Horstull-Järna 55,33 kilometer.

Bara att ge gärnet till Järna…

8:30 Samling på 7-Eleven vid Hornstull. 25 förväntansfulla löpare lyssnade till underbara Fredrika som bjudit in till Ultramarathon. Det var några ansikten jag kände igen innan start: Fredrika, Gunnar, Funrun, Annika från IF Linnéa, Oliver och Löparfantasten (bild från blogg, inte IRL). Jag blev varse att Christian Ritella, Ultralöparen var med och fick kolla in ett löpsteg som inte suger energi. Najs. Han springer like mycket på en tävlingsvecka som jag springer på 6 månader.

Vädret var perfekt för löpning, molnigt och runt 13 grader på morgonen. Jag ser inte mig själv som en Ultralöpare. Jag tänkte bara ta ett långpass. Typ hoppa av efter 25-30 km. Fast det är klart, jag vet ju hur tävlingsinriktad jag blir, och hur jag vill utmana mig själv när jag väl är på plats. Alltså gjorde jag den nödvändiga förberedelsen. Den viktigaste av alla. Jag fixade min löparfrisyr i två flätor. På något underligt vis vill mitt hår efter kraftansträngningar inta Kristina Lugn-look. Lockig svintostil som inte går att tvätta. Det enda sättet att rädda sig är med flätor. Detta gäller dock bara i distanser över 15-20 kilometer. Men jag var förberedd! Jag var pigg. Jag var laddad. Kvällen innan laddade jag med bandspaghetti och Chicken Parmigiani, och så rödvin förstås.

Fredrika hade rekognoserat hela banan och lagt upp den i 5-kilometer långa etapper. Hon hade gjort ett grymt arbete i att dokumentera och beskriva de olika etapperna och hur vi skulle springa. När jag är ute och springer i vanliga fall brukar jag kunna se på folk om de tränar långpass (vätskebälte på), motionstränar (Aearobicsbyxor på) eller är rutinerade (50-åringar som har rätt löparkläder men vägrar ha vätskebälte – de munnar vatten på bensinstationer om det behövs.) Idag fick jag lägga till en kategori – Ultralöparna. De har ryggsäck. Jag fick plats med mina nödvändigheter i vätskebältet och löparjackans fickor. Där hade jag smink, pincett för att noppa ögonbryna… nej, nej – så var det inte. Jag hade laddat med SL-kort, VISA-kort, kamera, mobiltelefon, hemmanyckel och två dryckesflaskor. Makens energibar fick också plats. Detta tog mig hela vägen till Järna, med lite hjälp av vattenpåfyllning och affärer.

Vi startade i lugnt tempo och stannade efter varje etapp. Redan efter 10 km var vi i Skärholmen och här ville några äta på McDonalds. Jag har aldrig ätit samtidigt som jag springer och ville inte proppa i mig hamburgare. Jag fyllde på mitt vätskebälte och åt en Powerbar.

Färden drar vidare. Vi passerar förfallna hus byggda på 60-talet. Områdena är gråa och halvdöda. Söndag morgon, klockan är inte ens 11 och folk är inomhus. Det ser grått och exotiskt ut. Exotiskt för att det är långt ifrån min vardag, exotiskt för att det är långtifrån min gamla vardag som var i en prydligare förort.

Efter Botkyrka börjar det likna landet. Det finns stenkyrkor, böljande ängar, vägrenslöpning och solen tittade fram. Benen kändes pigga och sprang på av sig självt i det långsamma tempot. Det var en härlig upplevelse. Oliver hängde med bra, fast han började se lite uppgiven ut – pluggade in iPoden och försvann lite i sin egen värld. Jag njöt av fulla muggar. Lantväg som doftar sommarsverige – dammiga tistlar, lite bensin och skog. Vi stannade till vid St Botvids källa och förundrades över det järnhaltiga vattnet som färgat bottenväxterna orange, det puttrade och såg ut som en sagokälla.

Vid Rönninge, efter 28 km, var det lunchdags – några åt på Grekiska Kolgrillen. Jag tog en fralla och ett päron, drack en Poweraid och en vatten. Jag var inte direkt hungrig utan ville bara vidare. Här hoppade Oliver av, efter 28 kilometer! Fantastisk prestation av honom eftersom han bara sprungit ett femtal gånger under våren, och längst runt Kungsholmen. Hade inte AIK spelat match och dragit lite i honom tidsmässigt hade han nog hakat på ända till Södertälje.

Till slut packade vi ihop oss och drog iväg. Jag såg till att stretcha ut alla muskler ordentligt innan jag satte fart på benen. För varje stopp vi gjorde efter detta var det segare och segare att sparka igång benen. De gnisslade och hade sig i säkert 200 meter innan löpsteget satt där det skulle.

Vi tog ömsom Sörmlandsleden och ömsom skogsvägar, vi sprang förbi Östertälje, vidare mot Södertälje Gästham. Här stannade vi och åt glass. Piggelin och en tablettask PimPim slank ner på nolltid. Nu stod Ultrakillarna Fredrik, Christian och några till (Jerry, nån Funbeatare, minns inte alla namnen – förlåt) och väntade, de såg ut att vilja komma iväg. Jag hakade på dem. Vi ökade takten den sista biten. De sista 6-7 kilometrarna avverkade vi i 5:25-5:30-tempo i relativt backig terräng. Det kändes grymt skönt att fokusera på löpningen, det gjorde inte ont någonstans och jag blev aldrig riktigt trött. Tack vare Christian & Co så fick jag en ordentlig upplevelse de sista 12 kilometrarna. Vi började krokna lite i steget, förutom herr Ritella som hade likadant steg och pigg hållning passet igenom. Jag gjorde några glädjeskutt när jag passerade maratondistansen för att fira min väg in i Ultran. Jag lurade med killarna på lite alternativa stigar och vägar för att få lite snygga fotografier… fast de förstod ju på direkten att jag bara sprungit fel. Haha, det var ju i och för sig rätt gäng att springa fel med – några kilometer hit eller dit gör väl inget för en ultralöpare! När det var 2 km kvar blev vi 2 st tremannagrupper. Tre killar med Ritella i spetsen kom fram till Järna någon minut före mig och mina två medlöpare. Det var grymt att ha dessa harar till hands. Utav de som sprang i samlad trupp var jag första tjej i ”mål”. Vi fick alla fina medaljer av Fredrika och jag är så in i h-lvete nöjd med min prestation. Vi var 25 startande och 11 kom i mål i Järna. Några som hoppade av på vägen satte personrekord i längd ändå – en stor eloge till dem. Dagens bästa prestationer (förutom Fredrikas fantastiska förberedelse) var Oliver som klämde 28 km och Funrun som sprang hela distansen och därmed ökade sitt rekord med 33 kilometer!

Med alla felspringningar blev totaldistansen 55,33 km på en tid av 5:40:02. Snittid per kilometer för mig blev 6:08 med tempoökningen på slutet. Idag känns det ingenstans i kroppen att jag har avverkat denna distans igår. Det känns som jag sprungit ett snabbt 6-kilometerspass.

Jag är banne mig Superwoman! Superwoman iklädd IF Linnéas vackra löpartröja.

Här är länk till samtliga bilder