Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 25 november 2009

Döm inte kalkonen efter hänget!


Thanksgiving på gång och jag skickar mitt ödmjukaste tack till min kollega Annabel.

Igår under middagen satt jag bredvid kollegan som bett mig ta med löparprylarna - hon hade hört att jag gillar att kuta. Hon berättade om att hon är väldigt aktiv - springer mycket, kör boxning, vandrar och klättrar. Hon gillar att springa snabbt. När jag sitter och tuggar i mig varmrätten säger hon "Förra veckan sprang jag jättefort med min kille och hans kompis i 45 minuter - jag älskar känslan av att pressa mig till det yttersta och ge järnet". Jag försökte utröna hur långt hon kommit på den tiden. Men fick inget direkt svar.

Jag blev lite skrämd, tänk om hon tycker att jag springer för långsamt. Hon ser onekligen ooooootroligt vältränad ut - platt mage, muskulösa armar, slanka ben och hon är nätt och smidig. Och snygg. Skitsnygg. Själv kände jag mig klumpig som Jättekvinnan-Ellen bredvid henne. Lite hängig och dallrig sådär.

Imorse satte vi av i galopp. Eller jag i alla fall. För efter några minuters löpning hickar hon fram - "Du springer för fort för mig". Vi saktar ner lite och min rädsla lade sig. Ingenting att vara orolig för alltså. Annabel är supertrevlig och ska precis byta tjänst - alltså förenade jag nytta med nöje och berättade allt jag visste om licensieringsmodeller och revisioner av användande. Hon flåsade fram några "oui" och "thanks" emellanåt. Efter 5 km i mörker såg vi solen gå upp - den rosa himlen fanns på våra näthinnor hela vägen tillbaka till hotellet. Det blev totalt 10 kilometer på 49 minuter. Jag var starkare, jag var snabbare - jag är en seg, saftig kalkon.

Det var riktigt roligt att det blev lite rädsla och tävling i före-frukostlöpet - det vann vi på båda två. Samtidigt lärde jag mig något jag nog skulle tagit fasta på för länge sedan "Bara för att folk ser snabba ut betyder inte att de ÄR det".

Det fantastiska i det hela är att jag plötsligt också känner mig snabb. Baraföratt. Hon känner sig snabb och ser snabb ut. Härlig är tanken och känslans makt!

13 kommentarer:

Anna sa...

Kände igen mig där. Varför vill man alltid vara snabbast och uthålligast. Alltid tävling till och med innan solen gått upp! Kunde ha varit jag. Man ska inte alltid stirra sig blind på ytan.

Louise sa...

Sprang du 10 km på 49 minuter PÅ MORGONEN??!! Och det var dessutom prat-tempo??? Nu är det jag, som känner mig dallrig, stor och långsam!! ;)

MarathonMia sa...

Anna: Jag brukar inte vara SÅ tävlingsinriktad - mest känna att jag kanske sinkar den andra. Men eftersom chefen redan berättat om mina "bedrifter" ville jag liksom "leva upp till dem".

Louise: Jag snackade när vi tog det lugnt - jag har ALDRIG sprungit så snabbt före frukost NÅGONSIN. Det var superplatt och vi hade medvind - jag lovar att det kändes gott. Annars får jag lägga på 5-6 minuter för morgontrötthet och stela ben- men jag lyckades fokusera bort detta.

staffan sa...

Mia:

Låter lite som du(även jag) har upplevt detta tidigare under GAX du vet killarna....

/S

Daniel sa...

Bra inlägg!! Stämmer så bra, att dom som ser snabba ut är oftast inte det.
Det lurigaste är gubbarna och tanterna på 65+. Shit vad dom kan springa och dom kommer alltid starkt på slutet av loppet bara för att köra ens självförtroende i botten...som salt i såren så får dom allt publikstöd med.
Fast jag gillar dom ändå, jag ska göra samma sak själv när jag har åldern inne....he he =)

Andréa sa...

my god vad snabb du blivit!!! den där tiden före frukost?! det är alltså megalångt man ska springa för att bli snabb?? :)

Anna (Orka mera) sa...

Shit, vilket morgontempo! Bra jobbat!

Kalle sa...

Bra sprunget!, men så här i Thanksgiving-tider är det väl fart på alla kalkoner:-)
Är mest förvånad över alla reaktioner/kommentarer på att det skulle vara någon skillnad på morgon- och dags-/kvällslöpning.
Har själv aldrig märkt någon direkt skillnad, kanske beror det på att jag är en extrem morgonmänniska?

MarathonMia sa...

Staffan: hehe jag vet...

Daniel: Precis så där tänker jag med när åldringarna springer förbi... först "Shit vad fick hon/han energi ifrån?" - sen funderar jag om och tänker "så där ska jag banne mig också bli!"

Andréa: jag sprang nog mer med skallen! Jag fick kämpa rejält - jag ska försöka se till att hålla mig under 50 min när jag springer tian.

Anna: Tackar :)

Kalle: Jag springer bäst mitt på dagen skulle jag tro. Trögstartad på morgonen och riktigt seg framåt 22-tiden

Katarina sa...

Är superbäst på det där (fast jag har blivit bättre) att skriva ner mig själv när andra ser hårdare, lättare och mer vältränade ut. Under Transalp kände jag mig som en köttbulle, men allteftersom dagarna gick så körde "köttbullen" om allt fler seniga, tunna men muskulösa män som bokstavligen gick in i väggen.
Även en köttbulle kan:) (eller kalkon...)

Anonym sa...

Nu är jag inte alls i din division när det gäller detta med löpning men oj vad jag känner igen mig. Jag har en kompis som jag "tävlar" emot (men det vet hon inte om) och det skulle vara dödens surt om HON var snabbare än jag.
Så när vi springer tillsammans så kutar jag så jag spyr. Allt för att hon inte ska komma före mig i mål. Vet inte varför just hon triggar igång mig för min andra löparvän har jag inte alls samma "tävlingsförhållande" till
Det bara är något som säger att hon ska inte vara snabbare än jag.....kan beror på att kompisen är så himla duktig och bra på i princip allt så jag tänker väl att något ska jag vara bäst på...
KNÄPPT jag vet.

/Karin

MarathonMia sa...

Katarina: triumfen blir ju desto större! Hade samma känsla på GAX när de två betydligt tajtare fallskärmsjägarna drog förbi i början och vi hittade dem helt slutkörda i en bil efter 128 km - då var jag och Staffan på topp, sprang glatt vidare och frågade om vi skulle ta dem på ryggen... hehehe

Karin: Inte knäppt alls! Visst finns det olika saker som triggar oss. Jag tävlar för det mesta mot mig själv eller en distans, en tid, en känsla - men ibland måste det vara personer eller utmanare - även om de inte behöver veta om det ;)

Thea sa...

Du är ju bara för härlig.
Första gången jag kommenterar på din blogg. Du är en inspiration.
Jag länkar till dig hoppas det är ok =)