Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 4 augusti 2008

Pulshöjande start på veckan

Riktigt jobbigt pass!
Sonen skulle agera hare runt Kungsholmen. Jag var trött och stel efter alldeles för lång vila. Han var trött och stel efter 2x90 minuter fotbollsmatcher i helgen. Han gjorde i och för sig ett mål så hans mentala tillstånd var bättre än mitt. Jag led av post-söndagsgodis-från-Karamellkungen-sockerkoma.
Vid 12:30 gav vi oss ut, Sonen före frukost och jag före lunch. Tonåringar som inte käkat frukost lider av tålamodsbrist och tycker att Garmins satellitsök tar alldeles för lång tid... som ett brev på posten får de sedan håll.

Mia ur Garminvinkel. Satellitsök.


UPP-Å-NER
Alex öppnade första kilometern på 4:53, fick håll och överlät tempot åt mig. Jag sackade ner till 5:30... Sedan upp till 4:52.




Upp-å-ner-tempo. Haren bakom.


Efter detta försökte vi hålla ett jämt tempo för oss båda vilket blev runt 5:20. Jag tyckte att det var rejält tungt. När det var drygt 2 kilometer kvar säger Alex "Säg till när du vill öka". Jag orkar inte, kontrar jag. "Men det är inte kroppen som bestämmer, det är skallen". Jag kände en begynnande huvudvärk men inser ju att han har rätt. Han klämmer upp tempot, jag håller god fart med honom från Rålis fram till restaurang Kungsholmen. När det är 500 meter kvar spurtar han. Jag springer så gott det går men kommer inte ifatt. Dagens runda har varit kvalitetstid i kvadrat - med mig har jag inspiration och motivation, sonen är en sann källa till detta. Jag försöker lobba för att han ska med till IF Linnéa eller åtminstone tävla för oss. Vi får se hur det går med det.

Turen landar på 9,6 kilometer med en snittid på 5:14/km. Min medelpuls var 162, vilket innebär en förhöjning på 9 slag per minut i förhållande till min 7,5 kilometersrunda i 5:09-tempo. Varför är det så? Hur kan denna runda kännas så mycket jobbigare trots liknande underlag? Varför är min puls högre trots att kilometertiden är långsammare?

5 kommentarer:

funrun sa...

pusta ut nu, så kommer du till söder mälarstrand sen och jagar mig. Bra va? Ja! Inga problem!

Magda Gad: sa...

härligt med en personlig hare!

pulsen kan variera väldigt mkt beroende på dagsformen. sömn, mat, återhämtning, vätskebalans, energinivå, temperatur... allt påverkar.

MarathonMia sa...

Funrun: en annan dag, när jag återfått Superwomanstatus. Idag är jag seeeeg.

Magda: Det är ju just det. Förra passet var efter vindrickande, i värmen. Nu har jag inte druckit någon alkohol sedan tidig fredagskväll, ätit bra, sovit ordentligt... det borde vara tvärtom.
Startpulsen var idag 65 slag, förra passet 78. Jag får inte ihop ekvationen.

Nix sa...

För det första:
Jag blir så sjukt avis på er kvalitetstid. Aktarej vad jag längtar efter liknande övningar med mina små telningar.

Pulsen: Du öppnade hårt. Jag upplever att det straffar sig vad gäller både puls och ork att man inte tar ett par-tre kilometer i försiktig fart. Speciellt om man ska köra hårt.

I övrigt är Magdas utläggning mitt i prick. Det är olika...

MarathonMia sa...

Nix: du har verkligen något att se fram emot! Att ens snart 18-årige son offrar sig att springa långsammare med morsan känns gött! Det kan stämma med pulsen men första km låg den på 134/156 för att sedan rusa i höjden under den långsamma kilometern på plan mark, sen höll den sig ofs konstant hög - men det kan ju bero på att det blir backigt efter 4 km. Jag får jämföra med andra K-holmenrundor helt enkelt.