Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

tisdag 12 augusti 2008

Tillbaka till ordning...

...och knas.

Så är ju min vardag. Lite knasig. Igår till exempel knatade jag omkring i högklackat hela dagen, vilket jag inte gjort på hela semestern. Men kjol på jobbet liksom "krävde" det. Detta resulterade i träningsvärk i vaderna framåt eftermiddagen. Här kutar jag gärnet hela sommaren och får träningsvärk av "arbetsskor". Klassas det som arbetsskada?

Så med stela vader, fortfarande iförd högklackat, knatade jag på kvällen över Kungsbron för att hämta upp min Engelska chef på nya Clarion Sign hotel vid Norra Bantorget. Jag satt och väntade i receptionen. Hon med. Det lilla knaset var bara att hon satt på Clarion hotel vid Skanstull. Snabbt lölste jag problemet genom att be henne ta en taxi till den tilltänkta restaurangen.

God middag och rödvin på måndag - mums. Inte ordning men i alla fall kalasknas.

Snäll som jag är lovade jag också att springa med henne före frukost. Halva grejen med att boka nya Clarion var ju att det bara ligger tvärsöver vattnet från mig och väldigt nära, alltså snabb åtkomst på morgonkvisten. Nu fick jag istället masa mig via tunnelbana till Skanstull för att möta upp utanför fel Clarion kl 06:45. Vi körde i alla fall 40 minuters före-frukost-jogg i Tantolunden, sedan småsprang jag ner till tunnelbanan för att ta mig hem.

När jag kom till Centralen var morgonrusningen i full gång. Eftersom jag var iförd löparkläder och redan svettig, satte jag på mig mitt största smajl och joggade hela vägen från tunnelbaneplattformen, uppför trappan, genom hela gången bort mot pendeltågen - saxandes mellan morgontrötta, nyduschade och halvdeprimerande människor på väg till jobbet. Jag fick en och annan att dra på smilbanden och några att höja på ögonbrynen. Tunnelbanerunning i rusningstrafik är riktigt skoj! Kontrasten mellan nyduschat ledsamt och svettigt lycklig har hållt mig på topphumör hela dagen.

Snabb frukost, ingen tid för DN, snabbt till bilen, glömde bilnyckeln - tillbaka hem kånkandes på träningsbag och datorväska, sedan äntligen på väg till jobbet. Via Skanstull. Åt helt fel håll, då jag arbetar norröver... Möten hela dagen som gör hjärnan trött. Kalasknas i huvudet.

Ikväll blir det korta backar med TSM. Sen vill jag bara hem och titta på min familj, tvätta mina träningskläder och känna mig oknasig.

För övrigt är det knas att jag scoreade Volleyboll... men texten är ju inte fullt så knas. Knas i Mellerud som sonens bästa polare brukar säga.



You Are Volleyball



You enjoy a fast paced, somewhat chaotic life.

You don't like to over think things. You like to act in the moment.

You are good at solving problems at the very last minute.

10 kommentarer:

Puma sa...

ah. isnt life wonderful. ska träffa karin snart - ska kolla med henne när terränghistorien blir av. vore nice att ta den snart ju!! :)

Andréa sa...

Tänk vad lite löpning kan göra för humöret! :D (Både för en själv och för andra)

Anna (orka mera) sa...

Tunnelbanerunning låter som min grej. Gillar när folk tycker jag är knäpp :) Tyvärr har jag 60 mil till närmsta tunnelbana och det lite långt som uppvärmning...

MarathonMia sa...

Puma: Jaaaa - vill ta tre milar! 23 augusti?

Andréa: Humörupphöjare till max :-)

Anna: Haha, 60 mil är väl ingenting för dig ;-) du kan ju cykla halva vägen.

Benet sa...

:-) Härligt knasinlägg. Schysst att köra morgonjogg med chefen. Du lät väl henne ligga lite före va?

Förresten riktigt imponerad av att du pallar att gå på högklackat en hel dag. Själv blir jag riktigt trött i vaderna efter bara nån minuts tågång vilket jag pysslade med en del under benhinne-rehabiliteringen...

MarathonMia sa...

Aha - jag kanske ska öva framfotslöpning iförd klackskor! Men jag ser så fånig ut då, böjda knän och konstig armföring...

Sen var jag ju tonåring under det glada 80-talet då pumpsen var ett måste...samtidigt som jag spelade basket och hade grymma vader. Det var tider det...

Sofy sa...

Hi, hi, härlig beskrivning om hur man kan göra missförstånd till roliga inslag i vardagen. Bara att vara optimist och sätta på leendet! Måste länka till dig nu, våra vägar korsas ju mest hela tiden av gemensamm bloggvänner och det börjar bli på tiden tycker jag!!! Ha en bra dag i jobbskorna!

Felicitas sa...

Tack för härligt sällskap igår, det behövde jag! :D

Kollade förresten på jogg.se för att se vad du hade för sträckor. Sprang vi verkligen en hel kilometer längre på tillbakavägen jämfört med vägen dit? Sprang vi en annan väg tillbaks? Får inte ihop det i huvudet.. :) Mysteriet är i så fall löst iaf! För jag hade missat att sätta på klockan på nerjoggen och där var "den förlorade kilometern".. :)

Karin sa...

Du är skönt knasig, vännen! Jag gillar det :-) Och nog stämmer det att du gillar ett högt tempo med mycket händelser?!
Håller med dig om att det är något visst att vara svettig och bana väg genom t-banetrafiken. Folk stirrade på lerhögen Johansson i måndags efter min tripp till Ursvik och jag kunde bara le :-)

MarathonMia sa...

Sofy: Välkommen, jepp - våra vägar korsas och jag sneglar in på din blogg också :-)

Felicitas: I nedjoggen räknar jag med våra backnedjoggningar också. 9*200 m. Vi tog samma väg tillbaka till ÖIP. Men jag loggar bara "snabba" farten uppåt i backintervallen.

Karin: Visst är det kul. Andra gången jag kutade där på kvällen, mötte jag en kvinna som jag sett på morgonen. Hon såg fortfarande sur och något förvånad ut. skoj skoj.