Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

tisdag 10 november 2009

KUL-helg long version

Jag ska bespara er de KUL-vitsar vi körde då det mot slutet landade i KUL-ting... nöff nöff

obs - långt inlägg, trötta läsare ombeds hämta kaffe, eller bara titta på bilderna.

Mot Ulricehamn begav vi oss alltså i fredags. Partyprinsessorna och SynthKungen (läs Mia, Anneli, Tene och Staffan) - sugna på löpning och ultraträff. Kanske en fest av ett helt annat slag.

Vi kom till Nyboholm en halvtimme efter att den gemensamma middagen hade börjat. Kinkig som jag är med mitt näringsintag såg jag kycklinggrytan med den frysta paprikablandningen och storkokspastan som... som...intag. Min mage och pasta kommer inte så bra överens, och det verkar som att det är standardöverenskommelsen bland löpare att det är just det man ska ladda med. Jag och Anneli såg ingen direkt festpotential och hoppade i säng tidigt. Jag var smågrinig och gnällde över det mesta. Bad-Mia-Day so to speak.


DAG 1= löpning 50 km runt sjön Åsunden
Jag var inte på humör. Jag gnällde och kved inför Anneli på morgonen. Allt var fel. Efter ett tag insåg jag att jag var rädd. Rädd att knät skulle paja. Så fort gänget började springa rann gnälligheten av mig och jag sken upp. Jag tittade på Anneli och sa "Det är ju det här som är livet!" För det är det verkligen. Att springa med andra likasinnade, lyssna på deras historier, kolla in löpsteg. Kolla in tajta vader och lustiga frisyrer. Jag sprang med SuperDuperBernt som är duktig att hålla takt och driva på. När vi kom in på själva vandringsleden så blev det gråa vädret plötsligt sekundärt. Då och då sprack solen igenom och naturen tog överhanden och var helt underbar. Vi malde på och njöt. Kilometer efter kilometer plöjdes och jag kände mig lugn och harmonisk. Så där som jag gör när jag är ett med naturen, mitt flås och min löpning. Terrängen var rätt teknisk vilket gjorde att mitt knä började ömma. När vi kommit 35km tog det stopp. Jag hasade mig ner för en brant backe, tackade för mig och joggade vidare på plan asfalt. Jag hade i alla fall grejat 1 mil längre i terräng utan värk. Jag är nog en asfaltsballerina trots allt. Man blir ju bra på det man tränar. Jag blev inte ledsen utan hamnade i en trans med mig själv tills jag kom till följebilen där Staffan Å stod och tog emot med glögg och pepparkakor - löparkärlek. Jag stretchade och väntade in gruppen. Efter det malde jag på in till Ulricehamn och fick ihop 47km - de andra sprang nog drygt 57 km.

Kväll: Köttgryta med fryst paprikablandning och ris. (Drömde om lax, avokado, broccoli och bulgur...)

Föreläsning av Mattias Bramstång om hans Trans Europe Footrace - separat analys kommer!

22:00 Partyprinsessorna Mia och Anneli somnar in på kudden. Bowlinghallen och Plutos Bar & Café förblev obesökta av oss.

DAG2= Jeans på
Om två veckor drar mitt träningsschema igång på allvar. Det är då blod, svett och ett fet-tjockt pannben ska göra mig snabb och stark. Detta görs inte med ett ömmande knä. Alltså tog jag beslutet att vara funktionär tillsammans med Staffan. Vi missbedömde både tider och avstånd, glömde toksnabba Torkel och David, logisterade lite på känn och hade roliga samtal om utmaningar. Jag fick köra hem några löpare med ömma knän och stela rumpor. Annars klarade sig gänget överlag fantastiskt bra! Några sprang terräng 37 km, andra landsväg 47km - sen har vi ju ultraeliten med min idol Emelie i spetsen som tog drygt 55 km tuff terräng. Vädret var grått även denna dag men alla var glada och hade bara lovord om naturupplevelser och sällskap.

Knasigast: Oskar med sina Fivefingers (ni vet galenpannan från Hornstull-Järna)
Roligast: Lyssna på alla
Gav mest: Emelie - som alltid glad och trevlig med ett ord över till alla.
Starkast: Staffan. Han grejade båda långa löpningarna utan att jag tjatade om att dricka och äta ;)
Snyggast: Cillas löpsteg
Imponerande: Anneli - herregott vilken raket och vilket finskt sisu. Tene: Snabba gruppen och de längsta distanserna båda dagarna.
Lärorikast: Singel/raggningsdiskussionerna i bilen på hemresan...och listan vi gjorde upp på potentiellt hångel under den gångna helgen. Helt hypotetiskt alltså.
Vackrast: Här ligger naturupplevelsen och vår allsång i bilen lika.
Sammanfattning: Jag får ont i knä av löpning i terräng. Att vara funktionär är minst lika kul. Ultramänniskor är ett släkte för sig och de gillar att stanna och fika många gånger. Asics borde starkt överväga att börja sponsra mig med terrängskor, party-bling-bling-löpardojjor och långdistansskor i allmänhet.

Jag har funderat massor kring Mattias föreläsning och ska sammanfatta min analys i ett eget inlägg - under tiden knaprar jag voltaren, kör prohab och ägnar mig åt asfaltslöpning.

Puss på er medmänniskor! Livet är förbaskat härligt!

20 kommentarer:

Andréa sa...

Kan inte ni ultramänniskor komma och bosätta er här i gbg ist (fast om jag anstränger mig lite kanske jag hittar några här också iofs :) ), för jag behöver lite peppigt sällskap så att jag kan bli lite ultra light ( springa typ 4,5-5mil känns som en bra början och lite lagom light sådär) snart!

Låter som en fantastisk helg trots lite knäont!

Fitnesscoachen sa...

Låter underbart, om man bortser från knäbråket!

MarathonMia sa...

Andréa: Kika in hos Solvikingarna - är inte de från Göteborg. Annars hoppas jag att du tar dig till Stockholm första helgen i juli och kör Hornstull - Järna med oss!

Fitnesscoachen: från gnäll till underbart, knät SKA bli bra. SKA SKA SKA

staffan sa...

Mia:

Tack för trevligt sällskap som vanligt :=)

Måste nog erkänna att jag behöver jobba lite mera på att äta/dricka svårt det där hmm. Men visst jag kände mig stark och det gick ganska lätt. Detta är lite av min favorit terräng blött,lerigt,skitigt då trivs jag som bäst.

Helt rätt val om snyggaste löpsteget för jäklar vad snyggt det var/är, var är du cilla?

Kram Staffan

Ps. Mattias föreläsning gav mersmak tur att var sak har sin tid eller hur Mia.........

Anna (Orka mera) sa...

Det låter så himla lätt och självklart när du beskriver det. Som att gå till Ica ungefär. Jag vill också testa det där! Hoppas kunna bygga mitt knä till att bli precis så segt och uthålligt som krävs. Och så håller jag tummarna för att ditt knä blir bra fort som tusan!

Kalle sa...

"MarathonMia on a mission".
Springa eller ej, det viktigaste är att sprida budskapet!
Budskapet om att springa, springa långt,springa längre-ULTRA!!! ULRICEHAMN verkar dessutom vara rena HIMMELRIKET för sökande eller redan frälsta ultralöpare.
När dessutom MarathonMia varit där så är det redan KULT, ja stigar och vägar kommer betraktas som HELIGA för dit vallfärdande ultras.
KULt HELiG I ULtraRIKEt H AMeN
(k=c)

Karin sa...

Alltid lika kul att läsa dina inlägg. Du är grym:)
//Karin

Carina sa...

Inlägget kändes inte långt, det var trevlig läsning hela vägen. Kul att läsa om samma fantastiska helg från ditt perspektiv.
Rehaba bra nu så du kan börja med ditt stentuffa program om två veckor. Spännande att se vad det innebär vad som är tufft för dig!!!

Ingmarie sa...

TACK! :-D

Ingela sa...

Till nästa års kul-helg ska jag också kunna springa så där långt! =)

MarathonMia sa...

Staffan: Du din hjärnskrynklare... först Skåne - sen Europa? :) Jag är glad att du är min egen Andreas Falk och att vi inte bråkat ännu. Du är en god son när jag leker morsa! :D

Anna: Förbannade knän. Grrrr. Nu gäller det att bygga.

Kalle: Du borde bli skribent - fantastika ordlekar och snabba vändningar - me like! Ultralike. Egentligen ligger väl själva frälsningen Jönköping närmare... men det kanske inte samma gud - han där uppe och Ultraguden?

Karin: Tackar!

Carina: 40 personer - 40 upplevelser. Tänk om alla kunde skriva varsit kapitel i en bok om känslor, slit och lycka... vilken härlig läsning, och vilket universum!

Ingmarie: vassego

Ingela: Med lite kilometer i benen, övning på matintag och vilja så går det som en dans. Eftersom tempot är lågt brukar man komma längre än man tror! Välkommen!

Dunceor sa...

Äh jag blev lite besviken, hade du varnat för långt inlägg så tog det slut direkt tyckte jag :P

Låter väldigt härligt och jag hoppas du inte gjorde knäet sämre.

MarathonMia sa...

Dunceor... meh! Det kändes långt. lixom.

Jossan sa...

Låter som ni hade en härlig helg, hoppas jag kan följa med på nåt liknande i framtiden.

Cilla sa...

Tillbaka på kontoret men återupplever den härliga helgen i din text! Tack för bra funktionärande och gott kaffe i söndags! :-)

Lycka till med knä-rehab/prohab! Ser fram emot att följa ditt schema här när det börjar om ett par veckor... för visst har vi lite liknande mål - även om mina inte är riktigt lika galna..! (Än!) ;-)

Ps. På nästa ultraläger ser vi till att styra upp lite party på lördagskvällen va?!

MarathonMia sa...

Jossan: Jag säger bara Årets Sista Långpass och Hornstull-Järna ;)

Cilla: Galen? Vem? Jaaa - han Mattis - vilken lirare! ;)

Måndagsbarn sa...

Cool bild! Det är som att löparna är inklippta i en tavla. Nahajs.

Jossan sa...

årets sista långpass är inbokat i kalendern helt klart. jag ser fram emot ett nytt distansrekord :)

Cilla sa...

Ånej! Missförstå mig inte. Jag sa inte att DU var galen, eller ens Mattias B och hans kompanjon... Tvärtemot; kloka människor sätter galna mål och ser till att uppfylla dem!! :-)

MarathonMia sa...

Måndagsbarn: Tackar - rätt nöjd med bilden tagen i farten
!

Jossan: Självklart att du gör!

Cilla: hahaha! Jag missförstår aldrig - inte när det kommer till utmaningar och galenskaper ;)