Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

fredag 19 februari 2010

Är det puls han vill ha, är det puls han ska få!

Men var är felspringningen när man behöver den?

I min förra familjekonstellation (mamma, pappa, 2 barn) kallades jag för Mia GPS:en. Kanske för att jag lyckosamt navigerar mig fram i livet – men verkligen inte för min förmåga att hitta till platser. Jag kör/springer alltid fel. Alltid. Jag bär stolt smeknamnet och felkörningar/springningar har gjort att jag fått uppleva platser som först inte var tänkta.

Åter till pulsen. Coachen sa: 10 km i en pulszon 136-163, helst närmare 163. Efter mycket jobb och ingen tvättstuga (har ju egen tvättmaskin), snörade jag på mig Röda Farorna (mina gamla Asics DS Trainers) och Snorkkade till Årsta. Att Snorkka är att transportlöpa. Jag skulle nämligen hämta upp min bil hos Kattis. En snabb överslagsräkning sa att vägen dit skulle bli 7-8 kilometer. En Mia-distans skulle således landa på 11-12 kilometer. Alltså skön nerjogg efter felspringningen tänkte jag.

Satte av i allsköns ro och hade bara pulsen synlig i Garmins display. Den allsköna ron försvann snabbt. Vägarna var isiga och det låg ett lager slirig brunsnö över. Jag har svårt för att bli arg, grinig och ilsken. Riktigt svårt. Men igår kväll var jag trött, slutarbetad och vet ni??? Jag började bli irriterad. Irriterad på att jag inte fick skön asfalt att pumpa benen på. Liksom Andréa älskar jag snön – men nu har till och med jag fått nog. Jag vill inte ta ett steg fram och två tillbaka. Fick till och med gå uppför en liten fjösbacke vid Gullmarsplan för det var blank-is.

Pumpade irriterat på och tog mig mot Årsta och hey, hey, hey – plötsligt stod jag vid Kattis port. Efter 7,6 kilometer. Utan felspringning. Smått irriterad men med en medelpuls på… (trumvirvel)…163 slag per minut. Jag stirrar mig inte blind på distansen då jag säkert sprang 15 kilometer med ett-steg-fram-och-två-tillbka-principen – men det bryr sig ju inte en satellit om.

Jag är nöjd. Coachen är nöjd.

7 kommentarer:

Anna (Orka mera) sa...

Haha vad jag känner igen mig. Springer alltid fel. Och när jag kommer ut från en affär vet jag ALDRIG vilket håll jag var på väg åt... Bra jobbat i snön!

Dunceor sa...

Jag kallades förr för den mänsklig GPS-en för att jag istället alltid hade väldigt bra koll på var jag skulle och jag springer aldrig någonsin fel ;)
Dock brukar jag fuska i nya städer och springer en runda och sen vänder och springer tillbaka samma väg för komma rätt =)

Andréa sa...

Haha :)

Och så lite pulsfunderingar; de där siffrorna säger ju eg ingenting och pulsfreak som jag är undrar jag såkalrt vad dessa siffror motsvarar för procent av max? Genom att bara se siffrorna har jag ju ingen aning om ifall det var ett lätt eller hårt pass (även om jag tror mig ana att det iaf var relativt hårt, antar att din maxpuls kanske ligger nånstans kring 190??) och sånt måste jag ju givetvis veta, haha :)

MarathonMia sa...

Anna: Jag med! Hittar aldrig bilen utanför en affär.

Dunceor: Jag går vilse till och med i min egen hall. När jag springer i nya städer gör jag som du - men jag litar inte på mig själv och svänger av tidigare och hamnar fel...

Andréa: jajuste... kan ju vara intressant. Jag har inte mätt upp min maxpuls än, men coachen trodde 181. Jag fick 178 när jag körde laktat-test. Min tävlingspuls på 10km är 171-172 slag, laktatnivån överstiger 2 millimol vid 151 slag. Det var medelhårt - med annorlunda underlag hade det nog gett runt 4:50-fart.

coyntha sa...

Ha ha Mia!! Vad du är roligt! Men grattis för att du inte sprang fel!!
Trevlig helg!kram.

MarathonMia sa...

Coyntha: trevlig helg!

Ingmarie sa...

Och jag är nöjd både för att du hittade och har hunnit sova i kapp. :-)