Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

torsdag 10 januari 2008

Kodynga och hästskit. Gosh - vad härligt!

Längd:10,24 km
Tid: 54:44 minuter
Snitt: 5:21 /km

Kände redan på en gång att det skulle bli en toppenrunda. Uppvärmingen på 3km var 22 sekunder snabbare än i tisdags. Solen sken från en klarblå himmel, benen gick av sig självt. Mellan 4-6 km var det motvind. Jag hade ställt in iPoden på blandade låtar, Kent dök upp mitt i motvinden – jag såg döden i vitögat, skrattade åt den och ökade tempot! I höjd med Hästa Gård sneglade jag till vänster på fåren som betade från en hö-/halmbal, det luktade hästskit och kogödsel. I nästa sekund blickade jag framåt och såg Kista Science Tower i horisonten. När IT möter Jordbruk. Samtidigt vrålar Bono i lurarna. Tillsammans fick vi ”The Moment”, jag, naturen och Bono. Jag blev liksom Här och Nu. (Tack Ernst Kirschsteiger för tankesätt och ordval). 10 kilometer gick hur lätt som helst. Robbie Williams hängde med den sista kilometern, han ville känna riktig kärlek – så jag skickade det till honom – massor. Hoppas att han kände det.

Så Mr Mwai Kibaki J – jag behövde inte springa dagens Lättdistans snabbare än 52 minuter, så jag tog 10,24 på 54:44 vilket ger en kilometertid på 5:21. Helt klart godkänt. Fast det förståss – jag tog det inte lätt, jag tog i som bara den och var grymt röd i ansiktet en hel timme efteråt.

Flås/andning: Lite tungt
Ben: Lätta
Rygg: kändes ingenting – bara sätesmuskeln var spänd som f-n
Jag sprang om: 0
Blev omsprungen av: 0

2 kommentarer:

Mwai Kibaki sa...

Bra jobbat MMia! Godkänt med beröm!
Himla bra. Skit i att det var en vilovecka. Det är bara att bita ihop.
För litet nöjd ska du vara.

Och det dröjer inte länge innan du springer mer. 60km vecka 9. Och i samma lugna tempo. Förresten, är inte Bono litet för stressande?

MarathonMia sa...

Bono är perfekt. Inte för afrikansk dans - men absoulut för jogg. Jag antar att du föreslår Rammstein i lurarna framåt våren? :-)