övriga 34 löparna i gruppen fram till 2 mil, sedan lät vi dem fortsätta i 5:40-fart. Jag och Evelina fortsatte i något lugnare fart mot Stadion - hon skrapade ihop fina 26,5 km - villket är grymt när det börjar kännas motigt redan vid 18. Jag och Ken kutade sedan gemensamt till Fridhemsplan- min klocka stannade på 34,02 km framme vid Karlbergskanalen.

Kände mig lite stel i benen och ryggslutet efter turen så jag drog till Världens Bästa Pappa och bytte till sommardäck och rengjorde bilen invändigt - det mjukade upp mina stela leder. Nu sitter jag här i köket och tittar ut över Karlbergskanalen - med röda kinder som hettar från dagens sol - och imorgon är det ytterligare en ledig dag!

Personbästa på milen!!! 46:24

En förbättring med 1 minut och 10 sekunder!

Efter morgonens regn, bröt solen igenom. Luften var så där frisk och klar som jag förutspått. Inga förberedelser kunde ha gått bättre!

Ken harade mig hela vägen. Vi hade dessutom sällskap av Micke (som också persade), Anders, Johan och Gunnar i ungefär 8 km.

Det var även mitt personbästa på att hålla truten. Under dessa 46 minuter och 24 sekunder skrek jag bara "Flytta på eeeeeeeer!" en gång, klämde fram ett "pust, stön, stånk, ÖKA!" och försökte mig på ett svar till Anders när han ville disskutera tröjtexter.

Fakta:

Sträcka: 10 km

Tid april: 46:24 tid oktober: 47:34

Medelpuls april: 166 (174) medelpuls oktober: 171 (186?)

Kilometertider i april: 4:(37, 36, 41, 42, 40, 32, 46, 39, 34, 33)

Slitigast: mellan 6,5 - 8 km. Hade krafter kvar på slutet.

Analys:

Trots att jag har sprungit väsentligt mycket långsammare på mina långpass har jag alltså blivit snabbare på kortare distanser. Jag tränade styrketräning förut i form av bodypump men får nog en bättre allmänstyrka med Nordic Military Training.

Efter träningen gick vi och åt Indiskt

Jag och Karin petade även in lite löpskolning på nattkvisten:

Det regnar - yippie!

Nu förbereds Söders gator för kvällens Tröskelpass!



Bästa förutsättningarna! Regn. Nu ser de stora, tunga dropparna till att städa undan överflödigt vårdamm och smågrus på asfalten så att mina Asics DS Trainer kan få ett härligt grepp. Förhoppningsvis klarnar det upp under eftermiddagen och luften kommer att kännas så där härligt frisk!


Jag laddade igår kväll med en energigivande middag bestående av hel bulgur och tonfiskgryta med färsk spenat. Sov sedan 8,5 timmar (hallå - när hände det senast?!) och åt en rejäl portion habregryn/korngrynsgröt med kesella, banan och Oatley till frukost....


Personbästa med hjälp av Ken ikväll? Uppladdningen optimal, nu får vi se vad träningen har gett och vad kroppen går för!

***********************************************

Idag kände jag mig riktigt duktig!

Beröm gör sådan skillnad!

Döm om min förvåning när Magnus (Spyfys) med militärisk stämma ropade i omklädningsrummet "Uppställning för samtliga utanför, idag kör vi EN grupp och det blir blött!"

Iförd löparbrallor, nytvättade Asics Kayanos (mina långdistansskor) och ett förvirrat uttryck, ställde jag mig på led med de andra. Jag var inställd på backintervaller med Brunos grupp och hade tänkt ignorera Militäriske Spyfys idag. Jag var laddad för torr träning med många intervaller och skön vila emellan. Snabbt fick jag ladda om hjärnan, hitta motivation och energi någonstans. Inspirationen fanns ju redan där - hela gruppen. Mina redan krampande skinkor (från Burpees i måndags) skickade oroliga signaler - men jag lugnade ner dem med att det nog blir uppvärmning...

Och uppvärmning blev det...eftersom vi var hela gruppen var Spyfys snäll och lät oss springa i 4:55-5:30-fart i obanad terräng i drygt 3 km. Jag teamade upp med Vackra Pia och vi höll oss längst fram. Det är den absolut bästa platsen, för man får "vila" lite extra. Vila innebär att man står på stället och kör höga knän tills alla har sprungit ifatt och gruppen är samlad. Effektiv vila alltså. Vi kom bort till skogen där vi kört hinderbana med Tjurruset-Peter tidigare. Magnus hade varit uppe med tuppen och redan riggat en bana åt oss. Najs! Jag och Pia var först ut...

Löpning 30 meter - gemensam flytt på en stock. Löpning 75 meter -trippa i bildäck. Löpning 200 meter -Åla under snörad bana. Löpning 50 meter - klättra över en bautasten. Löpning 200 meter nerför - skottkärra i 30 meter. Lunk 10 meter - Bära polaren på ryggen. =1 varv.

Vi körde 3 varv. Snabba brudarna Evelina och Karin drog förbi oss, fast vi tog dem nästan när vi körde skottkärra. Jojje och Gunnar (tror jag) sprang också förbi oss. Men vi var fokuserade och fördelade energin så gott vi kunde. Den där ålningen hade nog sett bättre dagar. Vi brudar envisades med att krypa på alla fyra... Hellre skurgummeknän än knallblåa armbågar nu när solen tittar fram.

Sedan snabb förflyttning bort till Spyfys äng där det också växer bildäck. På väg dit fegade jag i nerförslutningen vid Fiskartorpets hoppbacke. Fick lite tips från Terräng-Galnings-Mattias. Han coachade mig även i uppförsbackarna "Fram med höften, pendla med armarna rakt istället - öppna upp bröstkorgen, spara energi!" Men hallå -de där orden känner jag igen! Samma ord vrålar jag till Sussie när jag coachar henne, hur kommer det sig att jag inte lever som jag lär? Det var i alla fall skönt att få lite teknikhjälp och fokusera på rätt saker - efter nästa backe ropade Mattias "Mycket bättre! Bra jobbat!"

Väl vid ängen och kullen var det dags för den sköna Springa-uppför-kullen-med-bildäck-släpandes-bakom-via-rep-i-midjan-intervall. När mjölksyran gett mjölkstockning i benen och vi pustade ut (utan höga knän!) undrade Magnus om vi hade våra fina Gucci-skor på oss? Jag tittade ner på mina fina, snälla, dyra Ultradistansskor och pep "jaaaaa". "Synd för er!"

Vi joggade bort till en härlig liten bäck.... och mycket riktigt skulle vi springa ungefär 50 meter i den. Jag var först ut och försökte hålla ett jämt tempo i den leriga bäcken. Vattnet var kallt och jag fick kippa efter andan när vattennivån nådde låren. Tjipp, tjipp, klaffs, klaffs. Sumpstanken kittlade i näsan. Fokus Mia - Fokus. Jag tog mig upp och ställde mig bakom Magnus för att vänta på de andra, skippade på stället och pendlade med armarna. Jag passade på att plocka bort lite rutten vass som jag lindat kring fötter och vrister...

och plötsligt händer det...!

Magnus ser mig i ögonen, klappar mig rejält på axeln och säger uppskattande "Grymt bra jobbat Mia". Jag blev så stolt, jag kände mig så duktig. När han sedan bad oss att springa det snabbaste vi kunde tillbaka till ÖIP var det som att de orden gav mig helt ny kraft och energi. Jag låg strax efter Jojje, pressade på fötterna som nästan var bortdomnade. Längre fram sprang Mattias, men jag låg alltså trea. Bara att fortsätta. Så lite kvar. Borta vid grindarna till ÖIP ser jag hur Mattias vänder om för att komma och peppa, jag spurtar och tar i allt vad jag har. Magnus säger åt oss vart vi ska samlas och vi springer dit. Jag kommer upp som en helt otroligt lycklig tvåa.

Idag var jag stark. Idag var jag som bäst. Jag tävlade mot mig själv - och jag vann.
**************************************************