Berlin Marathon i bilder

Framförallt är vi en seriös löparklubb!

Grattis Helena som klarade sin första mara galant på 4:36! Debuterade gjorde även Stephan och gled in på 4:02. Grattis till oss som gjordet personbästa - jag 3:46, Karin 3:20, Alexandra 4:10, Patrick 3:50 och Fantastiska Rebecca 3:05!

Storebror Montan förlorade sin framtida fru och sina barn i ett vad om vinst över lillebror Allan. Nisse sprang in på sköna 3:30 och Allan som mörkat sin form och varit skadad "joggade" in på 3:04.

Löparens tack! Underbara svägerska Mia som bjöd mig på segermiddag. Underbara barn som peppat! Släkten vid sidan om som hejade, 4-åriga Leo som höll upp skylten och missade mig. Ölen på flygplatsen som min myndige son bjöd på! Alla härliga kommentarer på bloggen och inte minst alla fina sms!

Nu är det nya utmaningar som gäller! Ska bara låta mina prinskorvs-tår få vila tills imorgon!

Jajustdet - Berlin Marathon

loppet, känslan och gemenskapen!

Just detta lopp känner jag mig som en receptbok. Jag har samlat på mig en massa bra framgångsrecept och lyssnat på tips, läst bloggar och artiklar. Allt jag kan göra är att köra en avsmakningsmeny och se vad som funkar bäst och vad som tilltalar just mig! Det visar sig bli en gourmetmiddag!

Jag har två powergel, en i vardera hand. Det är första gången jag ska prova gel. Tanken väcktes när Dunceor ifrågasatte min snabba öppning (eller långsamma avslut) då jag gick i analys-mode och kollade mina gamla lopp. Samma sak ifrågasatte Fredrika - var det mitt mentala som spökade så jag kroknar efter17-19k? Nej - det var ork - och ork går att köpa på tub. Så det gjorde jag. Jag kan lugna ner alla som tänker "Generalknas-inga nyheter på lopp -då pajjar magen." Hehe - I wish!

Pip-pip-pip-pip-pip-pip...surrandet från mattan när alla chipprydda fötter springer över är helt underbar. Ett helt nytt lopp, en fräsh start med möjlighet till nya framgångar - ingen vet vad som väntar. Jag följer med massan och vaggar med i ett skönt tempo, det går inte snabbt men inte heller långsamt. Jag låter mig dras med och siktar blicken på den vackra Siegessäule - en enorm staty av en ängel i guld. Det är inte supertrångt men ändå svårt att springa om, det känns som tempot är behagligt de första fem kilometrarna - 26:06, och jag tackar Nix för tipset om 5k-indelning och bockar av den första etappen med en skön känsla i kroppen. Fortsätter så tills 40 minuter har gått - då tar jag en första sip av min Vildäpplesmakande gel. Jag klämmer i mig en tredjedel av tuben och låter sirapen glida ner i halsen. Min tanke sprider sedan runt energin ut i benen, upp i huvudet - det här gör mig gott. IF Linnéas superlöpare Rebecca delar in sitt lopp i belöningar - jag tar efter och sätter upp nästa tid för gel-kick...vid 1:10. Efter 9k hejar IF Linnéas Britta som är publik - hennes man springer i år.

Passerar milen på 52:40, alltså 2:40 efter planen. Men jag har ju gel. Jag har ju röda Asics DS Trainer. Vad kan gå fel liksom? Dunceor sa att jag kan sträcka mig till 53 minuter och ändå klara av 3:50. Två femmor avbockade. Gatorna är fyllda av publik och musik. Folk hejar och ropar, klirrar, klingar, spelar och peppar. Danska flaggor vajar överallt. Mitt i allt inferno tar Umpa-umpa-orkestern en snabb paus precis när jag kommer :-( så den missar jag totalt. Plötsligt hör jag surr igen, dags för 15k-klockning. Här står släkten och hejar! Kroppen känns oförskämt pigg. Jag har druckit vatten vid varenda vätskekontroll och undvikit magknip genom att promenera och dricka långsamt. IF Linnéas Ultralöpare Staffan fick surt erfara vad som händer när man hoppar över vätskekontrollen - han hamnade med söta sjuksköterskor på Akademiska i Uppsala. Jag ville undvika tjocka, hårdhänta, stränga, tyska sjuksköterskor och drack lydigt.

Jag sneglar på klockan och springer runt 5-minuterstempo. Jag är pigg och fräsh, låter mig hejas fram och tänker på Fredrikas kommentar om att jag ska omformulera det negativa ordet "krokna" till något positivt jag ska ta mig igenom. Bäst som jag filosoferar surrar 20k-kontrollen. Jag passer den med ett stort leende och skriker på svenska "Jag är helt fantastisk!" Jag har totalt missat att gå ner i dipp. Det är den mentala delen som styr mycket, men att benen kunde avverka 4-5k i rasande fart mitt i hade jag ingen aning om - tänk bara vad jag kommer göra i framtiden! Wow. Lite längre fram är skymtar en halvmaramarkering, jag sätter fart och passerar på 1:50:24. Känner mig pigg och stark. Nästa mål är 25k för den andra gelen. Tar en banan på vägen (var hungrig vid start) och fyller på med vatten. Mina flätor börjar dra sig uppåt, allt för att visa den vackar klubbtillhörigheten. Några svenska löpare kommenterar och hejar, jag klappar en svensktröjsprydd kille på axeln och hojtar "Heja Sverige". Så här lycklig och så här nördig får man vara under ett lopp!

Passerar 25k utan anmärkning, bockar av ytterligare en femma. Passerar 3mil på 2:38:31 - nästan identisk tid med Löpar-Johans tid på Lidingöloppet. Enda skillnaden är att Berlin är platt som en pannkaka och Lidingör grymt kuperat. Och så återstår det ju 12195 meter för mig. Här infinner sig Runners High. Jag är oslagbar! Jag ler. Fötterna och flåset har inlett en härlig kärleksrelation med varandra - det går inte att släppa taget. Jag lägger meter för meter bakom mig. Jag passerar killar, gubbar, kvinnor, långa, korta, smala och tjocka. Jag känner mig ett med mig själv - jag finns inte men ändå fullt ut. Det gör inte ont någonstans, hjärtat pumpar, andningen är jämn. Jag lever. Jag känner. Jag är.

En kvinna som springer bredvid mig säger på svenska - vilket skönt tempo vi har, jag ska in på 3:40. Det visar sig att hon har startat 5 minuter efter mig. Detta innebär ju att jag kan komma in på mindre än mina önskade 3:50. Jag låter kroppen köra för egen maskin, sätter på autopiloten och räknar ut att jag kan tillåta mig 5:30-tempo om det skulle behövas på slutet, men först ska jag bara se till att klämma musten ur nästa kilometer. Och nästa. Jag flyttar hela tiden ribban lite högre. Jag passerar 35k på 3:05:53 och siktar in mig på en kilometer i taget. Nu är det bara 7 kvar. Snart har jag min sista femma. Fem ynka kilometer. Jag vill. Jag kan. Jag orkar! När det är 4 kilometer kvar börjar jag bli trött. Jag dricker vatten och stretchar ut mina vader. Jag försöker sträcka ut ryggen och startar om. Jag springer som jag aldrig sprungit förut. Men målet kommer aldrig. Det är först en stor uppblåst portal...sen en till uppblåst portal...sen en riktig portal - Brandenburger Tor. Jag springer förbi några och klämmer ur det sista jag har! När jag väl kommit i mål känns det som en dröm. Jag gjorde det! Jag grejade det! Inte en negativ tanke passerade min skalle!

Mitt nya personbästa lyder: 3:46:12

Jag är så grymt nöjd. Jag missade brödrosten med 3 minuter och 48 sekunder. Det var inte sista gången Berlin marathon fick hälsa på min glädje - I'll be back!

Berlin Marathon

Del 1 - Uppladdningen

Torsdag: Ankomst, indisk mat, öl. Vin och salta kringlor med Karin i den hyrda lägenheten. Sov bra och länge.

Fredag: Nyttig energifrukost. Sightseeing, öl, Gulaschsoppa, mer öl, lite rödvin och thaimat. Godis. Sov halvbra, vaknade femtielva gånger.

Lördag: Fröken proppmätt. Färskpressade fruktjuicer, frallor, fisksoppa. Monumentsightseeing,. Lek med Leo och Flisan, hämta nummerlapp med dottern - dissade mässan. Pasta med pesto och drack säkert 4 liter vatten under dagen. Snickers och sportdryck. Somnade tidigt, sov bra och vaknade 5:25 dagen efter.

Söndag: Vaknade tidigt och fixade frukostgröt på mina medhavda havregryn. Kunde till och med fixa hyffsat kaffe i lägenheten vi hyrde. Drack vatten och Resorb (ja, Alex - jag vet att det sitter i skallen!) Gick in i min fokusbubbla och laddade. Kroppen kändes tip-topp. Huvudet lite trött. Tankarna var sköna och fria. Vände mig inåt för att hämta min kraft. Tog en dusch och satte på mig tävlingskläderna med IF Linnéa-loggan som låg ordentligt ihopvikta och framlagda i köket. Vid 7-tiden lämnade jag mitt tillfälliga hem och begav mig i den krispiga morgonen mot Friedrichstrasse och mina klubbkamrater. Jag var totalfokuserad och förväntansfull. Träffade Karin, Helena och Alexandra. Vi gick gemensamt bort mot startområdet. Jag började känna mig hungrig. Hungrig på löpning, hungrig på livet och hungrig på mat.

Loppet
Vi lämnade smidigt av våra överdragskläder och drog på oss de gula Adidas-plastöverdragen som delades ut. Jag tog mig bort till min startfålla och började klättra över fållstaketen. Först skämdes jag lite eftersom det kändes som jag trängde mig, men alla runt omkring var så hjälpsamma, och jag var inte den enda. Här hördes inget gnäll utan vi stod där tätt, tätt i en enda stor gemenskap. Kvinnan bredvid mig hade ett armband med sina tider...där önskad målgång var 4:45:00, jag och min högre mustaschprydde granne flinade lite och sa bara glatt "Wrong group, ja, ja". En svart man snett framför stod och blundade och rabblade tyst verser, två andra stod och tjattrade på tyska, tjejerna bakom hoppade lite. Den samlade energin var så härligt positiv, glad och förväntansfull. Vi hade samma mål - att ta oss runt Berlins gator till Bandenburger Tor, även om de individuella målen säkert var helt olika så kändes gemenskapen påtagligt. Jag fångades av en blick, ett snabbt leende i samförstånd, en klapp på axeln och tyska lyckönskningar. Startskottet gick, gula ballonger flög upp mot skyn och Haile Gebreselassie drog iväg tillsammans med den övriga eliten. Luften var hög, frisk och solen sken från en klarblå himmel. Det skulle bli en härlig dag. Tio minuter senare var det min tur att få passera startlinjen.

Klockan är 15:59:23

Om 20 minuter drar vi till Berlin!

Ny vindjackan följer med!

Catti strålar med IF Linnéa-väst. Tur att reflexerna fungerar så bra, då missar ingen i Lidingöloppet henne när hon står och hejar!

Datorn väntar hemma men Snabba Karin och jag kanske gör en liten visit på något tyskt Internetcafé. Annars syns vi på måndag!

Lycka till allihopa som springer Lidingö, underbar helg till er som inte springer alls! Och glöm inte att livet är alldeles underbart på hösten, njut av färgerna.

...jag vill...jag kan...jag orkar!!!

Jag är F8366

följ mig i loppet via gratis sms-tjänst här!

Nu börjar det dra ihop sig för avresa till Berlin. Dags att börja kolla Den-viktiga-förberedelselistan:

* Träna kvalitet -check!

* Träna långpass -check!

* Testa formen på lopp -check!

* Äta bra -check!

* Köpa saltlakrits -check!

* Färga ögonbrynen -check!

* Tvätta tävlingskläderna -check!

Då återstår bara att:

* Raka benen

* Köpa Resorb att ta kvällen och morgonen före loppet.

* Välja skor... lutar mot de nya, lätta Asics DS Trainer.

* Packa vaselin

* Ladda Garmin och packa ner

* Plasta in Heja-Mia skyltarna till mina supportrar

* Bjuda morsan på födelsedagslunch

* Koordinera distributionen av IF Linnéa-västar och jackor som kommer att vara de snyggaste i hela världen.

Fy faaaan vad jag är laddad! Ge mig Berlin marathon nu!

Idag är ingen vanlig dag...

...idag är Alex 18-årsdag - hurra! hurra! hurra!

Därför kröp jag upp supertidigt imorse för att göra American Pancakes till frukost. Det är väl sista gången jag får skämma bort honom nu när försörjningsplikten upphör och lillgrabben inte är liten längre utan faktiskt myndig.

Hjälp! Det betyder ju att jag bara har två år kvar till 40, och jag har lovat att springa min snabbaste mara då! Nu blir det till att fixa till en 2-årsplan med juste formtoppning till Stockholm Marathon 2010. Yey!

Sista IF Linnéa-träningen innan Berlin!

Underbart löparväder - fantastiska vänner, precis som vanligt!

Idag blev det drygt 9 km i 5:17-pace där vi allihop sprang i grupp utan att dela upp oss. Eller uppdelning blev det ju för de som inte skall springa Lidingöloppet eller Berlin Marathon fick snällt springa backintervaller.

Jag, Allan, Tone, Patrick, Rebecca, Ken och Alexandra joggade tillsammans. Vid Clarion hotel frågade en tjej om vi var en löparklubb eller nåt - hon var också ute och kutade. Eftersom vi stod och väntade vid ett rödljus informerade vi henne om hela upplägget och bjöd med henne. På stående fot tackade Katarina ja och hakade på. Ett helt nytt sätt att ragga medlemmar :-)

Vi pratade om att anordna ett Linnéalopp, vi pratade om andra lopp, men hur vi än försökte fokusera på löpning så hamnade diskussionen på ölen efter, festen vi skulle ordna och middagen vi borde boka. Öl-loppet, öl-joggen och snack om Medoc. Vi är en mycket seriös klubb. Förmodligen den seriösaste (i alla fall jag stannade ibland för röd gubbe).

Jag fick höra den läskiga historien om Staffans Ultradebut i Uppsala där han kollapsade efter målgång och fick köras till sjukhus. Han hade hoppat över att dricka de första 7 kilometrarna och fick lida efteråt. Jag är själv dålig på att dricka i början på lopp, men efter denna berättelse lovade jag mig själv att åtminstone ta en klunk vid varje kontroll på söndag.

För övrigt såg Allans ben rätt pigga och löpsugna ut, han lovade att springa 27 km själv. Jag tror att han är så envis så jag inte behöver ta honom på ryggen - men man vet aldrig!

Mitt upplägg inför loppet.

Så här kommer jag att slå PB i Berlin!

Jag ställer klockan riktigt tidigt och äter min grötfrukost, den här gången blir det fokus på tajming - inte äta för nära inpå och få magknip som på halvmaran.

Vid starten är jag så där förväntansfull och sprallig som jag alltid är när det är lopp. Jag är sällan nervös, mer glad och lycklig.

Jag delar in loppet i 3 delar:

Del 1 - uppvärmning
Sträcka: 10 km
Tid: strax under 50 min
Kamp: Att inte öppna för fort, fötterna vill oftast springa fortare än förnuftet.
Oförutsett: Mängden människor kan göra att jag missar tiden, vet inte vart jag kommer att starta och hur mycket folk jag måste springa förbi eller hoppa över.

Del 2 - halvmaran
Sträcka: 21,1 km
Tid: strax under 1:50
Kamp: Kommer börja krokna efter 7-8 km (alltså efter 17-18 totalt). Här gäller det att ta fram långpasset med Karin då jag kunde öka lite emellanåt trots att det kändes motigt. Tar hjälp av publik och medlöpare.
Oförutsett: Jag kanske blir skitirriterad av alla tyska blåsorkestrar och umpa-umpa-musik och mitt glada sinne låter sig blir mörkt...

Del 3 - Nu börjar löpningen
Sträcka: drygt 11 km
Tid: Om jag har hållt tiden ovan så har jag 1:10 på mig att nå 3:50:28 - det ska väl inte vara så svårt?
Kamp: Här börjar maran. Jag tänker se det som en "Brunnsviken runt" fast flackt och med nya upplevelser, Berlin sightseeing by Asics liksom.
Oförutsett: Coach Allan kan stå/ligga och stöna över sitt onda ben och vrider sig i smärtor någonstans längs vägen. Jag pallar inte springa ifrån honom utan tar honom på ryggen (jag är stark som en oxe! Lovar!) och springer istället in på 4:13:18 men toklycklig ändå.

Hur som helst är jag en vinnare!

It's a sign!

Det kan inte vara annat än ett tecken!

Här snurrar tankarna omkring i skallen och oroar kroppen med frågor som "Har jag tränat tillräckligt? Hinner jag träna ikapp mig? Knappt 6 dagar kvar! Hinner jag?" och så ligger svaret på hallgolvet och väntar. Najs.

Det senaste numret av Runners World väntade och jag var inte sen med att slänga mig in i artikeln Toppa formen. Jag var tvungen att kolla så det inte var dolda kameran någonstans för den har svaren på all min "oro" och måste vara skriven direkt till mig. Eller? Okej - här kommer beviset:

7 minuter - är det antal minuter som en löpare med personbästa på 3.53 på maran kan sänka sin rekordtid, med hjälp av rätt toppformning. (Mitt PB är just 3:53! Okej att det var 2005 och jag vägde lite mindre, men ändå!!).

Läser vidare... tydligen fyra sätt att toppa formen...

1. Träna smart - Minska träningsmängden med 41-60% utan att minska antalet träningstillfällen. - check! (har fått peta in 6k-turer för att hinna springa, alldeles för mycket på jobbet...men nu hävdar jag istället att det är genomtänkt och en strategi i formtoppningen.)

2. Beräkna tiden - Minska träningsmängden under två-tre veckor för att hinna komma i form. - check! (Återigen alldeles för mycket på jobbet... javisst ja, det är en del av min genomtänkta strategi menar jag!)

3. Träna kvalitativt - Intervaller och snabbdistans håller benen och lungorna i trim. - check! (Tack IF Linnéa, det är kvalitet rakt igenom!)

4. Massera dig själv - Gnid och tryck på dig själv så att musklerna slappnar av och blodflödet ökar. - check! (Med hjälp av Naprapat-Jossan, min tensmaskin, en boll och mina knytnävar flödar blodet som aldrig förr!)

Har jag precis lovat att köra personbästa på Berlin Marathon på söndag?

Du vill! Du kan! Du orkar!

Pia gormade ut orden när jag för femtielfte gången slänger mig ner och gör armhävningar mellan slagkombinationerna i boxningssalen.

Mjölksyra i axlarna, svårt att hålla upp armarna. Svetten rinner från hår och panna. Ingen tid att torka bort. Fokusera på andning, uppercut, jab, jab med vänster, hårt slag med höger, krok. Ner igen på golvet, 10 armhävningar.... känns nästan skönt att koppla in andra muskler, fokusera. Det återstår bara 45 sekunder av "min" tuffa del. Fokus. Upp igen, svetten skvätter, pepp från Oliver, upp med garden.

Jag vill. Jag kan. Jag orkar!

Det var 3 år sedan. Men jag kan återkalla känslan och blodsmaken i munnen som om det var för en stund sen. Det var ljuvligt. Efteråt var det svårt att tvätta håret för armarna var bortdomnade. Det var en skön känsla. Och att rabbla "Jag vill, jag kan, jag orkar" hjälpte mig på vägen. Jag pressade mig lite extra och jag dog inte. Istället kände jag mig fantastiskt duktig efteråt.

På söndag när mina ben försöker sakta ner i en komfortzon efter 18 kilometer tänker jag projicera ner tanken för att öka tempot, för jag vill ju, och jag kan, och med all träning så borde jag orka.

Jag vill! Jag kan! Jag orkar!

Citat

...//Föreställ dig som vinnare. Föreställ dig hur det känns när du gått i mål på din drömtid. Föreställ dig hur inget kan hindra dig. Sen utför du :-) //... slut citat

Orden är från Magda Gad som kommentar på Snabba Karins inlägg. Tack Magda - det blir nästa veckas mantra.

Här tillägnar jag dig dagens bild:

För övrigt har jag använt söndagen till att få en ordentlig livsboost av Karin, ett bästa-kompis-snack med Bästisen och en Jävlar-anamma-vi-grejar-det-fika med Tjejklassikerpolarna.

...och så sprang jag 10km i 4:59-pace. Sen åt vi god söndagsmiddag med oxfilé (första gången dotterns pojkvän stannade på middag, ja - då få man bjuda till!!).

Nästa vecka är tokfokus på det mentala. Nu jävlar kommer ungarna få höra på psykologsnack! Alltid (retar) peppar det någon!

Heja nästa vecka.

Ledigt!

Helt avskild från världen i 2 dygn!

Precis vad jag behövde. Det var lite tortyr att vara ifrån Internet och bloggande så länge, men kropp och knopp tackade för vila. Jag hade aldrig varit på Irland och gillar att se nya ställen, Dublin var...Brittiskt.

Nej - jag gillade inte Guiness. Nej - jag har inte börjat dricka Whiskey. Alltså njöt jag mer av sightseeing och stadsupplevelsen - tack Sussie!

Väl hemma firade vi sonens kommande 18-årsdag - på riktigt på onsdag, men ett visst derby sätter käppar i hjulet för att fira på den rätta dagen. Jag hoppas att AIK har det fina omdömet att vinna på Alex födelsedag!

Jag hinner inte träna!

Bara att gå upp en timme tidigare då!

Jag har hunnit med tokmycket på en mellanlandning. Kom hem från Helsingfors vid 20-tiden igår, storhandlade inför sonens fest på lördag, skurade badrum, toalett och kök. Sen upp en timme tidigare - springa 6 km för att sedan packa om väskan.

Nu åker jag till Dublin för öl och whiskeyprovnning...öh...jag menar sightseeing. Tillbaka på lördag.

Ha det gott!

Personlig löptränare!

Javisst svarade jag när Sussie ville ha pepp och backträning inför Ålands millopp!

Sussie och jag springer på fredagsluncherna. Jag springer egentligen lite snabbare än henne, men passen är toppen för mig för då snackar jag skit hela vägen och har en otroligt bra återhämtningsrunda. Sussie brukar ge upp när hon ser en backe (förmodligen beror det på att jag har öppnat uppvärmningen för hårt). Med militärisk stämma brukar jag tvinga henne att forcera backarna ändå. Jag har undrat hur länge hon kommer att stå ut med mig och när hon ska hitta ursäkter för att slippa mitt fredagstyranni... Men så kom frågan "Jag vill förbättra min miltid med 6-11 minuter fram till 26 oktober - vill du peppa och köra backe?"

Såklart jag vill.

Som engelsk konfekt.

Snickrade snabbt ihop ett träningsprogram med 3 löppass i veckan. Jag vet att hon har Friskis&Svettisträningar själv, både som instruktör och som deltagare - men här är det "No Mercy!" Idag genomförde vi vårt första backpass tillsammans. Det var superskoj. Sussie hittadetekniken direkt. Jag beskrev hela tiden vad hon skulle göra och hur hon skulle tänka, flytta fokus från flås till höft. När det första schemalagda fyra intervallerna genomförts körde vi två till.

Jag har aldrig sett Sussie så målmedveten och med ett jävlar anamma som hette duga som idag. Det här bådar gott för Ålandsmilen! Nu gäller det att behålla fokus, genomföra träningen på schemat och förbättra tiderna på backarna och äta rätt.

Här är dagens träning - plus att vi gjorde lite löpskolning - alla intervaller var egentligen lika långa - jag måste ha knasat med klockan:

Tricks eller Fix?

Min laddning inför lopp...

För några år sedan skulle min kompis Ulrika och jag springa Tjejmilen. Vi tränade lite tillsammans på luncherna och efter jobbet. Båda hade vi våra förberedelser inpräntade i kroppen. Jag skulle tugga tuggummi, ha håret uppsatt på ett speciellt sätt, hon var tvungen att knyta om skorna flera gånger.

Nu för tiden måste jag fortfarande tugga tuggummi när jag springer lopp, jag måste ha mina "tävlingsstrumpor" de korta Nike inköpta i New York. Strumporna är så urtvättade att jag inte använder de till träning längre för tänk om de går sönder. Dessutom måste jag ha fläta/flätor om jag springer längre än 2 mil. Det där med flätorna är mest för att jag ska ha en chans att reda ut håret efter loppet, det krullar nämligen ihop sig till en fågelboliknande tova med saltrester, och jag är ytterst håröm.

Har ni något speciellt för er när ni ska tävla? Någon återkommande noja? Eller gör du något speciellt vid varje träningspass?

Sista långpasset innan Berlin marathon!

Bästa löparvädret och sällskap i 15 av kilometrarna.

Klockan 14 skulle IF Linnéa träffas på Zinken för ett gemensamt långpass. Det blev jag, Tone och Rebecca. Jag sprang dit och startade på redan 3 sprungna kilometer. Detta var tokviktigt eftersom jag ville kolla hur benen tog emot min uppladdning.

Uppladdningen bestod av amerikansk chokladtårta, en flaska vin och nästan en hel påse chips! Förlåt alla gäster men jag hade saltbehov! Jag var nämligen på LillaDuktigs utflyttningsfest "The one to rule them all". Kände mig helt okej imorse och åt min pimpade gröt. Energin räckte hela passet så det kan jag varmt rekommendera...

Vi bestämde oss för Årstaviken runt. Tone hoppade av vid Skanstullsbron för hon skulle vidare på annat håll. Jag och Rebecca fortsatte längs Årstaviken på Tanto-sidan och mötte självaste Magda Gad! Jag hann inte hojta - men nästa gång ska jag ha med mig autografblocket!

Vi sprang bort mot Västerbron, ner mot Smedsuddsbadet och tog Kungsholmen runt. När min Garmin visade 18km släppte jag Rebecca och sprang vidare mot Pampas, Solna, ner mot Råstasjön och upp mot Ursvik. Jag krånglade mig igenom byggställningar och avspärrningar vid bygget av Lilla Ursvik och fick lite cool terräng. Tyst och lugnt, inte en människa så långt ögat kunde nå... Idyllen bröts av larmet från polisen uppe på Kymlingelänken...

Jag sprang vidare mot Kista för att se sonens andra halvlek i fotbollsmatchen mot Kallhäll. Förutseende som jag är hade jag packat ner en Gainomax och en fleecetröja. Detta räckte ju inte på långa vägar. Med stela, vita fingrar och ett liiiitet sötsug tog jag mig bort mot Konsum och köpte apelsinjuice, rallybilar, salta fiskar och vaniljfudge... Mummmms

Totalt: 28 km
Tid: 2:39
Snitt: 5:40 / km
Puls: 150 (162)

Nästa vecka väntar två tjänsteresor så jag får väl knåpa ihop något skoj återhämtningspass. Min kropp är seg och lite trött av den långa löparssäsongen och kommer att må bra av lugnare löpning och välbehövlig vila innan Berlin. Mindre än två veckor kvar! Det ska bli tokroligt!

Tillräckligt ödmjuk?

årets julklapp till släkten?

Undrar om Sten&Stanley ger bort sina skivor signerade i födelsedagspresent till släkt och vänner? Eller Zlatan ger sin bäste vän en svettig fotbollsstrumpa? Jag tänkte nämligen köpa på mig 50 nummer av månadens upplaga av iForm (kommer i butik nästa vecka) och rama in den stora bilden på mig där (signerad förstås!) och ge släktingarna i julklapp. Hoppas ingen läser inlägget för då blir det ju ingen överraskning.

Jag kan tänka mig att den enda som tycker det är kul är min mormor som skulle garva läppen av sig.

10-timmarslopp...

... och hon vacklade inte ens ner för trappan mot Östermalms IP!

Fantastiska, fantastiska Cia! Hon kom upp på avdelningen 15:15 efter att ha varit på Karolinska sedan 6 imorse. Det första hon gjorde (efter att ha letat rätt på glasögonen då...) var att säga till sköterskan "Nu ska jag åka hem". Han tyckte att hon skulle stanna 1-2 timmar. "Okej, vi räknar en timme från operationen var klar kl. 15. Jag går hem klockan fyra".

Sagt och gjort, Cia hoppade i sina egna kläder, utan kramp i benen men med huvudvärk. Prick 16 gick hon och skrev ut sig själv.

The way to go girrrrl!

Pappa skötte sig också bra, han skulle egentligen få ett bokmärke med glitter på men jag ville inte ge bort det utan behöll det själv. Vår väntan innehöll diskussioner om ärv av inställning, tävlingsinstinkt och prestation - diskussionen pågår för fullt på Magda Gads och Fredrikas bloggar.

Tack alla för era tankar och hållna tummar - det hjälpte!

Fredagens marathon

Tränad eller inte?

Tänk dig att du har tränat till maran. Du har gjort allt du kan för att stå på startlinjen, fullfölja ditt lopp och komma i mål på en drömtid. Du har under lång tid förberett dig och fått dina muskler starkare, din mentala styrka att hänga med, dina ligament och senor i skön harmoni. Du litar på din utrustning och vädret är precis som du vill ha det. Du vet att den långa träningen kommer att ge dig en tid som du kan vara stolt över, känna dig trygg med. Du är frisk, du är stark, du är oslagbar.

Men…

Precis innan start tvingas du ifrån startfållan, du får ge din nummerlapp till någon som försökte springa ett lopp i våras. Denne är otränad, oförberedd och saknar den friska känslan. Personen får inte bryta loppet, den måste genomföra det – oavsett hur ont det gör, hur jobbigt det är – Hon måste göra det. Hon känner sig otrygg och vill veta hur det ska gå. Vad säger du? Vad gör du?

Du följer med vid sidan om. Du känner doften, du känner viljan – men du kan inte göra något. Hur mycket du än försöker projicera över din styrka så gör det ont i den andre. Loppet tar ut sin rätt, rädslan finns där. Likaså nervositeten. Det känns orättvist att du är frisk och stark. Men du ser att det finns hopp i ögonen - jag grejar det här - lita på mig!

Imorgon tänker jag hålla min far sällskap utanför operationssalen där hans fru ska operera bort 6 hjärntumörer. Doften av sjukhus och tanken på strålknivar kommer att kännas långt ifrån löpning, men ändå så nära ett marathon man kan komma. Ett marathon som ska genomlidas, genomföras och övervinnas. För alla som går i mål är vinnare - oavsett tid.

Var med oss i tanken imorgon.

Utjämningsekvation!

Negativ/positiv split + Positiv/negativ split = jämn löptur?

Första halvan av före-frukost-joggen
- tunga ben med träningsvärk
- långsamma kilometer - hög kilometertid (positiv)
- tunga tankar som var på väg åt fel håll
- jagad av en hund - hög puls


Sen mötte jag brorsan som också var ute och sprang. Bromsade in och terapisnackade. Sprang vidare och....

Andra halvan
+ Musiken blev så mycket bättre (Erik Gadd, Toto och Salem Al Fakir)
+ Benen blev lättare
+ Snabbare kilometertider (negativ)
+ Tankarna hamnade i rätt fack

Den första delen gick långsammare med negativa inslag och den andra halvan gick snabbare med positiva inslag, man behöver inte vara värsta analytikern för att förstå att det är precis så det ska vara. Jämnt å fint i skön balans.

Nu ska jag se om jag kan få luncha med pappas fru för att sedan bita tag i eftermiddagens och kvällens roliga mastodontarbete!

Jaha - anmäld....

fast först på ett prova-på-pass!



Blir man så här tuff när man kör Army Fitness?

Teknik-freak

Jag vill att instruktörerna vet vad de gör!

Imorse var det dags för veckodejten med LillaDuktig för BodyPump. Denna gång på samma anläggning som vanligt, fast det numera är SATS och inte Fantastiska Fredrika som håller i det.

Sonen hakade på idag och såg först ut som en zombie, men vaknade till liv under passet. Jag passerade receptionen med mitt WorldClass-kort utan att behöva utnyttja mina friplåtar. Träffade Nike som såg oförskämt pigg ut i omklädningsrummet och fick bära-fram-lådan-hjälp av henne, det vill säga 3 fina platser längst fram. LillaDuktigs plats ekade tom hela passet, hon tog en välbehövlig sovmorgon.

Instruktören började med att säga att det var nytt program och att hon kanske gjorde lite fel, men att hon lovade att skratta i så fall. Sånt irriterar mig lite, folk betalar ganska mycket för sina gymkort och jag förväntar mig faktiskt att instruktörerna kan programmet och vet vad de gör. Om de kommer av sig i början av nya programperioder så gör det ingenting så länge de finner sig snabbt och ger bra träning – men låtsas inte om det!

Jag skulle aldrig köra en presentation på företaget där öppningsfrasen är ”Jag ska introducera vårt nya marknadsföringsprogram men jag kan det inte så bra, men det kanske ni märker för jag skrattar då”.

Jag lät kommentaren passera och tänkte fokusera på träningen. Det var ju inte så lätt. Instruktören glömde hela tiden guida oss (trots nytt program!) och säga till när vi skulle ändra takt eller övning. Alltså var vi tvungna att kolla på henne hela tiden. Och hon gjorde fel. Jättefel. Inte bara i programmet utan även tekniskt. Under hela benlåten lekte hon fällkniv, under rygglåten ”juckade” hon mellan marklyften (ajabaja för ryggen!) och när tricepslåten inleddes böjde hon ryggen bakåt. Min naprapat hade gett henne rött kort. Jag är inte lika drastisk, jag sätter henne på avbytarbänken och låter henne öva upp sig på nya programmet innan jag låter henne spela igen.

Nya programmet då? Njae, musiken var inte lika bra i början, även om jag nog är den enda som tycker att det är tokroligt med Etype på rygglåten. Booten Anna dök upp i sin engelska version och var precis lika torftig och oinspirerande i träningslokalen som i radion.

Kul i alla fall att äntligen får pumpa med Nike, och att få snabbt-köpa-frukost-och-snacka-skit-med-sonen-tid.

Nu börjar jakten på nya morgonpass med riktigt inspirerande, kunniga, och fantastiska instruktörer!

That's beyond my control!

Massor på gång - massor utanför min kontroll!

September innebär massor av arbete. Jag har vetat det hela tiden, så det är ingen överraskning direkt. Jag kan styra mitt arbete som jag vill och jobba hemifrån på kvällen. På något vis har jag mitt i alltihopa lyckats boka in Tjejmilen sista helgen i augusti, sedan halvmaran i lördags, Bellmanstafetten till helgen och Berlin marathon om 3 veckor. Däremellan ska jag på tjänsteresor, två stycken närmare bestämt.

So far so good. Hanterbart. Men vissa saker kan jag inte kontrollera. Som till exempel att dottern skulle åka på halsfluss, ligga hemma och hata matteläxan - jag vill ju finnas där för henne och peppa. Eller att pappas fru har fått 6 nya tumörer i hjärnan och ska opereras på fredag - jag vill ju finnas där och peppa. Eller att Dublinresan blev flyttad från maj till mitten av september, att energisugar-Pelle ville börja tanka minusenergi just denna månad, bara för att få lite lök på laxen.

Jag kan inte rå för eller kontrollera detta. That's beyond my control. Vad jag däremot kan göra är att välja min inställning till det och balansera mina tankar.

Dagens backpass med IF Linnéa hjälpte mig att dunka ut de sista negativa energierna ur min kropp och skramla ner nya, friska tankar. Tack gänget för att ni är så himla härliga - och tack Tantobacken som idag fick ta emot en del aggressioner. Tack Karin för din lyssning och tack mitt pannben för att jag återgått till mitt fokus.

Förresten...nämnde jag att jag tog tolv backar. TOLV. Ett dussin. 12. På ren jävla vilja med mjölksyra som skummade ur öronen den sista vändan!

Lite mycket att göra nu...

Vid varje ögonblick I våra liv har vi ett oändligt antal möjliga val.

Men i varje ögonblick finns ett val som skapar glädje för den som väljer det och glädje för den som blir påverkad av valet.

I varje val jag gör förgrenar sig konsekvenserna oändligt långt bort. Väven som börjar vävas är oändlig.

Varje val jag gör skapar i mig antingen välbefinnande eller obehag.

Lyssna på kroppen.
Den berättar för dig vilka slags val du gör.

Min önskan just nu:
"Lägga mig ner och dra ett täcke över huvudet. Skita i alla åtaganden!"

Min förstånd säger:
"Jobba över hela veckan och se till att din arbetsbörda blir mindre, gör allt tip-top precis som vanligt, leverera inga "bara okej" projekt! Hoppa över träning, familj och vänner i 2 veckor."

Men jag vägrar att göra det och väljer istället:
"Åk i tid från jobbet, träna järnet med IF Linnéa, hjälp dottern med matteläxan, jobba någon timme och gå och lägga mig! Arbeta fokuserat och effektivt de kommande veckorna." På så sätt får ju mitt beslut förgrenade behagfulla konsekvenser.

Det var ju inte så svårt.

Lunchspinning

30 minuter ren lycka!
Det var ett tag sedan jag körde spinning. Jag har fokuserat en hel del på löpning och petat in lite bodypump och bodyjam. Idag gav jag WorldClass en chans att visa att de är värda mitt autogiromedgivande. Dessutom försöker någonting i livet att suga negativ energi ur mig. Ett spinningpass skulle nog få mig på bättre humör.

Eftersom jag var lite stel i baksida lår, och har träningsvärk i magen efter lördagens löpning tänkte jag ta det lugnt. Tjoflöjt så gick det med det. Instruktören hade superbra musik och berättade att vi skulle ta en lång uppförsbacke på 20 minuter med 8 tillfällen att köra om och förbi våra medtävlande. Hon skulle guida, vi skulle lägga ribban. Jag lämnade alla mina tråkiga tankar utanför spinningsalen och gav mig "iväg". Efter 10 minuter var jag genomsvettig, efter 20 minuter var styret och golvet runt mig nersvettat. Efter 30 minuter rann det på överarmarna (LillaDuktigs koll på hur jobbigt ett pass är).

Instruktören var toppenbra och inspirerande, hon gav en viljan att kämpa och ta ut sig ordentligt. WC får behålla mig ett tag till, jag har ju lite gratiskort på SATS så jag kan sällskapa med LillaDuktig.

När jag kom ut ur spinningsalen beslöt jag mig för att inte plocka upp mina tråkiga tankar igen utan valde helt enkelt nya, glada och positiva tankar. Jag fokuserar helst av allt på positiv energi och fyller mitt inre med det.

1:47:50

Blöt Karin innan start

Uppladdningen inför halvmaran gick bra fram till klockan 12 ungefär. Då blev jag rastlös, uttråkad och hade dammat varenda pinal hemma. Jag kom på den smarta idén att gå ut på stan och handla lite. Tog det lugnt och pratade balkongprojekt med en granne, försökte få hem dottern för lite gemensam matlagning...

Och plötsligt var klockan nästan 15. Och jag var vrålhungrig. Grrrr - mitt nöt, den viktigaste biten i hela tävlingsmomentet - jag har gjort felet förut och tipsade så sent som i fredags Helena att inte äta för mycket och för nära inpå...

Klämde i mig maten, blev försenad men fixade på mig tävlings-stassen snabbt. Hann inte myslaga mat med dottern utan sprang ner till bussen i tron om att den skulle ta mig till Kungsträdgården.

Jag vet inte om mitt förstånd helt och hållet hade ramlat ner i löpardojjorna för det var tydligen ett lopp i stan så bussen körde inte till Kungsträdgården... Regnet vräkte ner och stan var grå. Magen knep och jag var försenad. Men mitt i alltihop var jag superlugn. Jag var inte stressad, varken glad eller ledsen - såg bara en sak framför mig - springa. Jag litar på min form och känner ungefär hur bra jag kan prestera. Tänkte att den extra turen det blev från bussen var en del av uppvärmningen. Sprang rätt in i mina löparpolare Britta och Helena som ställt sig i toa-kön. Jag hakade på dem, tror att jag skymtade Berglund men hann inte hojta, skallen var seg. Britta var på topphumör och Helena såg inte ett dugg nervös ut. Träffade en hel drös från IF Linnéa, nyförvärven Masse och Nix stod och huttrade tillsammans med Karin och hejarklacks-Jumper, coach Nisse, Ann-Sofie, Patrick, Alexandra, Stephan, Pernilla, Tone och många fler.

Hann med en kort uppvärmning innan start och drog iväg med Alexandra och Tone. Tone och jag är lika i vår löpning och hon var revanschsugen för att jag slog henne med en halv minut på Tjejmilen. Under nästan hela loppet låg jag 50 meter bakom henne och höll koll på ryggtavlan, hon fick vara mitt mått på tempo när jag och magen kommunicerade. Jag visste att jag hade kapacitet för 1:46-1:47 och malde på. Tempot var ok hela tiden, Söder Mälarstrand sög. Där tog jag sikte på en buske och tänkte jag springer fram dit och spyr så känns det lättare sen, men jag gjorde det inte, jag tänkte hela tiden - bara 200 meter till sen får jag spy. Rapade som bekant efter två mil, tydligen så det gungade i Vanadislunden :-) och kände mig plötsligt normal. Tone kom i mål en hel minut före mig och jag gläds med henne. Jag är supernöjd över min insats och vet att jag kan komma under 4 timmar i Berlin. 2005 körde jag halvmaran på 1:47:14 tre veckor före Sthlm marathon som jag gjorde 3:53:xx på, nu ska jag väl kunna knäcka det. Och gör jag inte det så får jag väl köra PB nästa år.

Jag tackar alla härliga supportrar som trotsade regnet och kämpade fram oss. Jumper hejade vid 2 tillfällen vid Gamla Stan, likaså underbara Catti, som skrek sig hes och pumpade ny energi i min kropp! Lillebror Fredrik och Hugo stod vid Gjörwellsgatan och hejade! Många andra tjoade och såg till att vi orkade med hela distansen.

Det som slår mig såhär i efterhand är alla löpare man känner igen från lopp till lopp. Dessutom kände Marathonfarsan igen mig från bloggen (med lite hjälp av IF Linnéa-tröja och röda skor), likaså The Long Distance Runner och några till. För ett år sedan hade loppet kännts ganska ensamt, nu känns det som att det är där jag hör hemma, bland svettiga människor i tights som alla kämpar i sitt eget inre, att göra sitt bästa för dagen och krama ur den sista energin. Vi morsar, lyckönskar och kramar om varandra som en stor släkt.

Kvällen bjöd sedan på bubbel, middag på Pelikan och barefterhäng. Mycket skämt, många skratt och en och annan kommentar om löpning fälldes i sällskapet.

Magknip i två mil...

...sen en kilometer lycka!

Jag åt på tok för nära inpå loppet. Maten gjorde sig påmind i magsäcken i två mil. Allt jag kunde fokusera på var att med tankens kraft försöka trycka ner maten i tarmsystemet. När jag passerat 2 mil rapade jag en stor byggarbetar-rap och kände mig pigg. Hur benen och pulsen kändes under loppet har jag ingen aning om... mat och magen tog upp min tankekraft.

Jag passerade Masse vid Slussen och Marathonfarsan strax innan mål. Heja mig

Min tid på halvmaran 1:47:50=mycket nöjd.

Skriver utförligare imorgon - nu vankas bubbel med brudarna sedan middag med IF Linnéa.

Jag är 11095

och startar 16:35 i Stockholms Halvmarathon imorgon.

Jag har kanske varit lite kaxig och hetsig de senaste dagarna, jag har utmanat folk som är mycket snabbare än jag, tuffat till min redan så diviga attityd och förmodligen tagit mig vatten över huvudet. Alltså borde jag vara nervös nu. Det är jag inte. Jag får helt enkelt skämmas efteråt tycker coach Nisse om jag inte lever upp till det jag lovat.

Förberedelserna inför loppet är väl genomtänkta, allt är planerat in i minsta detalj:

* Hämta nummerlapp - check

* Löparsnack med IF Linnéa-folk - check

* Fika med Helena, DuracellKarin och Nike (IronWoman) - check

* Klämma i mig en kanelbulle på 35 sekunder - check

* Städa köket - check

* Noppa ögonbryna - check

* Ladda med bra mat - check

* Tvätta Linnéatröjan - check

* Putsa Röda faran, mina nya DS Trainer - check

Laddarmiddag: Laxfilé, bulgur, avokado, sugarsnaps, tomat, broccoli, sparris, sallad, pumpafrön och citronolivolja. Apelsin till efterätt.

Nu återstår bara:

* Hetsa runt lite på bloggen

* Sova länge

* Äta pimpad grötfrukost

* Raka benen

* Skura badrummet - underskattat förberedelsemoment!

* Fixa Cava och vin på Systemet

* Äta lunch

* Inte glömma tuggummi!

* Springa en halvmara och gärna persa

* Fira med efterföljande middag med IF Linnéa

Sen blir jag tokfarlig. Hur förbereder ni er?

H.A.L.V.M.A.R.A

En mardrömslik halva.

De senaste åren har jag kontinuerligt tränat med LillaDuktig, minst två gånger i veckan fick vi snacka skit, basta, träna hårt, se varandra utvecklas, testa olika pass. Vi har kört alltifrån spinning, bodypump, bodycombat, core, Afrikansk dans, bodyjam, step och aerobics. Något enstaka box-pass har vi hunnit med. Innan jag började springa så här mycket hade vi marathonträning, det vill säga 4 pass på raken på det gym vi tyckte passade för just ändamålet.

Nu när allt knasade till sig mellan WorldClassanläggningarna och hon har blivit en SATS:are (som jag inte fick bli )- så saknar jag vår träning. På tre veckor har vi bara lyckats peta in en ynka träning.

Jag känner mig inte hel, jag är halv. Det är som en mardröm - HALVMARA.

Efter min löprunda på lunchen ska jag ut och länsa Pressbyrån på tidningar med gratis träningskort på SATS och WorldClass. Hoppas det finns en uppsjö av drajver.

Har du några tips på hur jag grejar gratisträning på de olika anläggningarna?

Four times Trigger

Morgonens triggerpunkter identifierade!

Redan i backen ner från huset hittade jag min första Triggerpunkt, min högra sätesmuskel gav sig till känna och jag vet exakt vart min naprapat skulle ha satt sin armbåge. Jag öppnade min före-frukost-jogg i lugn fart. Tänkte att jag skulle crejza till min annars så rutinerade rutt och vek inte av mot Karlbergskanalen. Istället sprang jag mot Riddarholmen och rundade den. Tog mig bort mot Söder Mälarstrand och njöt av den härliga morgonen. Jag lät kroppen bestämma farten och den ställde in sig på Långpassfart. För första gången på länge sprang jag med iPod och hade LillaDuktig's "Running like the wind"-musik i lurarna, den får mig på gott humör och jag har svårt att låta bli att dra på smilbanden och tänka "Så typiskt henne" när jag hör vissa låtar.

Tog mig bort till Reimersholme och följde vattnet. Vid den delen där det är en liten skogsväg slog det mig plötsligt varför jag springer. När temperaturen ligger på 13-14 grader, himlen är härligt blå och hösten inte riktigt har fått sitt fotfäste utan sommaren klamrar sig kvar... då doftar det på ett speciellt sätt. Det doftar frihet. Benen springer, lungorna andas, luften är syrefylld och livet är allmänt härligt.

Masade mig upp mot Hornstull för att känna dagens andra Trigger - Västerbron. Mitt dittills långsamma tempo ersattes av att forcera bron i 5:05-tempo. Tog en extravända mot Västerbroplan bort mot Konradsbergsparken innan jag vände hemåt. Tog det åter lugnt och lät kroppen bestämma tempo. Den tredje Triggerpunkten kommer när jag ser alla människor på väg till jobbet, jag bara måste få dem att le. Det var en hel drös kvinnor som gick med bekymrade veck i pannan. Jag vill på något sätt projicera över mitt leende på dessa människor. Jag blir nästan manisk, det skulle inte förvåna mig om psyk plockar upp mig från en av mina rundor. När jag kommit fram från grönskan i Rålambshovsparken hittar jag den fjärde Triggerpunkten - Stadshuset. Hur trött jag än är så ökar jag automatiskt takten när jag har det i sikte, som ett osynligt gummiband dras jag dit.

Väl hemma konstaterar jag att jag sprungit drygt 11k på 1 timme. Lugn fart och härlig start på dagen. Såg till att stretcha ordentligt och har tagit fram lilla bollen att massera sätesmuskeln med - det är en fördel att jobba hemifrån på förmiddagen så jag inte generar mina kollegor med rump-ålning-med-boll-i-brallan på golvet.

Mmm - frukost: yoghurt med färsk frukt, grovt bröd med leverpastej, egenpressad grapejuice, kaffe, ägg och DN.

Lagom hetsigt inför halvmaran!

Nu har bloggvärlden startat sitt hets igen.

Masse har utlyst tidstävling, Funrun har katthosta, Maratonfarsan är sjuk, Karin kutar 33k, Jossan ska inte springa men då kanske Sussie vill hoppa in.. och Nix känner sig inte riktigt kry. Det hetsas, testas och spekuleras. Själv har jag skitmycket att göra på jobbet.

Träning jag ska peta in:
Ondsag: Storstädning och 10k löpning, låta kroppen bestämma farten
Torsdag: 9k runt Kungsholmen i 5:15-tempo
Fredag: Återhämtningsjogg i 6:15-tempo

Jag hakar sporadiskt på små inlägg, men känner mig inte stressad. Oavsett hur det går kommer jag att twista resultatet till min vinst.

1. Om jag springer sämre än Kungsholmen halvmaraton (1:50:xx) säger jag bara att de är en träningsrunda.

2. Springer jag mellan1:47:xx - 1:50:xx är det fortfarande en träningsrunda...

3. Springer jag bättre än 1:47:xx har jag persat - nu är jag nöjd, belåten och kan säga att det är resultatet av all träning.

4. Springer jag på 1:45:xx kommer jag att vara grymt nöjd, för det var målet jag satte upp i våras och har glömt bort att revidera. Dessutom har ju pucko-jag i parentes skrivit gärna 1:40. Hur tänkte jag då?

Vinsten i fall 1 och 2 är sällskap, stämning, hejarklackar, någon som ordnar med vätska...
I fall 3 och 4 så får jag lägga till tiden då...

Ingen som jag känner kommer att önska sig att jag kör på 1:45:xx eller snabbare, för jag tror att jag kommer att vara odräglig och divig i flera dagar efteråt. Alltså kan jag ju skylla på att jag tänker på min omgivning om jag springer långsammare :-). Hur jag än gör kommer jag att känna mig som en vinnare. Bara jag får vara snabbare än Masse. Och Marathonfarsan.

Dessutom ser jag tokfram emot att få träffa IF Linnéa-gänget efteråt och käka middag och pimpla vin! Jag har ju bestämt mig för att bli en vin(n)are!

Tisdagskväll med tjusiga tvåhundringar!

Och vilket härligt löparväder Stockholm bjöd på!

Mina ben har kännts lite lustigt pirriga sedan Tjejmilen. De är vana att få sitt långpass på helgen, men nu fick de bara en ynka mil. Trots detta tog jag vilodag igår. Jag bestämde mig för att lägga till lite uppvärmningkilometer och sprang till Zinken. På dagens schema stod snabba tvåhundringar. Åtta stycken. Det är ju trots allt halvmaran på lördag. Solen bröt fram mellan molnen och termometern visade 18 grader. Ljuvligt.

Uppvärming: 9 k

Totaltid: 48:19

Snitt: 5:21/k

Snittpuls: 153 (max 179...?)

Lägg märke till pulsen i mina tvåhundringar... ska de inte vara jobbigare än uppvärmningen?

Jag gick genast in och kollade McMillan för att kolla om jag skötte mig. Utgick från miltiden på 47:48. Jag grejade det nästan...liten svacka på 3 av dem (borde hållit 3:11-tempo, nu blev snittet 3:13). Ta fram förstoringsglaset och skåda nedan.

Efter passet rådde total förvirring i min hjärna. Har jag glömt att anmäla mig till Stockholm Halvmarathon? Har jag gått omkring och trott att jag är anmäld? Jag har minsann inte fått något stort brev med startbevis...

Mitt hjärnsläpp var falskt (i alla fall angående halvmaran) - givetvis hade startbeviset kommit, jag springer på lördag.

En perfekt löpkväll, spyfys som jag lugnade ner med en Ramlösa Skogshallon - nu vankas det het kyckling och bulgur. Smaskens!

Tänkvärt och tokgott.

Allt kan man ta ifrån människan. Utom en sak - den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det som livet för med sig.

"Viktor Frankl, överlevande Auschwitz"

Du väljer själv dina tankar. Lägg din energi där den gör nytta. Ha en toppendag! /Mia


Frukostmuffin
(vill du ha dem som kaffebröd - ta mer socker)

1 dl grahamsmjöl

2 dl vetemjöl

1 msk strösocker

2 tsk bakpulver

1 dl lättmjölk

1 dl (majs) olja

2 uppvispade ägg

3 dl blåbär

1 msk vetemjöl

Blanda grahamsmjöl, vetemjöl, socker och bakpulver i en bunke. Gör en fördjupning mitt i och häll i mjölk, olja och ägg. Rör fort samman, men rör inte för mycket så att smeten blir seg. Blanda bären med mjöl så att de inte sjunker till botten i formarna. Vänd ner i smeten och fyll i stora pappersformar eller i en plåt som är gjord för muffins. Grädda i 175°C ca 20 min. Låt svalna på galler. Kan frysas.

Linnéa njuter av resultatet. Här med glasyr av mosade blåbär och florsocker.

Lite distans tack!

I dubbel bemärkelse!

Distans 1
Lördagens laddning inför söndagens Tjejmil blev Afrikansk dans och core med LillaDuktig. När vi stretchade efter coren frågade instruktören om någon skulle springa Tjejmilen. Jag tillkännagav mig och hon berättade då för alla att hon hade "tänkt springa Midnattsloppet" men att det aldrig blev av att löparträna... nu frågade hon mig om jag skulle pastaladda? Där står jag och stretchar ut min höftböjare och tankarna far runt i huvudet. Milen för mig är ju ett träningspass, jag hade mest ångest för att jag inte fick något långpass denna helg. Men helt uppenbart är milen för instruktören något ofattbart långt, som hon inte ens hann träna till under sommaren. Vad svarar man? Jag är så inne i mina långpass, halv- och helmaror...ultror att milen plötsligt blivit "en-före-frukost-grej". Jag kommer ihåg hur stolt jag var när jag kunde springa 2,5 km på raken utan att stanna, då kändes en mil jättelångt. Men det var ju ett tag sedan. Nä - mer distans Mia, landa i verkligheten. Alla är inte som du.

Distans 2
Tjejmilen. En mil. Tiotusenmeter. OK, bara att springa. Millopp brukar kännas helt fruktansvärda. Antingen brukar jag disponera loppet fel eller så är laddningen knas. Denna gång stämde dock allt. Mentalt är millopp kämpigare än maror, det är inte tillräckligt långt för att jag mentalt ska behöva ladda, och det är inte tillräckligt kort för att jag ska ge järnet från början. Liksom alla andra millopp jag deltagit i kände jag direkt när jag kom över mållinjen att jag aldrig mer ska tävla på milen. Ge mig längre distanser! Ok. efter några minuter kändes det ok igen! Jag kommer förmodligen köra fler millopp. Men lyckan efter ett långlopp infinner sig aldrig på milen för mig. Endast löparglädjen med mina klubbkamrater och medlöpare.

Så här glad blir man av PB. Bild tagen av vackra Funrun.

Kortis om Tjejmilen
Positivt och kul:

* Löparhejarklacken Helena, Funrun och Catti

* Privata hejarklacken Oliver, mamma, P-A

* Bonushejning från TSM-Martin, Masse, Nix, Fredrik och Hugo

* Medtävlarhejning från Andréa

* sms-lycka till från Karin och LillaDuktig

* Cattis startbevis i startgrupp 1 så jag slapp använda armbågar och fula ord.

* Mitt PB: 47:48 (plats 452)

* Rebeccas PB: 40:14 (41:a), Linns PB: 45:40 (255:a), Tones officiella PB: 48:15 (508:a), Josefins PB 1:04:35 (6113:e).

Negativt:

* min inställning till jippot