Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 3 februari 2010

MarathonMia bygger pannben

Snöstorm. Snöfall. Snömodd. Snö. Snö. Snö.

Skulle ju transportlöpa hem. Tidsoptimist som jag är fixade-jag-bara-lite-på-jobbet och kom iväg en kvart senare än tänkt. Trippar ut från kontoret och möts av storm. I och för sig så stormar det ALLTID utanför Kista Science Tower. Försökte leta satellit, men började skaka av köld och drogs-liksom-med-den-stora-massan in i Gallerian. Hoppade på tunnelbanan iförd löparkläder och löparrygga.

Tunnelbanan var varm. Åkte en station och beslöt att inte ta de 12 minutrarna hem med tuben - utan letade mig upp ur underjorden till friheten. Och snö. För transportlöpning stod på schemat och transportlöpning skulle det bli.

Garmin hittade satellit direkt och jag kutade ner mot rackethallen, bort mot Råstasjön. Snömodden kändes tung och jag undrade om jag gjort ett dumt val att dissa tunnelbanan. Tänkte att jag måste ju hitta på något. Beslöt mig för att le och glatt hälsa på alla som cyklar eller springer. Första gubben på hoj hejade glatt tillbaka. Första löparen tittade bara på mig. Likaså den andra. Och den tredje. Nu blev det liksom allvar. Jag kom bort mot Solna, Råsunda och drog mot Huvudsta. Löparna som var ute var ju liksom jag... hårdhudade och brydde sig inte om att det var snöstorm. Trodde vi hade något gemensamt. Ville inte ge mig, ville ha ett "kämpa på!" tillbaka. Jag alternerade mina insatser och hojtade "Grymt jobbat i snön!", "Härligt!" och "Bra kämpat!". Ingen reagerade. Inte ett ynka "hehe" inte ens ett leende. När jag passerat Pampas och tog mig mot Kungsholms Strand vågade jag inte hojta på någon längre. Var rädd att nån skulle ringa dårhuset och att jag skulle bli upplockad. Att det ska vara sån utmaning att få folk lite glada!

Vips var jag hemma. Hade lagt ytterligare 9 km till statistiken och trotsat väder och dissat varmt transportmedel. Det här vädret ger ju inte bara starka ben! Det bygger ju pannben också.

25 kommentarer:

soffan sa...

Vilka bittra typer som inte svarade. Jag hade blivit glad om någon hade peppat mig med glada tillrop när jag var ute och tragglade i ruskvädret!

Miranda sa...

Om jag vetat hade jag direkt trotsat snöstormen, kutat till sjöarna och givit dig ett "skitbra jobbat Mia!"

Louise sa...

Jag tycker att det var betydligt mer hälsande för några år sedan. Nu springer så många med lurar i öronen att de inte hör när man hälsar. Inte ens när det är dåligt väder är det någon vidare fart på hälsandet. Förut hade man liksom en gemenskap bara i detta att man var ute o sprang i det dåliga vädret, vilket ökade hej-frekvensen just de dagarna. Tråkig utveckling, tycker jag, för det är så kul med en liten nick, vink eller ett litet hej. Ibland står jag på mig och hejar och ibland resignerar jag och möter mina medjoggare utan någon hälsning.

Karin sa...

Bra jobbat:)
Undrar om du har planer eller erfarenhet av att springa BAMM?

mvh
Karin

Anna (Orka mera) sa...

Vilka tråkmånsar som inte orkade hosta fram ett hej eller ens ett leende! Jag blir jätteglad när folk hälsar när jag är ute! Sist var det en äldre farbror som frågade om jag hade dubbar på skorna. Näää, sa jag.
-DÅ ÄR DU JU OLAGLIG sa han och skrattade högljutt. Höll ångan uppe flera kilometer pga denna glada gubbe :)

fredde sa...

Det sista man vill göra när man är ute och springer är att prata eller ropa på andra.

Emliscious sa...

haha men vilka tråkmånsar som inte hojtade tillbaka! folk är osolidariska!!

MarathonMia sa...

Soffan: jag får ju se det som en utmaning - och dem gillar jag ju :)

Miranda: haha - jag pingar dig nästa gång jag behöver lite glada tillrop!

Louise: Häromdagen nickade massor av folk och hälsade - men då var vi ett gäng som sprang. Det kanske är svårare när två ensamlöpare träffas - då kanske de tror att "oj-kände jag henne?"

Karin: Jag vet inte vad BAMM är - googlar fram det ikväll :)

Anna: haha - sånt är ju alltid uppiggande.

Fedde: inte ens ett leende? Kanske var det så att jag bara träffade det tuffa löparfolket igår. Inte den sociala delen.

Emliscious: Jag ville ju bara dela med mig av den härliga känslan att vi trotsade vädret... de fick väl i alla fall lite energi av det... hoppas jag.

Jossan sa...

underbart kämpat Mia, både med snön och folks sura miner.
Jag skulle hejat tillbaka om jag mött dig!

K3n sa...

Bra jobbat

Henrik sa...

Körde också 9 km i gårdagens snökaos. Inte roligt. Men det värmde faktiskt då en kille hälsade på mig, liksom för att bekräfta att we are in this together.

gullfot sa...

Frågan är vem av er sprang i motvind? ;)

Mia i motvind: ingen hör att hon hojtar, för tjoaropen blåser iväg

Löparna i motvind: tvingas bita ihop i överjävlig snöstorm

...en välvillig teori. Annars så finns det just nu i stan typ ett dussin löpare som grämer sig över att de inte hälsade tillbaka till den där trevliga tjejen, för att de blev så paff eller nåt.

Sen säger jag som Ken: bra jobbat!

Petra sa...

Haha, du är ju helt underbar, Mia! Grymt bra jobbat!

Fredde sa...

Fast det är klart, där jag springer så finns det aldrig någon att hejja på. Det kanske har präglat mitt beteende. Hursomhelst hade jag blivit irriterad om någon hojtat på mig i går när jag kämpade för att överleva i ankeldjup snö.

MarathonMia sa...

Jossan: Klart du skulle!

Ken: 4 down - 5 to go....

Henrik: Likasinnade! Nice.

Gullis: JAG hade motvind och snön i ögonfransarna. Kanske var det så att folk blinkade tillbaka men att jag inte såg. Jag väljer att se det så. Alla blinkade glatt tillbaka men munnen var lite frozen.... och så hörde de kanske mitt "Bra jobbat i snömodden!" När de passerat mig så orden hängde med i vinddraget... såklart. så var det.

Petra: =)

Fredde: Man blir som man springer. Är man van att springa själv är man fullt upptagen av sina tankar (och att överleva ankeldjup snö). DÅ förstår jag att folks som tjoar och tjimmar stör upplägget. Jag brukar kunna "läsa av" vilka som vill hälsas på och vilka som inte vill. Kunde inte urskilja detta i snöyran igår.

Fredde sa...

Ingenting gick att uskilja igår. På sina ställen så var det väldigt mörkt där jag sprang så man såg inte höjdskillnader i snön som bildats av drivsnö. Detta resulterade i att man plösligt sprängde sig in i vallar som var betydligt djupare. Jag vet inte om gårdagens löpning ens kan kallas löpning.
Jag har dock mött dig några gånger, så nästa gång ska jag hejja!

anneliten sa...

Du är tuffare än tuffast! Ge dig inte med hejandet heller. Varför kan vi inte skapa det motorcyklisterna har - ett hejande på likasinnade?

Anna sa...

Äntligen lite positivt i allt snöelände. Jag har grinat över snön men va fan det är ju precis så. Vi bygger pannben och kapar toppar med detta vädret. Hade jag mött dig hade jag hejjat, härligt att du peppar andra trots att de är surare än citroner.

MarathonMia sa...

Fredde: Jag KRÄVER att du ropar nästa gång! "Hej jag hetter Fredde och kommenterar din blogg!" :D

Anneliten: Jag fortsätter hejja! Lovar.

Anna: Det är viktigt att fokusera på det som är bra - som blir bra -som gör bra

3:59:56 sa...

Igår iddes jag inte springa hem, men om jag hade gjort det hade vi nog mötts - för just den slingan är mina trakter. Lovar att heja på dig om vi möts någon gång. Själv funderar jag just på vilka det är jag möter, känner igen många - vilka är de, varför springer de här? Ska nog stanna dem och fråga nån gång.
Bra kämpat igår!!
/Lotta

Sofie RW sa...

Kan jag inte få möta dig då jag springer till o från jobbet? Jag tror bestämt jag lägger in en order.

MarathonMia sa...

3:59:56: Jomenvisst kommer vi att springa på varandra. Jag har lovat mig själv att transportlöpa hem minst en gång i veckan - gärna två - ser till att hålla mig i hoodsen.

Sofie: Ska ske - så fort ditt jobb har flyttat ska jag nog springa och morsa!

Miss Agda sa...

Stockholmare i ett nötskal....
Bra jobbat, Mia!

Staffan sa...

Trista typer, jag var också ute på passet from hell, 10km fartlek och jag mötte två löpare men vi hälsade på varandra med något slags glatt bekräftande leende och ett "hej hej" för att på något sätt bekräfta för oss själva att: 1. Vi är inte komplett galna i alla fall som är ute och springer i det här vädret, eller 2. Det finns andra som är lika galna som jag.

Här har du en beskrivning av det hela:
http://wwwfyraochtrettio-staffan.blogspot.com/

Carina sa...

Konstigt att det alltid är snöstorm på långpass-onsdagar, andra i rad nu...

Hoppas på Fredrikas teori att folk blev glada och hejade fast det inte syntes/hördes/märktes...

Well done!!