KUL-helg long version

Jag ska bespara er de KUL-vitsar vi körde då det mot slutet landade i KUL-ting... nöff nöff

obs - långt inlägg, trötta läsare ombeds hämta kaffe, eller bara titta på bilderna.

Mot Ulricehamn begav vi oss alltså i fredags. Partyprinsessorna och SynthKungen (läs Mia, Anneli, Tene och Staffan) - sugna på löpning och ultraträff. Kanske en fest av ett helt annat slag.

Vi kom till Nyboholm en halvtimme efter att den gemensamma middagen hade börjat. Kinkig som jag är med mitt näringsintag såg jag kycklinggrytan med den frysta paprikablandningen och storkokspastan som... som...intag. Min mage och pasta kommer inte så bra överens, och det verkar som att det är standardöverenskommelsen bland löpare att det är just det man ska ladda med. Jag och Anneli såg ingen direkt festpotential och hoppade i säng tidigt. Jag var smågrinig och gnällde över det mesta. Bad-Mia-Day so to speak.


DAG 1= löpning 50 km runt sjön Åsunden
Jag var inte på humör. Jag gnällde och kved inför Anneli på morgonen. Allt var fel. Efter ett tag insåg jag att jag var rädd. Rädd att knät skulle paja. Så fort gänget började springa rann gnälligheten av mig och jag sken upp. Jag tittade på Anneli och sa "Det är ju det här som är livet!" För det är det verkligen. Att springa med andra likasinnade, lyssna på deras historier, kolla in löpsteg. Kolla in tajta vader och lustiga frisyrer. Jag sprang med SuperDuperBernt som är duktig att hålla takt och driva på. När vi kom in på själva vandringsleden så blev det gråa vädret plötsligt sekundärt. Då och då sprack solen igenom och naturen tog överhanden och var helt underbar. Vi malde på och njöt. Kilometer efter kilometer plöjdes och jag kände mig lugn och harmonisk. Så där som jag gör när jag är ett med naturen, mitt flås och min löpning. Terrängen var rätt teknisk vilket gjorde att mitt knä började ömma. När vi kommit 35km tog det stopp. Jag hasade mig ner för en brant backe, tackade för mig och joggade vidare på plan asfalt. Jag hade i alla fall grejat 1 mil längre i terräng utan värk. Jag är nog en asfaltsballerina trots allt. Man blir ju bra på det man tränar. Jag blev inte ledsen utan hamnade i en trans med mig själv tills jag kom till följebilen där Staffan Å stod och tog emot med glögg och pepparkakor - löparkärlek. Jag stretchade och väntade in gruppen. Efter det malde jag på in till Ulricehamn och fick ihop 47km - de andra sprang nog drygt 57 km.

Kväll: Köttgryta med fryst paprikablandning och ris. (Drömde om lax, avokado, broccoli och bulgur...)

Föreläsning av Mattias Bramstång om hans Trans Europe Footrace - separat analys kommer!

22:00 Partyprinsessorna Mia och Anneli somnar in på kudden. Bowlinghallen och Plutos Bar & Café förblev obesökta av oss.

DAG2= Jeans på
Om två veckor drar mitt träningsschema igång på allvar. Det är då blod, svett och ett fet-tjockt pannben ska göra mig snabb och stark. Detta görs inte med ett ömmande knä. Alltså tog jag beslutet att vara funktionär tillsammans med Staffan. Vi missbedömde både tider och avstånd, glömde toksnabba Torkel och David, logisterade lite på känn och hade roliga samtal om utmaningar. Jag fick köra hem några löpare med ömma knän och stela rumpor. Annars klarade sig gänget överlag fantastiskt bra! Några sprang terräng 37 km, andra landsväg 47km - sen har vi ju ultraeliten med min idol Emelie i spetsen som tog drygt 55 km tuff terräng. Vädret var grått även denna dag men alla var glada och hade bara lovord om naturupplevelser och sällskap.

Knasigast: Oskar med sina Fivefingers (ni vet galenpannan från Hornstull-Järna)
Roligast: Lyssna på alla
Gav mest: Emelie - som alltid glad och trevlig med ett ord över till alla.
Starkast: Staffan. Han grejade båda långa löpningarna utan att jag tjatade om att dricka och äta ;)
Snyggast: Cillas löpsteg
Imponerande: Anneli - herregott vilken raket och vilket finskt sisu. Tene: Snabba gruppen och de längsta distanserna båda dagarna.
Lärorikast: Singel/raggningsdiskussionerna i bilen på hemresan...och listan vi gjorde upp på potentiellt hångel under den gångna helgen. Helt hypotetiskt alltså.
Vackrast: Här ligger naturupplevelsen och vår allsång i bilen lika.
Sammanfattning: Jag får ont i knä av löpning i terräng. Att vara funktionär är minst lika kul. Ultramänniskor är ett släkte för sig och de gillar att stanna och fika många gånger. Asics borde starkt överväga att börja sponsra mig med terrängskor, party-bling-bling-löpardojjor och långdistansskor i allmänhet.

Jag har funderat massor kring Mattias föreläsning och ska sammanfatta min analys i ett eget inlägg - under tiden knaprar jag voltaren, kör prohab och ägnar mig åt asfaltslöpning.

Puss på er medmänniskor! Livet är förbaskat härligt!